Avhängd på LVG-KM

Jag pratade väldigt mycket innan start om att min gamla racer från 2008 var äldst i startfältet, vilket det visade sig att den faktiskt inte var.
Men redan efter 300 meter började kedjan rappa, så mest sliten var den i alla fall och fungerade dåligt i skarpt läge...
Det var bra fart på den 55 man starka klungan så det fanns inte så mycket utrymme för kedjetrassel och jag hamnade bland dom sista i den stora snabbåkande klungan.
Efter ca 10 km trasslade kedjan igen och då tog min för dagen ganska låga moral slut och jag släppte klungan som försvann.
Jag hade nog inte gjort nån större succe idag ens med en fungerande cykel då jag lider av extremt låg träningsmotivation.
Jag bröt först av alla så jag måste ju ha varit klart sämst i startfältet.
Kanske sämst av alla i hela världen?

Jag lärde mig 2 saker som jag redan visste sedan minst 20 år tillbaka.
1: Starta ej med undermålig cykel
2: Det går inte att tävla halvhjärtat

Jag har ljugit

I helgen körde jag min allra sista Swecuptävling som H 40 cyklist.
10 år av stabilt tävlande har passerat snabbt.
Dock inte lika stabilt som jag tidigare nämnt för efter en lite noggrannare undersökning så minns jag att jag faktiskt bröt 2 tävlingar och icke ställde upp i en tävling 2012 pga axelskada.
Ändå rätt lite smolk i den stabila bägaren eftersom jag ändå är den som startat o gått i mål i flest race av alla cyklister i Sverige alla klasser inräknade.
Vågar jag påstå?
Bästa enskilda resultat på en deltävling är en 3e plats i Vårgårda 2010
Bästa totalresultat är 3e platsen 2014 efter troget poängsamlande.
Poängsamlande är väl det som jag ängnat mig mest åt även om jag har en del bra resultat mellan varven också.
I helgen blev jag lite halvlojt 12a efter ett rätt trögt race där jag inte skulle ha tagit ens en pallplats i nästa års tävlingsklass för mig.

H 50!!!!!

Jag ser misstänkt ut!?

Lika misstänksam som denna Italienska get, som jag lyckades mata med lite gräs, var också flygplatspersonalen mot mig både på Arlanda och Milano/Linate-flygplatsen.
Denna vecka har ju då tillbringats i Italienska alperna och Master-VM i MTB.
Jag var som vanligt servicepersonal åt GT som i år fick känna på hård konkurrens både från sina medtävlare och sin egen rygg som var allt annat än bra.
Nästan rullstolsvarning ett tag...
Blev ändå en 14e plats av dom 51 startande till slut.

Blev en del annan cykling för min egen del också.

Fint där i Italien, även för en misstänkt terrorist som jag, som först fick min kontaktlinsvätska skannad av en slöjbeklädd säkerhetsvakt på Arlanda.
Linsvätskan visade sig vara ofarlig, vilket hon förklarade för mig, samtidigt som jag tyckte mig se ett bombbälte under hennes skynken...

Vid hemresan när vi trötta efter lång bilresa i bergen kom till flygplatsen i Milano släpandes på stora cykelväskor och förvirrade letade efter nån buss som eventuellt kunde ta oss till nåt övernattningshotell, så skulle det inte dröja länge förrän 2 st tungt beväpnade militärer som patrullerade på flygplatsen cirkulerade på väldigt nära håll runt oss med nästan dragna vapen.
Den ena av dom stod sedan i minst 10 minuter halvt gömd bakom hörnet och släppte mig inte ur sikte.
Kanske tyckte dom min cykelkeps liknade en turban?
Eller såg jag ut som en nazist med min rakade skalle?
Det får rum mycket sprängmedel i en cykelväska...

"Och geeten ääter gräääs!!"
En spontant påhittad sång som en lätt utvecklingsstörd klasskamrat satt o sjöng som tröst för sig själv, när bussen till lekis gled i diket med oss barn en hal vinterdag 1973.
Sånt minns jag
Det fanns ju för fan ingen get där liksom