Hjärtstartare

Efter att extremt ointresserad genomlidit 3 dagar sittande på arslet på kurs å jobbets vägnar samt övernattat 2 nätter på världens tråkigaste hotell (Scandic södertälje) så skrämde jag ikväll igång kroppen med 32 st 20/40 intervaller med mycket uppbyggd överskottsenergi och vräkapåutavhelvete-lust.
Det hela övergick i att jag kände kraftigt obehag från brösttrakten, likt sån man fick när man försökte springa terräng totalt otränad i mopedåldern.
Men trots detta genomfördes intervallerna enligt plan och jag överlevde.
Kan hända ramlar jag ihop i och dör som en fet åldring i morgon när jag ska skotta all snö som kommit (och som fortfarande kommer) medan jag var borta.

Kunde förövrigt inte hålla mig från hoppa ner och göra en okontrollerad kullerbytta i den meterhöga driva av dunsnö som bildats framför mitt hus.
Jag låg sedan kvar några ögonblick o tittade mot himlen o snön som föll mot mitt ansikte och kände mig som 6 år i en hundradel.
Sedan reste jag mig...

Bra ben

Det brukar vara ungefär 10 tillfällen per år man har superben.
Ibland kommer superbenen när man minst anar det.
Idag var en sån dag och jag skulle köra Alp d huez på Gunnars trainer
Andra tillfällen i år jag har haft liknande känsla är till exempel när jag vann H40 klassen i Mjölbybiken i Augusti eller den avslutande tempoetappen i Borlänge tour i maj när jag bara var 1 min 37 sek efter segraren GT och även i swecup inleningen i Södertälje där jag blev 7a trots att jag hade svåra mekaniska problem och stod o mekade vid 2 tillfällen
Och kanske vid nåt race till.
Dom andra unika tillfällena har jag typ slösat bort vid nån pendling till jobbet eller på nåt intervallpass i källaren.

Märkte direkt när jag satte mig i sadeln att det kändes bra.
Låg på extremt jämna wattsiffror och lagom stigande puls och fin kadens hela vägen upp till toppen.
Jag kände tidigt att jag skulle slå mina gamla siffror rejält, och detta trots att jag vägde 1 kilo mer nu än sist jag testade.
Jag drar inga större fysiologiska slutsatser av detta eftersom en wattmätande trainer aldrig är perfekt.
Men den här gången slog iallafall halvfet Stefan med kanonben en mer deffad Stefan med medelben som jag haft vid tidigare försök i denna virtuella backe, det kändes i mig och syntes på displayen.
Maskinen Stefan har gjort ett bra arbete

Grå grå grå grå grå grå

Färgen grå framstår som chockrosa jämfört med hur mitt sinne var i morse när jag vaknade för att gå upp o köra lite klubbrace i cykelcross igen.
Ingen lust alls.
Men jag bet ihop.
Dagens bana var snabb o flack, men ändå underhållande, så jag fick tillbaks lite inspiration när vi hade rejsat nåt varv fast jag nästan hade tänkt att skita i det helt ett tag.
Fick ett bra högintensivt pass trots lågt sinne o trötta ben efter gårdagens 40 stycken 20/40 intervaller.

Vända på en stek har jag blivit extremt mycket bättre på iallafall på senare år
Rätt viktigt faktiskt

Högertrafik!!!

Vid den här årstiden ser man inte så mycket folk som cykelpendlar i den här stan med omnejd, även om de blivit lite fler sista åren.
Jag brukar möta 2 st "riktiga pendlare" nästan varje dag till jobbet förutom lite löst folk som går o cyklar i stan.
I morse krockade jag med den ena av dom "riktiga cykelpandlarna".
Nästan lite roligt att jag lyckades med det!

"Krocken" som egentligen var en väldigt lätt sammanstötning i låg hastighet var nog mitt fel, eftersom jag satt o tittade ner i marken på en överkörd råtta eller dylikt på cykelvägen och sneglade bara slarvigt upp och tyckte mig bara se billysen på den hårt trafikerade stockholmsvägen.
Men plötsligt så var där ett cykellyse oxå, bara nån meter framför, och en arg mansröst som skriker HÖGERTRAFIK!
Jag hinner väja o bromsa ner men snuddar vid denne arga man som i stort sett stillastående självklart på ett sånt där klumpigt motionärsvis ramlar i backen o skriker HÖGERTRAFIK!
-JAA jag vet, förlåt men det var en råtta där, svarar jag lite förvirrat o pekar.
-HÖGERTRAFIK säger han o reser sig oskadd

Vi cyklar sedan vidare och jag tänker :
DET VAR FAKTISKT EN RÅTTA DÄR!!!

Inomhus

Förutom att jag brutit bort en STOR sten på den nya delen på min allt bättre MTB bana, så har all träning bedrivits inomhus i helgen.
Det var många år sedan jag slutade att cykla runt solo i lerig höstskog o bli blöt, skitig och bara slira både symboliskt och på riktigt.
Så det är ingen nyhet att jag hellre kör inomhus när jag vill få kvalitet.
Jag kan fan redan cykla i lera!

MEN vad som mer o mer börjar komma över mig är att jag inte heller har nån större lust att köra lugna distanspass på vägen i pissväder längre.
Jag som för bara ett par år sedan brukade vara som en distansmaskin oavsett väder, tidpunkt på dygnet eller energinivå i kroppen, dom dagar distanspass var planerade.
Så är det som sagt inte längre.
Jag kan inte säga att jag skiter i distans, men det får nog vara lite mer inspirerande miljö eller väder för att få mig att mosa en massa timmar i sadeln.
Timmar som kan behövas ibland, men som man kan dra ner på rätt rejält i det stora hela utan att bli en långsammare cyklist.
Så nu kör jag till och med ett kort intervallpass(5*1 minut) på Måndagarna som annars brukar vara vigda till endast överkroppsträning.
Jag smygstartade ju vinterträningen denna vecka och jag lyckades ju få till en liten förändring i träningsprogrammet i år igen!
Fantastiskt!!

I stora drag är består nu min vinterträningsvecka av 3-5 intervallpass av olika slag, lite cykeljobbpendling 5 dagar i veckan som återhämtningspass, samt nåt distanspass när tillfälle ges.

Plötsligt ser det ut som om jag vore jätteinspirerad, men detta Novembergråa väder som har hållt i sig med några få undantagsdagar sedan i somras är på väg att ta död på mig...

Världens trögaste "distanspass"

Det var soligt idag o jag var ledig så jag tänkte jag skulle ut o rulla ett skönt distanspass.
Det var ju så länge sedan
Men det blev helt värdelöst.
Kände direkt att benen inte var med i matchen trots att det var ordentlig medvind första biten, men jag försökte ignorera detta eftersom sånt oftast blir bättre så länge man bara kör i distanstempo.
Och mitt distanstempo är lugnt.
Sedan blev det ordentlig motvind o cykeljäveln gick knappt framåt hur jag än trampade, och jag började tappa modet efter nån timme och vände hemåt.
Blev sådär sur att jag ville slänga mig ner på marken o sparka o slå, som ett barn.
Eller börja knarka
I medvinden sista biten hem gick det fortfarande väldigt trögt o långsamt och jag började spekulera i lite allt möjligt vad fan det var frågan om och när jag efter 1,5 timme kom hem så snurrade jag hjulen för att se om dom gick trögt.
Ja, framhjulet gick ju knappt runt.
Bromsen låg på rätt kraftigt
Bromsoket hade kärvat ihop efter allt pendlande med vintercykeln.
Kände mig ändå värdelös när jag kom in i värmen och insåg att jag hade kämpat mig fram i 20 km/tim med bromsen ordentligt i.
Dessutom hade jag cyklat omkring o varit ful oxå.
Jag hade nämligen glömt att rulla ner tröjan jag hade under vindjackan så det såg ut som jag hade rejäl kalaskula.
Ful, långsam och fet.
Kan det vara värre?

En dag i November

Folk som tog promenader på det forna militärområdet tittade lite konstigt på mig när jag kom cyklande på dagens temporära cx bana med en gammal upphittad skida som jag hade tänkt lägga ut som tillfällig banmarkering.
Men vad dom då inte visste var att det bara en stund senare skulle braka loss med värsta "cykelcross actionen" på nämnda bana.
En "action" på 7 st män i medelåldern från den lokala cykelklubben med just nu väldigt varierande träningsstatusstatus drabbade samman i en otrolig fajt...
Nåja vi genomförde ett träningsrace iallafall.
Själv förstörde jag den sköra tråden av att möjligen lyckas köra snabbt o stabilt med en vurpa o tappad kedja på andra varvet vilket medförde att jag släppte iväg med mig jämnbördiga cyklister alltför långt för att mäkta med att köra ikapp igen, samt att en alltför stor mängd mjölksyra ansamlades i min otränade kropp för att det skulle kännas "bekvämt". (Och när blev det bekvämt att tävla i cykel?)
Jag missade pallen!
Men alla blev trötta o hyfsat nöjda iallafall o dom flesta hade kul.
Och om dom skeptiska promenerande människorna jag mötte strax före skulle förstå hur skönt det är efter ett race när man genomsköljd av frisk luft o endorfiner får slappa i soffan så skulle dom oxå cykla omkring med en gammal skida i handen o göra temporära cykelbanor kl 0900 en Novembermorgon.