Muskler i vila

Efter en ledig period i varmare breddgrader, där min kropp fått vila, med undantag av två rätt hårda pass på en motionscykel på ett gym på ett av Paris Hiltons farsas hotell i varma men kaotiska o fula Egypten, är jag nu tillbaks i gamla vackra Sverige.
Jag har nästan blivit religiös under den här tiden.... Inte av böneutropen i arabstaten. NEJ! Men när jag kom hem till svensk vårsol, fågelsång blåsippor o tussilago, talade nästan Jesus till mig eller nåt? Underbart!
Idag körde vi ett litet testrace i på MTB igen, och min utvilade, men av dålig mage något matta kropp, fick sig en omgång. Fick ingen nytta av mina rakade ben eftersom det var långa ben på cykelbyxorna, annars är jag övertygad att jag hade kunnat ta minst 10 min på den tid jag hade. Då hade jag vunnit med 9 min och 50 sek!
Med mera lättrullade däck, som minst gör en kvart, så hade min seger varit ännu överlägsnare. Om posten varit lite snabbare o levererat min nya XTR bakväxel som är 2 gram lättare än den gamla, så har vi en kvart till. Lägg sen till att det blir exaktare växlingar med ny bakväxel och vips så har man kapat resten av tiden som racet höll på. Min vinnartid hade blivit 0.00.00 och jag hade varit typ bäst!!!
Nu blev jag dock tvåa, 10sek från seger...
Skönt att ha kört Arabluften ur lungorna...

Risker?

Där Gransätersgatan korsar Hamnvägen, cyklar jag över nästan varje dag till jobbet. Det är skymt av en häck från det hållet jag kommer, och bilarna uppifrån syns dåligt eller inte alls.
Av ren lathet och därmed stor skräck för att sänka farten, så satsas det ganska friskt från min sida då man har god fart utför och att det sedan börjar luta uppför. Har bara behövt tvärnita ett fåtal gånger, men oftast har man sekunderna eller hundradelarna på sin sida...
Varje gång man klarat sig precis, får man en liten kick av att man klarat det, och detta har ibland varit närmast farligt. När man är riktigt less o morgonsur tenderar man att ta större risker eftersom man bedömer att förlusten inte är så stor. Och det har hänt att jag bara dragit över utan att titta. Kicken blir då ännu större! Såna små kickar håller mig vid liv ibland o kanske kan bli min död?
Har på senare tid börjat med att bromsa allt senare nerför Frälsningsarmebacken......

Man måste ju ta lite risker i livet o eftersom jag inte tar så mycket vanliga risker som andra tar, så får jag nöja mig med att cykla framför bilar eller vinna Km i Downhill....

I morgon åker jag till Egypten. Bara jag inte blir drabbad av nån självmordsbombare eller nåt. En självmordsbombare tar relativt stora risker!
Undrar om dom får en kick efteråt?

Bakslag

Om man trodde att det skulle bli riktig vår vid den här tiden på året, så var denna dag beviset på motsatsen.
Inget alternativ kändes vettigt idag. Köra race med trötta ben är mest plågamt. Cykla långpass i snöslask är mest plågsamt, det med. Valde det alternativet som var plågsamt...
Efter drygt 3 timmar i snöfall, (där varje snöflinga var stor o blöt nog att dränka en dvärg), spöregn och blåst var jag så jävla genomsur att jag allvarligt trodde aytt jag skulle luckras upp om jag tog en klunk ur cykelflaskan. Mina handskar med Gore Tex o sånt, som tålt 15 minus utan att svika i vinter, blev som två blöta iskalla bilsvampar efter ca 2 tim.
Händerna var kalla när jag kom hem, och smärtan som blev när värmen började komma tillbaks, fick mig att minnas endurotävlingarna på vintrarna, som jag körde för typ 20 år sen, när man dansade krigsdans, jämrande av smärta i händerna, som blev som isklumpar efter varje specialsträcka.

Så vad är ett litet bakslag på våren?

I helvetet är det ju varmt, så det här måste vara himlen?

Första riktiga gubbracet, typ!

Åkte ner till dom kända skogarna runt Lida för att köra legendariska tävlingsserien Keps cup, och känna på lite annat motstånd än dom vanliga klubbkamraterna. Soligt o väldigt torra banor för att vara Mars.
Mina gubb-ben var rätt rappa, så jag kom iväg som fyra i starten med två st elit o en st H30 framför. Banan var snabb o ganska flack vilket gjorde racet tight. När jag gick ut på sista varvet var jag 6a, med tre st elit och två st H30 åkare framför. Belåtet kunde jag dock konstatera att ingen i H 40 klassen var i närheten, så det blev en seger för mig.
Nu hostar man slem av den torra o svala vårluften, men mest av hyperventileringen.
Kanske kör jag ytterligare ett race i morron?
Om mina gubb-ben kan ladda om?

Kul ändå att komma igång.

Jorå, så är det sörrö

Det kändes inte alls så skönt att sticka ut på ett framflyttat distanspass idag. Stack ut direkt efter jobbet i den ljusa marseftermiddan, men jag hade inte fått sova min kronblomsömn på 2 dagar nu, och kände mig lite ur balans. Det var ju dock fint väder så man njöt så mycket man orkade. Trots att passet avsiktligt blev lite kortare, kände jag mej ganska färdig på slutet.
Var nästan förbannad när jag kom hem. Huvudvärk, lågt blodsocker och för lite tupplurar.
Att rubba på ett spikat vinterschema gör mig galen.

Det blir lite färre timmar denna vecka, men kanske bara lite, men följande vecka blir lugn då jag ska på semester till Egypten o sola o bada lite. Kanske kan man köra nåt pass på nåt gym som hotellet inrymmer.
Efter det följer en o en halv veckas gristräning med betoning på timmar, följt av 3 dagars vila och knappt 2 veckor fart o styrka med lite timmar.
Sen börjar den riktiga tävlinssäsongen.
Är riktigt nöjd med vinterträningen, väl genomtänkt, väldigt frisk o kry o fin kontinuitet.

Energi

Pressade min enväxlade monark till dess yttersta på väg hem från jobbet kl 20.30! Kedjan knakade, däcken ven, o ramen flexade i min gigantiska styrkedemonstration inför ingen.
Ytterligare ett träningsschemaförstörande jobbmöte, som leder till att jag tvingas flytta mitt onsdagskvällspass, FÖR ANDRA GÅNGEN I VINTER!!
Vet inte om det var den fräscha vårluften som mötte mig när jag kom ut i luften när mötet var slut, eller om det var överskottsenergi från den flottiga pizza som det bjöds på. Men jag var väldigt stark i benen och slog nog rekordtid på att cykla hem från jobbet. Ibland är det gudomligt skönt att få frisk luft i lungorna o syre i blodet.
Tack luft!

I fosterställning..

..vaknade jag i morse, med dödens trötthet i min kropp o lite bekymrad. Mest bekymrad var jag över mitt dåliga knä jag i princip känt av dom sista 18 åren, sen den där krachen på motocrossbanan i Hallstavik 1989, då korsband gick av o meniskerna o brosket blev skadat.
Ont har man ju nån gång varje dag, men det som bekymrar mig är att det svullnar lite o blir irriterat även när jag cyklar mycket, den enda sport jag kan utöva fullt ut. Än så länge.
Springa har jag succesivt fått sluta med, skidor går ungefär att åka 5 kilometer om halvåret, skridskor ger även det biverkningar, gå långa promenader är på gränsen, osv osv...

Men jag ångrar inte att jag tävlade motocross, det var ju den sporten som ledde mig in i alla andra sporter som jag fått avnjuta.
Vad hade jag varit utan idrott?
Förmodligen en ännu tråkigare person, som var nöjd med att få göra nåt oerhört tråkigt och ospännande. Typ jobba!
Kanske är det här den ironiska verkligheten som gör sig gällande? Jag har hållit på med så mycket oviktigt i mitt liv att jag knappt kan gå längre, vilket snart kanske leder till att jag inte kan jobba längre?
Så min verklighetsflykt kanske leder nånstans ändå...?

I gränslandet...

...mellan vinter o vår känns varje liten värmande solstråle så otroligt skön, och det brukar vara så till slutet av maj. Då börjar man kräva bättre väder och nöjer sig inte med små glimtar.

Därför kan det ibland bli en enda lång regnsommar av det hela. Därför är det extra skönt att få möjligheten att vara totalt ute o cykla en sån här helg.

I gränslandet mellan vinter o vår är man oxå väldigt föväntansfull om vad vinterträningen givit, och varje litet positivt besked är SVARET på att man är på G. Det brukar räcka ungefär fram till slutet av maj. Då nöjer man sig inte längre med små besked.

Därför kan ibland en hel säsong bli ett enda långt fiasko. Därför var det skönt att gotta sig i att man fortfarande verkar vara lite på G.

Även en regnsommar har soliga dagar? Hoppas jag!

I drömmarnas land?

Det går igen lite överallt numera. Startandet av diverse projekt o arrangemang som aldrig blir av, pga. avsaknad av verklighetsförankring.
Folk har drömmar om saker och det är bra, men om drömmen inte är tillräckligt stark så blir den aldrig verklighet. Då är det bättre att skita i det.
Man kan drömma om att bli rockstjärna, men man går ju inte ut i tidningen o säger att man snart ska släppa en skiva, bara för att man nynnat på en låt i huvudet nån dag och brukar sjunga den högt i bilen, när man är långt ifrån bebyggelse. Man får ju i och för sig en plats i tidningen en dag i livet, men rockkarriären stannar i bilen. Och där gör en dåligt verklighetsförankrad dröm ingen "skada".

Skulle göra tävlingspremiär i helgen, men någons dåligt verklighetsförankrade dröm gjorde att det inte blev så. Inställt! Fan!!

Men det kanske var tur att det blev inställt, så att mitt fiasko blev uppskjutet nån vecka.
Kanske är det med min fysik som med rockkarriären, som bäst stannar i bilen?

Dimma

Vilodag med stort V.
Gårdagens kvällsdistanspass på cykel gick genom dimmiga vidder. Tätorter som Norrtälje o Finsta, dök bara helt plötsigt upp, utan att förvarna med glittrande gatlyktor på håll. Cykellyset gjorde ett streck genom den dimmiga luften, som lamporna från en ubåt i grumligt vatten under isen. Kände mig själv som en kärnvapenladdad ubåt av aggressioner, efter en hemsk dag på jobbet. Under isen har man varit jämt?
Efterhand avtog dock min inre stress och övergick i lugn, för att lite senare övergå till ödmjuk trötthet.
Sen tacksamhet! Tacksam över att det inte var någon vind åt nåt håll. Över att min 3000 kr vintercykel hade lotsat mig så otroligt felfritt hela vintern utan ett enda knak eller gnäll. Över att jag var frisk. Ju tröttare och hungrigare jag blev, desto mindre blev kraven. Jag var tacksam över att det fanns luft att andas, att jag hade nånstans att bo, och att det fanns mat o vatten.
Utförde en av dödssynderna när jag kom hem, i ett våldsamt frosseri av mat.
Där försvann den ödmjukheten mot tillvaron?

Det var inte jag!

Såg ett par ben veva runt pedalerna i spegeln i spinninglokalen. Det såg segt ut. Såg även en ful nuna stirra på mig. Det kan väl inte vara jag?? Men det var det.

Kråkvår

Det var mestadels torr asfalt, vindstilla, behaglig temperatur, sköna ben och söndagmorron. På en cykel ute i landskapet känner man av vädret, årstiderna och naturens växlingar lite tidigare än alla andra.
När dom andra svängde in på fiket fortsatte jag själv hemåt. Vem vill sitta på ett stojigt fik, när det var lugnt o stilla o lättrullat ute. Vinden som har piskat mina kinder i en lång vinter, var nu plötsligt len o mjuk. Kråkorna som under vintern flygit korta bitar o avgivit ett snålt "Kraa", satt nu i en buske o flaxade o kraxade trivsamt ikapp. Det är klart att dom är uppspelta när dom märker att dom klarat av mörkret igen.
Snart märker dom oxå att man blir blind av att stirra in i solen för mycket. Och flyger man för nära den, bränner man lätt vingarna.

Den numera ganska långa dagen, avslutades för min del, med skridskor på Lommarens plogade is , med förtäring av apelsin på brygga efteråt.
Med solen i ansiktet.

Sunshine

Till min förvåning sken solen idag, efter veckor av gråväder. Till min förvåning, fanns fortfarande luft att andas, trots "klimathotet". Till min fövåning levde jag fortfarande, trots att jag passerat 40 med 1 dag. Till min förvåning hade mina ben återhämtat sig ännu en gång. Till min förvåning hängde jag med ganska bra på träningsracet som kördes i dagsmeja. Till min förvåning mådde jag sådär skönt efteråt. En stund?
För jag lovar att solen kommer att slockna om sådär miljoner år.
Jag är orolig för det..

Återseende

Denna grådaskiga Marsdag råkar vara min födelsedag! 40 år(!!! ?) blir jag idag. Någon fest blir det inte, men trots det är det alltid några som kommer ihåg att man blivit ännu äldre. Fick bland annat tillbaks min första cykelhjälm som jag köpte 1992 och sålde vidare 1993. Fin present! Denna hemska hjälmskapelse som mest är "soldatkruka goes science fiction 1976" hade högsta ballhetsfaktorn tidigt nittital. Otroligt!!!! Detta ger en liten vink om att det passerat några år sen man började tävla MTB, och en större vink om hur gammal man är.
Man skrattar åt andra saker om 15 år.