Jag kommer inte på nåt att skriva!

Men skriv inget då!!!!

Sista jävla ansträngningen för säsongen!!!!!!

I höstregn o blåst avgjordes linjeloppet i KM landsväg. Jag gjorde som vanligt några grova taktiska missar men körde skapligt ändå o kom in på bland dom 6 bästa av dom 7 som behagade starta!! Skitbra juuu!!
Jagade i en liten klunga o körde in en utbrytning som vi lyckades komma ikapp typ 4 km från mål. Jag var först ikapp men blev "överraskad" av ett till ryck, när jag var som tröttast och som vanligt så fick jag ge mig på släta vägen.
Hamnade i en tvåmannaklunga o fick stryk i spurten. Som vanligt en ganska dåligt upplagd spurt av mig. Jag har en del att lära på landsvägen.....
Annars var det rätt kul.

En liten påminnelse

Jag skulle bara vilja påminna om vad vi skulle vilja vara påminda om. ?

Jag är värd...

... att ligga på soffan, efter 11 månader av nästan total tränings o tävlingsdiciplin. Dessutom noll (0,0) sjukdagar under säsong!
Nästan omöjligt att toppa?

Tur att man har störtkruka

Intrasslad i kedjan med mina utsvängda 70 talsbyxor gjorde jag mitt livs första riktiga cykelvurpa vid typ 5 års ålder. Jag kan än idag känna min panna hasa längs den sträva grusvägen.
Jag var lite slarvigt klantig som barn (oxå) och hade ofta fläskläpp, skrubbsår o 3 hjärnskakningar innan jag fyllde 12.
Min karriär på cross o enduromotorcykeln senare i livet, kantades oxå av en del vurpor o krascher.
Jag kunde gå från härligt flyt o fart till tokvurpa på nån hundradel, oftast utan större skador.
Kanske är det min vana att krascha som gör att jag inte är speciellt rädd för att krascha, och när jag väl gör det så lyckas jag oftast klara mig med mindre blessyrer.
Tok-kraschade i helgens tävling.
I den brantaste stenigaste utförsbacken voltade jag över styret i ganska god fart och fladdrade på nåt konstigt kontrollerat kullerbyttasätt bland dom hårda stenarna med endast en stukad handled o ett litet skrubbsår som följd.
Tappade ca 15 sek på själva händelsen, som fick den mordlystna publiken att tappa andan o famla efter mobiltelefonen, för att äntligen få ringa efter ambulanshelikoptern.
Jag fortsatte som om "inget hänt".
Det var ju ingenting mot intrasslade 70 tals byxben, vurpa o ymnigt blödande panna eller ett halvt startfält med crossmotorcyklars däcksspår över halsen..

En dag halkar jag i badkaret o slår ihjäl mig!!!!

Inte fäbodjäntan

Tillbringat en helg i västsverige igen, Uddevalla närmare bestämt och sista deltävlingen i svenska mtb cupen.
Provrullade den regnblöta banan på Lördagseftermiddagen och jag överdriver inte om att det ALDRIG har känts sämre vid en provrullning.
Kunde inte cykla!
Efter god sömn på dyrt hotell vaknade jag till en ny dag, som råkade vara tävlingsdagen.
När starten gått så hade jag ett flyt som var väldigt skönt och jag lämnade alla rimliga konkurrenter bakom mig, plus några till o blev 5a i loppet.
Krachade o voltade våldsamt i värsta steniga branta utförslöpan på 2a varvet, men jag o cykel var någorlunda hela så det var bara att hoppa upp likt engelsk tävlingsryttare "till häst" o fortsätta min jakt.
Jakt på vadå?
Fin placering, många friska poäng i cupen, god motivation inför vinterträningen och en Falukorv, som var enda priset för dom strax utanför pallen.
Det var bara fyra stycken 40åringar i sverige som fick välja falukorv före mig den här dagen.
Grattis!!

Gäsp!

Man har ju hört om ultramarathonlöpare som lärt sig sova microsömn o springa samtidigt. Genom att springa o sova med ena foten på asfalten o den andra nere i gruset bredvid vägen så ska man vakna när båda fötterna når asfalt eller grus.
Enkelt.
Lika enkelt kan det vara på ett sömnigt cykeldistanspass direkt efter jobbet. Vingel till höger= diket, vingel till vänster=frontalkrock med fullastad timmerbil.

Ska försöka hålla mig lite mer trafiksäkert vaken än vad jag var på kvällens lugna cykeldistanspass, men det är inte så lätt när min kropp är inställd på att sova middag kl 1700.
Det är höstens tidiga mörker som tvingar mig ut vid så okristliga tider.
När jag vaknade var jag hemma igen o hade cyklat två timmar och femton minuter i koma.

Cirkeln snart sluten

Det var årets sista kvällsträningstävling ikväll. Det sista man gör innan sverigecup finalen i Uddevalla i helgen. Känslan var ganska lik genrepet inför den första cuptävlingen i April. Hoppas det går lika bra i helgen. Då kan jag se tillbaks på en skaplig, lång o jämn säsong efter bra vinterträning.

Snart sitter man där igen i vinterkylan, påpälsad med värme i sulan o tejp i ansiktet. Bilden är tagen efter förra vinterns kallaste pass. Då var det -18 när vi stack ut på morgonen men bara -12 när vi kom hem igen efter 3 timmar underbar vinterdag på cykeln.
Ingen såg den. Utom jag och räven som gjort spåren på isen bakom mig och nån till kanske?

Ska inte banga några vinterpass i vinter heller så länge jag är frisk.

Snart är cykelsäsongen slut. Snart är det vinter.

Men först ska jag ta det lite lugnt ett tag.

Krokodiler i taket

Vara bakis på redbull-vodka, är ungefär känslan man har i kroppen efter att ha kört ett långlopp på mtb i 3 tim och avverkat 9 mil, varav 7 mil i ensamt majestät efter att ha blivit avhängd av tätklungan och dessutom proppat i sig några koffeinrika gel påsar och tömt kroppen på allt annat som en kropp ska innehålla.
Man suckar o pustar o lider o ser syner. Men det går över lite när man fått lite mat i magen.
Visste att det skulle bli svårt att hänga med täten på den snabba o flacka banan där stora delar av banan är väg av lite varierande slag.
Blev inte bättre av att min plastbror Gunnar körde som en tok på ett parti där jag är vet att jag är svag och där jag bett honom lite tyst att hålla igen lite.

"Varför sprang du inte ärevarv?" frågade tv-reporten löparlegenden Anders Gärderud efter det grymma OS guldet på 3000 meter hinder 1976. Han svarade: "Jag var trött"
"Varför blev du avhängd på långlopps KM?" frågade någon mig. Jag svarar: "Jag var trött"
Skillnaden på prestation är hårfin......?

Fick frisk luft och motion och gjorde av med 3168 kalorier och hade 165 i medelpuls . Blev 4a i loppet av 11 startande
Alla var skitbra!!!?

Aktivt inaktiva aktiviteter?

Vad skönt det är att vara en sån som kan använda muskler o hjärta o lungor till det dom är gjorda för.
Idag har jag dock inte praktiserat det privilegiet speciellt mycket.
Proppat igen mina blodkärl med för mycket mat, fått puckelrygg av sittande framför dator o tv, sovit mig till apati.
Varit en modern 2000 tals människa helt enkelt.
Å vad bra man mår framåt kvällen sen då.....

Imorron ska jag köra all skit ur kroppen på Långlopps Km på ca 9 mil.
En så kallad "detox" på under 3 timmar.
Det vore nåt för Aftonbladets hälsobilaga..

Maskingevär..

.. sprit, jesus, knark...... och andra starka ord?

Simulering

Tillbringade min arbetsdag på Gillingebanan där bland annat polisen simulerade sladd i halt väglag.
När jag kom hem simulerade jag kronblomsömn i soffa, följt av ett simulerat långloppspass.
Jag vet varför jag är dålig på att ligga o borra på slätan o i slakmota timme efter timme.
Det är tråkigt!
Det fanns dock ingen anledning att simulera smärta, så jag körde en timme med 164 i medelpuls på asfalt o grusvägar med grova däck för att simulera dåliga ben.

Simulerade punktering en gång. På SM kvalet i Karlskoga -95.
Det här var på den tiden då det var 150 anmälda i elitklassen på SM så det behövdes kval för att sålla lite agnar från vetet
Jag var så dåligt förberedd och så avhängd att jag i stannade o pyste ur framdäcket o bröt pga punktering. Simulerad punktering.
Det kändes inte bra att bryta annat än för stunden och det kändes inte bra att ljuga, så det blev inte hemligt så länge.
Något år kanske...
Numera säger jag som det är.

Enligt manual

Blev överraskad av en ISO revision mitt i sömnen på jobbet som ställde obehagliga frågor om hur jag utför mitt dagliga arbete!
"Enligt manualen såklart" svarade jag o sov vidare...

Dagens träning bestod av att tokköra gubbcykel både på lunch o vid hemgång.
Även vardagsmotion ger mjölksyra! Var även 1mm från att bli påkörd av ivägåkande bil.
Men jag ökade bara lite, så var faran över...

Insomnia

När jag tog körkort en gång i tiden så handlade en av frågorna på teorin om hur man skulle ta hand om en chockskadad person vid trafikolycka eller liknande.
Det var 3 svarsalternativ och ett av dom löd: "Sätt den chockskadade personen i någon form av arbete, för att skingra tankarna."
Detta var naturligtvis fel.
Men detta svarsalternativ gäller dock om man sovit dåligt, och jag praktiserade det idag, efter en natt med "helikoptersömn" o vidöppna ögon i vargtimmarna.
I vargtimmarna växer små eller inga bekymmer till stora bekymmer.
Detta händer ca 2-3 ggr per år, och dagen efter förstår man mer tydligt hur det känns att få dilerium.
Hade kanske varit bäst att sova hela dagen, men lagom tankebefriat arbete funkar det med!
Nu ska jag sova.
GOTT!

Om

Om jag spänner ut min hösthåriga bleka mage ordentligt, så ser jag ut som en fet gubbe jag me!
Om man kör som en fet gubbe på tävlingar, så känner man sig som en fet gubbe!
Om man blir omkörd av äldre gubbar, och sen ger upp o svullar mat o slappar hela vintern så blir man en fet gubbe!
Om man har en stor skräck att bli en fet gubbe, så blir man ingen fet gubbe!

Dagens svealands mästerskap i MTB blev ingen repris av 1999 som jag skrev lite om igår, och det var heller inte väntat på den banan i Eskilstuna, som jag aldrig lyckats bra på. Det är nåt med lutningen på backarna, dom stötiga stenarna, dom hala rötterna o det tröga gräset...? Låter som en MTB tävling typ?
Startfältet höll bra kvalitet och jag kanske hade kunnat kommit 4a-5a som bäst, nu blev jag 7a. Ingen katastrof men...
Ett resultat av ofokus, halvsegt uppför, halvsegt slätdrag och uruselt kört på dom tekniska partierna som brukar vara min styrka, om jag nu har nån?
Om inte OM hade funnits så hade det gått bra.
Men jag körde som en FET GUBBE.

Ritualer

Ritualer måste utföras, annars kan nåt gå snett eller nåt.......! Därför körde jag min vana trogen dag före tävling ett litet träningspass på typ 40 minuter, där man känner på lite o får igång cirkulationen i mitt åderförkalkade gubbsystem.
Det spöregnade hela dan, men vad bryr det mej?
Imorron är det svealandsmästerskap i mtb. Ett mästerskap som brukar komma i skymundan på höstkanten när alla börjar köra sämre. Kanske är det därför jag en gång i tiden (1999) gick o vann skiten i H 30 klassen.
Hade en grym dag den dagen minns jag. Även då körde jag ett pass dagen innan o det kändes skitdåligt. På tävlingsdagen efter nåt varv kändes det som att cykeltävlingar inte är speciellt jobbiga egentligen. Passerade mållinjen som etta efter att ha ryckt ifrån sista kvarvarande konkurrent i sista backen.
Det är åtta (8)! år sen!!
Tur att man har bra minne!
Hoppas det går lika bra i morron, det kändes rätt dåligt på dagens ritualpass....
Och jag antar att det blir vuxna män som leker i lera efter allt regn som kommit idag.

Annars har det varit en värdelös dag idag

Förmiddagspass..

.. i regn o gråväder på cykeln o kvällspass på jobbet i solsken o klar himmel. Precis som det ska vara? Fan oxå!!
Vid hemfärden tittade jag upp mot den stjärnklara himlen, vilket gav en föraning om att man i höst o vinter kommer att tillbringa många långa kvällspass på cykeln i mörkret under stjärnhimlen, förmodligen i ensamhet.

Ser fram emot det.

Jag trodde ju aldrig att..

"Konstig nog mår jag dåligt i dag, precis som jag gjorde igår..." sjunger Ebba Grön på en tidig skiva. Ungefär så kände jag mig efter två sega arbetsdagar.
Hade inte nån lust att köra träningsrace på kvällen heller, men den skönt friska höstluften i skogen i Vigelsjö i utkanten av stan fick mina celler att fungera igen. I hela jävla kroppen!!
Körde ovanligt fort på den härliga XC banan, designad av mig själv, men som bara körs en gång per år för att inte störa andra friskluftstörstande människor i området.
Det går ALLTID bra på den banan. Benen svarar klockrent i backarna o andningen fyller lungorna med syrefylld luft som sedan levereras utan fördröjning til resten av kroppen. En skön inre dialog oxå.
Blev omkörd av min starke plastbror Gunnar när det var dryga varvet kvar. Men jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna hitta sån kraft ur en sån urlakad själ som somnade efter jobbet.

Det är så jävla skönt med idrott.

Fan vad jag svär

Benen, benen, benen..

När jag gick i ettan fick vi till uppgift att med ett ord eller en mening sammanfatta hösten o sedan viska ordet i örat på läraren. Av alla ord skulle han sedan göra en höstdikt. Vi var 6 stycken i klassen, så dikten skulle inte bli speciellt lång.
Ingen visste inte riktigt vad man skulle komma på för ord och det tjuvlyssnades så gott det gick på vad dom andra viskade i örat.
Dikten blev ungefär såhär: "Löven faller, träden, träden, träden. Mörkret. Det blir mörkare."

Min höstdikt såhär i slutet på säsongen går såhär: "Vevlagret knakar. Benen, benen, benen. Slutet. Man ser slutet."

Ingen vet vem som viskade dom här oerhört poetiska orden i mitt öra.

Jag var för övrigt en av dom som sa ordet "träden"i höstdikten, liksom två andra före mig..

Redan då var jag poet?

En mätt farbror..

... är inte hungrig.