Dum som en get?

Jag kör till 99% mina 4*4 pass inomhus på spinningcykel eller möjligtvis trainer bara för att det är bäst så. Lättast att få en jämn belastning och så.
Men har man en trögrullad cykel, en hyfsat flack sträcka o vindstilla, så kan man få i stort sett samma förutsättningar utomhus.
Så jag körde utomhus ikväll. 4 stycken 4 minuter långa intervaller på 90-95% av maxpuls.
Bra träning som ger mycket bra effekt på syreupptaget. Om man är talang. På oss andra som till exempel jag så ger det oxå lite effekt faktiskt.
Tror jag?
Fördelen med att köra utomhus var att nervarvningen blev lite längre och betydligt trevligare i den sköna sommarkvällen.
Under nervarvningen fick jag syn på ett får i en fårhage som såg ut att ha fastnat i en vajer till en elstolpe, så jag stannade o kollade men det visade sig att fåret bara stod o kliade sig behagligt mot vajern.
Lättad cyklade jag vidare och vid nästa gård stod en get bunden i en lina vid en stolpe. Den hade gått många tråkiga varv runt den, för gräset var slitet i en cirkel som liknade en sån där tänkcirkel som Kalle Anka brukar åstadkomma när han grubblar över nåt.
Den stackars geten fortsatte dock gå varv på varv utan att egentligen komma nån vart.
Precis lika dum o envis som den talanglösa cyklisten som passerade, som tror att han kommer nån vart med att slita skiten ur sig på hårda intervaller.
Stefan heter han....

Michael Jackson lever.. eller nåt!

Lite lätt sommaravslaget körde vi idag ett litet träningsrace på en ny MTB slinga.
Alla 4 deltagare försökte dock göra sitt bästa för att få en genomkörare och det fick vi ju trots allt.
För min del så var känslan i kroppen ganska exakt lika som på SM för en dryg vecka sedan.
Det vill säga trög uppför, seg på slätan, ingen acceleration och lite stel utför.
Skönt att det var så.
Lite snällare bana denna gång, så jag lyckades komma runt alla 6 varv som var bestämt...!!!

Belöningen för smärtan och besväret var att det medelmåttiga sommarvädret kändes bättre på nåt vis efteråt.
Man ser förbi molnen o gläds för solglimtar när man tagit ut sig fysiskt.
Skönt.

2 dagar vila..

.. och dåligt semesterväder..

Mentalt motstånd

Jag fick mot min vilja ett par träskor när jag var i femårsåldern. Alla ungar hade träskor ett tag på 70 talet, men jag hatade det. Jag hatade rätt många saker..
Jag var ägare av dessa träskor i ungefär en kvart.
Jag tog på motvilligt på mig dom o gick ut. När jag skulle passera ett dike som rinner genom en kohage vid mitt barndomshem, så tog jag av mig dessa vingliga förhatliga träskor för att hoppa över diket.
Skorna blev stående där på ena dikesstranden medan jag glömsk o lättad lekte vidare.
När jag på order av min mor nästa morgon letade efter dessa träskor, så kom jag på att jag ställt dom vid diket dagen innan, men när jag letade så fans dom inte kvar.
Korna som gick i hagen hade förmodligen sparkat ner dom i det rinnande vattnet så dom försvann.
Det var min karriär som träskoburen.

Vill man något på riktigt så blir det ofta så.
Vill man INTE något på riktigt så blir det oxå oftast så.
Vill man bara lite grann så bryter man cykeltävlingar eller tvingas gå i träskor mot sin vilja.
Fy fan!!
Så, nu har jag lättat mitt hjärta igen över mitt avbrutna SM.
Nog om det nu.

Har något svårmotiverat tränat vidare dom senaste dagarna och känner mig ganska bra i kroppen faktiskt.

En folksjukdom?

Efter en bra träningsvinter o en trög vårsäsong, en begynnande sommarform och ett praktfiasko häromdagen, så har jag idag börjat se lite framåt faktiskt.
Hösten är ju den årstiden som jag egentligen funkar bäst på om man tittar bakåt på gamla "meriter" i idrott.
Hösten ger mig tillbaks det fokus jag lätt tappar på sommaren.
Kanske är alla andra dåliga då, eller är det dom sänkta förväntningarna som släpper spänningar i min kropp?
Eller är det så att jag trots allt till skillnad från dom flesta faktiskt lyckas hålla ångan uppe någorlunda hela säsongen?
Jag tror det är dom sänkta förväntningarna.
Jag hatar förväntningar.
Och verkar gilla mörker.

Nu ska vi inte skapa för stora förväntningar på hösten....
Hjälp vad mörkt det börjar bli på kvällarna!!

Mästerskapens man

Vissa kör nästan alltid bra på SM. Till exempel Gunnar, som åter fick äran att spruta ner sina konkurrenter med kolsyrad äppeldryck eller nåt, under ackompanjemang av sin dotter.

Imponerande!!

Här kommer MIN inte lika imponerande SM svit sedan tidigt 90 tal:

1993: 21a av ca 100 startande i sportklassen i samband med SM

1994: Bröt, punka, psykbryt. seniorklass

1995: Kvalade inte in. seniorklass

1996: Bröt,punka. seniorklass

1997: Bröt psykbryt H30

1998: 13e H30 (Bra där!)

1999: Bröt, sprängde mig/psykbryt H30

2000: 19e H30

2001: 33a H30 (dåligt cykeltränad)

2002: Deltog ej, tittade på.

2003: Bröt, psykbryt H30

2004: 22a ? tempo,bröt totalt utmattad xc H30

2005: Bröt, punktering H30

2006: Bröt, cykelhaveri H30 (dåligt tränad)

2007 15e tempo (Bra där!) 26a xc H40

2008 16e tempo, deltog ej i XC (skadad) H40

2009 BRÖT, PSYKBRYT H40

Trodde jag hade slutat att få totala psykbryt sedan ett par år, men idag kom det igen, det där totala kraftlösa, oinspirerade sammanbrottet i samspelet mellan hjärna o kropp.

Vi sätter punkt där

10år

För 10 år sedan gick MTB SM i Falun.
Så även i år.
För 10 år sedan var banan väldigt tuff.
Så även i år, om inte tuffare.
För 10 år sedan sprängde jag mig totalt efter ett halvt varv o stod där som en staty i mördarbacken.
Det ska jag inte göra i år.
Men risken finns stt man bara rör sig något fortare än en staty i dessa backar man fått beskrivet för sig.
I morgon åker jag o provkör banan.
På fredag är det tävling.
Om 10 år kan jag le åt det.
Hur det än har gått.

Jakten på solen..

..pågår varje sommar under semestern, och man brukar ganska framgångsrikt på till synes hopplösa dagar hitta solen en bit ut i ö-världen eller kustområdena här i roslagen som tur är.
Så även idag.
Möttes av en regnskur när man var hemma i Norrtälje igen, men då hade man nödsolat en stund på en klippa på Blidö redan, och tagit en fika i Furusund.
Tur!
Har vilat helt från träning i 2 dagar nu och jag börjar bli lite rastlös i kroppen.
Eller är det kanske den snabba energin från skitmaten från Mac Donalds som kryper i mina nerver..
Får inte bli FÖR lat.
Det är ju Svenska Mästerskapen i MTB på fredag, och jag är ju anmäld!!

På väg uppåt??

560 höjdmeter på 7*3 km XC bana i roslagen är ganska bra, och det var att köra race på denna bana som jag o några andra av mina stackars klubbkompisar ägnade sig åt denna lördagförmiddag.
Jag har lyckats kommit upp en bit på den snåriga stammen på formträdet och kan köra skapligt trots att jag inte hade bästa dagsformen just idag.
Jag ska krampaktigt försöka hålla mig kvar här en bit upp, för jag vet att rätt som det är så tappar man taget o faller ner i dom vassa taggbuskarna nedanför och fattar inte hur man ska ta sig upp igen..
Så brukar min katt Stina göra iallafall..

Man ska träna med dom som är bättre..

.. och det gjorde jag idag. Det är kanske inte så svårt när man är typ sämst men..
Körde iallafall ett kul o snabbt MTB tempo bland annat tillsammans med en regerande dubbel OS guldmedaljör och en regerande svensk veteranmästare. Jag fick stryk av båda, men inte med så mycket som jag trodde innan.
Det har på senaste tiden verkat som mina ben börjar vakna till liv sakta men säkert igen?
För jag har redan glömt hur syradöda dom var ett tag under kvällens race..
Men ändå.

15 km i timmen?

När jag passerade grannbyhålan Rimbo, på väg till Engelbrekts MTB i Norberg, så satt det nån stackars snubbe i 20 årsåldern på trottoaren med en polisbil bredvid och ett gäng poliser som skrev i sina block.
Det enda möjliga brott man kunde se när man nyfiket passerade var möjligtvis att han skräpat ner gatan med en baguette eller liknande, för det låg nämligen fullt av söndertrasat bröd överallt.
Gå bärsärkargång i Rimbo med en baguettte är oxå ett sätt att leva?

Nåja cykla MTB tävling på en av landets stökigaste banor är kanske inte så mycket bättre, men jag är ganska nöjd över min insats, där jag större delen av loppet körde ihop med täten i damelitklassen.
Dom åker rätt fort nuförtiden. Eller är det jag som är slö?
En 16 e plats av ca 45 st i herrklassen blev det iallafall där allt från yppersta sverigeeliten till många bra veteraner o några dåliga deltog. Jag är som sagt rätt nöjd med genomköraren.
Jag kom som vanligt sist bland dom lite bättre o först bland dom lite sämre.
Eller nåt?
Men en medelhastighet på typ 15 km/t som jag hade, är ju ungefär samma hastighet som jag brukade hålla när jag sprang löpartävlingar...!
Men hallå liksom, man köper ju inte ultrasnabba MTB racers för att snitta 15 om det inte är extremt kuperat.
Ok det kanske gick lite snabbare men..
Jag blev rätt trött på allt stök sista kvarten av racet och hade inte målet kommit där det gjorde, så hade det funnits risk för att jag gått BÄRSÄRKARGÅNG MED EN BAGUETTE i Norberg.

Var var ankorna?

I kvällens träningsrace på landsvägscykel så valde jag en något annorlunda o avvaktande taktik mot vad jag brukar göra på racen. Ungefär den taktiken som sverigeeliten på damsidan brukar ha på SM. Det vill säga avvakta o fega för att sedan bli 7a i mål..
Men vi var ju bara 6 st startande, så 7e platsen var därmed omöjlig att ta.
Så jag vann istället.
Tänkte att jag iallafall skulle imponera på dom ankor som brukar husera i en liten damm där målet var förlagt på toppen av en backe.
Men inte ens ankorna var där o såg min triumf.
Det är såna race som jag brukar vinna...