Snart 20 år!

När jag i dagarna två suttit på inomhuscykeln o mer eller mindre kört skiten ur mig, så kom jag ikväll plötsligt tänka på att det snart är 2012 och jag började cykla för snart 20 år sedan!
I februari 1992 gjorde jag min debut på en träningstävling i Rimbo där flera av dåtidens stjärnor från stockholmsområdet var med, vilket jag säkert skrivit om förr..?
Jag körde en Marin "team marin" med xt växlar o stel stålram, som jag köpt begagnad för 5000 kr.
(Dåtidens shimano xt växelreglage hade för övrigt ungefär samma, mer eller mindre oergonomiska tumme/tumme växling, som dagens sram växlar... Ha Ha ha..!!)
Spd pedaler var rätt nytt och det hade jag inte vid den här tidpunkten, men det inköptes senare.
En tidsenlig Etto hjälm lite på sniskan var det mest tidstypiska i klädseln.
Tyvärr så har jag få bildbevis från tidigare än typ 1994, vilket jag idag tycker är synd, men det här var ju så länge sedan att man typ hade kameror med magnesiumpulverblixtar, så det fotades inte lika frekvent som idag.
Jag var definitivt inte nån stjärna den där februaridagen 1992, (inte då heller) förutom att jag möjligtvis såg stjärnor efter ett varv på den millånga banan med några cm snö på.
Delvis för att jag var bakis...
Det skulle dock dröja till sommaren o hösten innan jag kan kalla det att jag började tävla.
3 tävlingar blev det debutåret, sen var det full fart hela 90 talet i dur o moll.
Sedan 1992 har jag  deltagit i nån MTB tävling varje år, även om det var lite sparsamt i början på 2000 talet.
Snart 20 år av konstant tävlande på MTB i sverige.
Inte så många i landet överhuvudtaget som slår detta.
Får man nåt pris för det?
En guldklocka eller nåt?

Det jämnar ut sig

Lite bättre har jag blivit på en månads riktig träning, men det går fortfarande förvånande sakta.
Kanske lika förvånande sakta som det gick förvånande bra i somras..?

Trasiga intervaller med solosång!

Att ha ett glappande pulsband förtar lite av helhetsglädjen i ett intevallpass.
Man får liksom inte se den fina kurvan efteråt, utan bara en sönderhackad sådan, med konstiga toppar och "pulshakningar".
Kompenserade det hela med att sjunga högt med musiken vid nervarning.
Det är skönt att bo i hus, man kan väsnas hur man vill utan att grannarna tror att man är alkoholpåverkad.
(Eller hör att man ÄR alkoholpåverkad...)
Det var jag dock inte?
Kanske ska ta upp musik-"karriären" igen.?

Duschflåsaren

Jag brukar finna mig själv stå o le lite i mjugg när jag är i omklädningsrummet efter att ha varit på gymet.
Det är nästan alltid nån som flåsande kommer ner från gymet och som sen står o pustar o frustar i duschen som om vore han just imålkommen på ett marathon.
Det handlar om män i åldern typ 28 år o uppåt, som släppt iväg latheten lite väl många år, med lättare eller svårare former av lönnfetma som just varit o tränat en timme på gymet.
Eller man kanske ska säga; varit på gymet i en timme o tränat lite grann oxå.
Som för att kompensera sina tillkortakommanden i träningen så vill dom iallafall att det ska låta som om träningspasset varit något i hästväg och därför flåsar o pustar man i duschen en halvtimme efteråt.
Om man råkar gå in i duschen efter en sån här frustare så blir man dessutom skållad, eftersom denne lönnfete frustare förmodligen stått o småfrusit på gymet och måste värma sig lite i duschen.
och det behövs mycket värme för att komma igenom 8,5 cm fett.

Pust flås o puh, det var jobbigt att skriva det här..

Söndag. En dag för utmaningar?

Söndagar har i flera år träningsmässigt under vinterhalvåret i stort sett  betytt distanspass på i medeltal ca 3 tim i lugnt tempo.
Men jag har klurat ett tag vad jag ska göra för att komma ur denna ickeutvecklande vana.
Jo söndagar ska i fortsättningen vara en dag där jag kör ett lite utmanande pass som jag aldrig eller sällan gör.
Det kan vara ett extra jobbigt o annorlunda intervallpass, eller ett extremt långt distanspass,eller ett extremt svältpass, eller kanske sticka ut fruktansvärt tidigt o vara klar till frukost, eller 2 st hårda pass samma dag, eller nåt annat banbrytande osv osv.
Pressa kroppen lite extra eller på ett ovanligt sätt är bra, men det är ännu viktigare att utmana sin tankegång så man inte blir för statisk i sitt tänkande o tränande, vilket är lätt när man jobbar heltid o så.
Att jag blivit mindre statisk i mitt träningstänk och tänkande i största allmänhet, är en stor anledning till att jag gjort bättre tävlingsresultat under säsong dom senaste 2 åren.
Jag har lättare att möta överraskningar o oväntat motstånd av olika slag och kan vända dåliga trender under lopp bättre.
Alltför många i min ålder blir statiska o gör lika varje år för att det känns tryggt.
Känns det tryggt att få samma resultat år efter år oxå?
Eftersom jag är livrädd för att bli en gammal gubbe så måste jag tänka nytt.

Men vad händer när utmaningarna blivit en gammal vana då?
Då gör jag som vanligt igen...

I ingenmansland

På ett blött gräsfält bland lekplatser o arga gubbar körde jag denna gråa novemberförmiddag ett cykelcrossrace tillsammans med 7st andra likasinnade.
Som den felande länken mellan snabbt o långsamt hamnade jag.
I ingenmansland.
Och tyckte dessutom att det var lite roligt oxå.
Ett gott tecken?

Lite statistik!

Rubriken "Som ett könsbyte i Iran" ligger fortfarande väldigt högt i statistiken på sökord för att hitta till min blogg...

Jag gjorde det igen!!

I morse när jag cyklade till jobbet i mörkret, extremt sovtrött, lyckades jag nästan sova o cykla samtidigt.
För ett par år sedan när jag körde kvällssvältpass efter jobbet så var det ganska vanligt förekommande och jag har nog oxå skrivit om det nån gång, och om hur ultramarathonlöpare faktiskt springer o sover mikrosömn samtidigt under långa tävlingar.
Man kan tydligen lära sig det.

Sedan under dagen jobbade jag o sov samtidigt.
Men det har jag lärt mig för lääänge sedan...

2 st världspremiärer!

Det var i helgen världspremiär i officiellt SM i cykelcross för veteraner och det var världspremiär för mig att tävla i cykelcross!
Att tävla i sm i cykelcross med 2 veckors rejäl träning i ryggen efter månader av misärträning gick som väntat inte superbra på nåt sätt, men det gick ändå minst dubbelt så bra än vad jag kört på dom få hemmaträningsracen jag deltagit i.
Jag vet att jag körde nästan onödigt försiktigt pga den begränsade träning jag gjort på just en cx hoj, men fysiken börjar vakna till liv lite iallafall, även om jag är långt ifrån nåt som kan kallas för hyfsat bra.
Fick oseedad som jag är stå i sista startled, och jag kom inte upp speciellt mycket högre än så under loppet.
Hamnade som förväntat i den bakre delen av resultatlistan efter att ha kört i ingenmansland större delen av loppet.
Men nu är världspremiären avklarad.
Skaka fram på en åker med bockstyre kommer inte bli min favoritgren oavsett fysisk form, men kanske kör jag nåt race per år i resten av mitt liv typ..?

Bakåtsträvande?

Idag har jag satt på dom exra fjolliga 33 mm däck som krävs för att kunna tävla i cykelcross.
Man är ju lite intresserad av teknisk utveckling o förbättringar och sånt, men.....
Men det finns ju dom som tävlar i gång oxå, så va fan..

Bolibompa

Fyror med efterföljande 8- 10 st Bolibompa intervaller gör benen möra.
Eller hårda.
(Bolibompa är 10 sek så mycket jag orkar följt av 20 sek rullvila med ångest inkluderat)
Pulskurvan på en väl genomförd Bolibompa intervallsession ser ungefär ut som en väl genomförd fyra.
Det vill säga över 90% av maxpuls i nästan fyra minuter, men Bolibompa har ett lite annat syfte.
Måste ju få nåt gammalt o kännas lite nytt liksom.
Bolibolibolibolibolibompaaa

Hänt i veckan

För första gången i mitt cykelliv så har jag sedan nån vecka tillbaks en inomhuscykel i samma hus som jag själv.
Aldrig mer 10 minuter cykelfärd till friskis lokaler 3 -4 ggr i veckan som jag gjort dom senaste typ 10 åren vintertid.
Innan dess körde jag i sjukhusets gym, och ännu mer innan dess (tidigt nittital) åkte jag titt som tätt ut till föräldrahemmet för att köra en gammal Monark i garaget, ackompanjerad av ett gammalt Ramones-kassettband från -77.
Men nu har jag en spritt ny magnetbromsad Merida spin road i träningsrummet i källaren. Ingen filtkuddebroms som svajar här inte, utan klockren motståndshöjning utan slir eller ojämnhet.

Jag känner en cyklist från norrland som kör riktigt fort på en superlätt Merida, men min väger 60 kg och står still, hur jag än kämpar..

Jag har för övrigt tränat väldigt bra denna vecka. Så mycket jag orkar nästan och enligt schema.
Känns skönt

Började spontant att skratta när jag idag såg mitt namn i startlistan till cykelcross SM.
Vad fan gör jag där liksom? Hur gick det till?
Men det ska bli kul på nåt sätt.
Kanske??