Det surrar..

..i öronen

Man vänjer sig..

Av nån anledning så har jag just nu 3 st rakhyvlar som jag rakar min skäggiga haka med när det behövs.
Alla tre är slöa, mest pågrund av att jag alltid glömmer att köpa nya blad/hyvlar.
Som bekant är det ju inte så bekvämt att raka sig med en slö hyvel, så när jag tycker den första hyveln efter en tids användning blivit alltför obekväm, så byter jag till den andra som då känns lite bättre ett tag, när denna blivit för alltför trubbig så tar jag den tredje, tills då denna är skitdålig.

Då går man helt genialt över till den första hyveln igen, och vips så känns den inte alls så slö som jag tyckte första gången jag bytte den mot den andra..
Så fortsätter det runt tills rakhyvlarna är i så dåligt skick att man typ får slita bort skäggstubben.

Sådan är människan. Bara man vänjer sig av med det bekväma och och får plågas, så tycker man plötsligt att något lite mindre plågsamt kan verka bekvämt, trots att det tidigare upplevdes som plågsamt.
Så är det med träning oxå.
Pulsvärden som känns ytterst obekväma ett tag, känns rätt bekväma bara man orkar plåga sig till ännu högre värden ett tag.
Långa slitsamma pass framstår närmast mysiga, bara man gjort nåt värre något längre pass lite senare.
Så passa er för fan för att köpa nya rakhyvlar för ofta!

Tack Gunnar...

... hade jag som rubrik på min blogg i Juli 2008, då min plastbror Gunnar lindrade min frustration o stress av att stå bredvid tävlingsbanan på MTB SM med ett svullet knä, genom att vinna SM guld i H30.
Idag i februari 2009 skapade han istället frustration o stress genom att "fälla" mig med en tajt omkörning strax efter starten på träningstävlingsserien Coffe cup som denna gång gick i Huddinge.
Denna "fällning" som bara blev en simpel vurpa för min del orsakade dock inte mindre än 3st problem:
1. Krökte bakväxelörat så jag fick bingolottoväxlar i fortsättningen.
2. Spännet för högerskon öppnade sig så jag höll på att tappa skon.
3. Jag slog knät i framväxelreglaget så att den blev obrukbar.

Men jag körde dock vidare med dessa små "issues" o körde ikapp o förbi alla ganska lätt faktiskt (utom Gunnar då förstås..)

Jag var helt klart startfältets näst snabbaste!

En av anledningerna till att jag kunde köra så pass fort var att jag för första gången i min karriär körde med dubbdäck på min cykel.
Det gick fan o fläska på hur mycket som helst..
Nästan....
I en brant utförslöpa nerför ett berg strax innan 4 e varvet av 5 så fläskade jag lite väl hårt o körde in i en sten o flög framlänges i en vurpa som får veckans tidigare marksyning att framstå som söndagsskola.

Jag hoppade av i luften som en 18 årig skejtare..
Landade som en ledlös 41 åring
Klev upp som förvirrad 82 åring
Körde vidare till varvning o bröt med punktering på framdäcket orsakat av kraschen.

Ja det var väl typ det som hände på dagens cykling, behöver jag säga att jag har en svullen fotled o ett skapligt djupt skrapsår på höger underben.
Men det går nog att köra 3 tim distans i snöstorm i morgon ändå...

Det är skillnad på lårkaka o lårkaka

Jag tar härmed tillbaka rubrikerna på dom 2 senaste inläggen.. "Känsla för underlaget" har jag nämligen inte längre, eftersom jag tokvurpade på dom isiga vägarna på kvällens distanspass.
"Rädd för pensionärer" kan jag inte längre vara eftersom jag numera själv går som en pensionär pga av kraftig lårkaka till följd av vurpan.

I Måndags körde jag ganska hård styrketräning på benen så jag hade ömma lårmuskler både igår o idag.
Då passar det ju bra att vurpa på isig asfalt i 25 km i timmen och landa med alla mina 71 kilo på en isbula o fördela vikten på ca 8 kvadratcentimeter på redan ömt högerlår med en smäll.
Det gjorde så jävla ont att det snurrade i huvudet flera minuter efteråt och jag visste inte om jag skulle skrika eller skratta. Dessutom fick jag nån form av smärtfrossa som jag bara upplevt en gång tidigare.
Det träffade liksom rätt punkt på nåt vis.
Lårkakor brukar ju göra rätt ont, men bara man börjar röra på sig direkt så försvinner smärtan ganska snabbt o man känner det inte förrän efteråt i form av ömhet.
En sån här smäll som jag fick i dag ledde till att dom 40 minutrarna hem blev smärtsamt i varje tramptag, så det blev lite kortare pass än bestämt (2 tim 12 min).

Räknar med blåmärke.

Känsla för underlaget?

Kanske är jag snart världens bäste i grenen "cykla distanspass på ishala spåriga vägar utan dubbdäck"?
Alltid nåt!
Men så kom jag på att man året runt i ur o skur på roslagsvägarna ofta kan möta en äldre man på standardcykel som glad i hågen brukar cykla oavsett väglag. Gärna utan mössa i -10..
Vinkandes med ena handen.

Han är säkert bättre än mig, och jag är bara silvermedaljör..?

Rädd för pensionärer!

Jag är lat men jag följer ännu mitt vinterträningsschema ganska slaviskt, även om jag flyttade gårdagens intervallpass till idag pga av tidsbrist.
Kanske är det den lilla tuva som tippar den överlastade vagnen Stefan?
Det kändes nämligen ett ovanligt stort motstånd till att träna på en vilodag.
Kanske inte bra för min hälsa?
Och innan jag väl kom på plats på spinningcykeln i den tomma lokalen på friskis så blev jag nästan rädd för hostande pensionärer o i viss mån snoriga barn som vistades i omklädningsrum o receptionsområde.
Barnen har ju dom där vanliga förkylningarna, mässlingen o halsfluss o sånt och det har man ju redan haft, medan pensionärerna kanske har rester av legionella eller spanska sjukan kvar i sina slemmiga upphostningar.
Kanske rent av pesten?
Och i och med att medellivslängden har ökat så dramatiskt dom sista hundra åren, så kanske hela 40 talist släktet går o bär på en kollektiv slumrande åkomma som ingen vet om idag?
En åkomma som fått fotfäste bara för att dom alltid följt mallen för folkhemmet och därmed måste göra som alla andra gör o därför dras till folkmassor o köer?

Den åkomman kanske jag blir den första att få, bara för att jag råkar skjuta upp ett träningspass till en ledig vardag mitt på dagen o utmattad efter träningspasset möter gammal pensionär-svettlukt i ett av gamla gubbar överfyllt omklädningsrum.
Jag ställer mig i ett hörn o sneglar skärrat mot dom hotfulla gubbarna o håller andan i 10 minuter..

Månskenscyklist

Solskenscyklister finns det ju gott om, men jag verkar vara mer en månskenscyklist.

Måste vara släkt med varulven eller dracula eller nån, för jag upplevde nån sorts förvandling när månen kom fram ikväll.
Efter att ha vaknat kl 8 i morse o hört hur regnet skvalade o termometern visade 1,5 plusgrader, så bestämde jag mig för att utföra dom på söndagar nästan lagstadgade 3 timmarna på cykel lite senare istället.
Det skulle klarna upp från sydväst framåt kvällen sa smhi, så jag cyklade åt det hållet kl 1645.
Efter att ha cyklat igenom blöta o torra snöbyar o motvind och passerat kommunens sydgräns med ca 5 km, så sprack det upp o månen kom fram o lyste upp otroligt.
Jag vände vid den plats jag bestämt mig för innan o fick därefter en sån konstant stark medvind man sällan upplever utanför nån av kanarieöarna, där den starka passadvinden nästan ständigt blåser.
Mina lurviga varulvsben blev ovanligt starka och medvinden o månskenet gjorde dom ännu starkare??
Det frös på i rekordtakt o dom blöta vägarna förvandlades till frostiga o frasiga dito. Inte speciellt halt dock.
Jag flög fram o det bara matade på med vind i ryggen.
Hann till o med dra nån extrasväng på småvägar på slutet

När jag kom hem sköt katten rygg åt mig o när jag såg mig i spegeln så tyckte jag att jag var ovanligt orakad, trots att jag nyligen rakade mig.
Kanske lite långa hörntänder med?
Ful var jag oxå, men det var ju ingen nyhet direkt..
När jag duschat så var jag tvungen att kolla så att det inte fanns nåt skelett i garderoben.
Jag såg inga fast dom säger att alla har ett skelett i garderoben.
Alla utom jag??

Sen kom jag ju på att jag städade dom i morse..

Och så tar vi lite gnäll över hur trött man kan vara igen då!

Springandes i motvind och regn lite uppför, till knäna i seg gyttja, dragandes på ett traktordäck, tappad på en halvliter blod, efter att inte ha ätit på 48 timmar och med endast ett sugrör att andas igenom.

Min nya träningsmetod?

Nej, men en vanlig tråkig arbetsvecka i februari...

"Du skulle vilja glida som jag!"

"Jag lämnar allt jag har, för en timmes vackert väder"
Ofta om det är möjligt så tar jag spontant ut ledighet, i andras ögon utan anledning. Men finns det så mycket större anledningar än stark Februarisol o lätt snöklädd skridsko-is undrar jag?
Man kan ju inte bara låta allt förgås...
1 timmes vistelse i eftermiddagssol o lugn åkning blev det iallafall.
Vindstilla o tyst. Nästan alla andra jobbade och kom hem när det var mörkt.

Som vanligt på måndagar kördes oxå veckans psykiskt jobbigaste pass; 8*6 min på 85% inomhus. Men den veka människa som lämnade jobbet klockan 13.30 för att vara ute i lättja i solen, var stark nog att genomföra intervallpasset som en maskin som vanligt.

Snodde några rader ur Kents låt "Halka" som rubrik o inledning
Små konstnärer lånar här o där.
Stora konstnärer stjäl....