Das Aufschlutning

Avslutade Novemberhelgnöjet att spontanrejsa cykelcross, med att köra på den klassiska banan på Nordrona, vilket är den snabbaste banan av dom vi kör.

Sällan har man så hög puls som i slutet av den så kallade sjukhusbacken och denna gång kliade det faktiskt i hjärttrakten när jag maxade på några varv.

Överlevde dock detta och det är bara en dag kvar tills jag överlevt ännu en Novembermånad.

Men man ska inte ropa hej

Innanför denna breda bröstkorg jobbade i dag ett mushjärta på högtryck..

Auf Wiederseende!

Jobbigt faktiskt!

 

Tom blick ut i tomma intet

Jag valde sällskap framför solokörning på dagens distanspass, vilket hade både för o nackdelar.

Fördelen var ju just sällskap

Nackdelen var att jag inte fick välja väg 

Miltals på mjuka blöta sega raka grusvägar tillhör väl inte favoriterna för mig och jag blev trött av allt gnetande i skiten i det gråaste av Novemberväder.

Jobbigt faktiskt! 

Men om 4 veckor går vi mot ljusare tider igen!!!

Jag är stark faktiskt

Typ

Historien om historien

Denna soliga Novemberförmiddag ägnades åt att rejsa lite improviserad cykelcross på smålerigt underlag i utkanten av klassiska Porshankenskogen i Norrtälje

Det är det man ska göra i November om nån undrade.

Fajtades lite med lite otränade fd grekiska MTB-marathonmästaren och fick spurtstryk till slut.

Bjöds på fika efteråt dessutom, så det var ju toppklass.

Mycket soltörstande folk i rörelse i området där vi körde idag.

Både glada o sura ansikten såg man.

Och jag såg ett väldigt vackert ansikte

Men det är en annan historia

Som är historia

En historia som egentligen aldrig har börjat

Blev iallafall smuts på cykeln...

I dont feel....anything...

...sjöng Trent Reznor ut högt i mina högtalare när jag ikväll körde fyraminutersintervaller i källaren på innecykeln.

Och jag kände inte så mycket heller faktiskt!

Man försöker ju ibland att inte känna nånting övriga livet oxå

Med blandat resultat....

Utebliven eufori

En av många anledningar till att man håller på med hård konditionssport är att man efter ett plågsamt pass får nån eller några timmar av skön frid i kropp o själ.

Men ibland inträffar inte det av olika anledningar, och idag var det en sån dag.

Körde cykelcross vid min grannbadplats och trots rätt bra fart i kroppen skaplig känsla under racet så kändes det lite trist efteråt

Kanske var det den gråa Novemberdagen som sen överväldigade mig väldigt mycket

Kanske kan det kännas lite tjatigt ibland med att plåga sig på cykel rätt ofta...

Kanske var det..?

Men jag vet med över 30 år av idrottande av olika slag så kommer dagarna med eufori tillbaks och ibland med sånt genomslag att man känner sig osårbar et tag.

Så är det.

Fredagen den 13 e...

......har det ju varit idag och jag kan inte säga att jag har haft nån speciell otur direkt.

Har bara haft en skitdag lite allmänt så det har nästan känts som att....det var otur att jag vaknade i morse

Men nu ska jag snart våldtäktsduscha bort den här dagen så blir det alldeles säkert bättre i morgon.

Novemberdistans

 

Att ha bra dagsform en grådaskig dag i November är ändå skönare än en skitdag i den vackraste sommaren.

Kanske inte var superpigg idag, men ändå tillräckligt bra för att tycka det var helt ok med duggregn o mörker.

Varierade vägar med både havsutsikt, skog o asfalt och bra uppslutning för att vara Onsdag

Man hinner med att snacka en del på 3,5 timmar, trots avsaknad av fika just idag.

Så man sitter inte BARA o stirrar in i framförvarandes bakskärm...

Och lider

Det är aldrig försent att ge upp

 Förhalade söndagsångesten med lite cykelcross i Mellingeholmsparken, Norrtälje idag.

Nåja, cykelcross o cykelcross, hela startfältet körde på MTB hoj, men formatet i övrigt cykelcross.

Dom flesta kämpade på så bra dom orkade, medan andra gick efter ordspråket:

"Det är bäst att ge upp tidigt, så man har det gjort sen när man inte orkar"

Men det är frivilligt såklart.

30 min högintensivt fysiskt arbete var det, och det kändes rätt bra för mig, som vanligt.

Och en stor del i detta. är att min vikt i år är med rätt bred marginal på rätt sida av 70 kilos-strecket.

Kroppstatus: Slank o vältränad

Världens sämsta fotograf "skjuter" sig själv.

Jag är oftast lite för ointresserad av fotokonsten för att få till bra bilder när jag fotograferar.

Kastar iväg ett gäng shots ut i tomma intet får att se om det likt bingolotto i alla fall är 

nån siffra som hamnar rätt.

Kanske kan ha en utställning där alla mina misslyckade foton skulle visas.

Det är en konstform som kräver sin otalang och flera år av misslyckanden..

 "A lifetime of fucking things up, fixed in one determined flash"

Skulle Trent Reznor ha sagt...

Farbrorn som inte ville bli stor

På fältet utanför där jag bodde för rätt länge sedan nu, så kördes första racet i traditionsenliga cykelcross-serien vi kör varje höst på random ställen i trakterna runt Norrtälje.

Lite fajter om placeringar lite här o där i startfältet på olika nivåer o spridda åldrar.

Kanske har men inte samma brinnande eld för att köra dom här rejsen numera, som för några år sedan, men det är ännu ett bra sätt att hålla hösttristessen borta, och även att hålla mitt motto att man ALDRIG ska sluta leka.

Vad det än kan vara man leker med.

En halvfet, mätt o trött gubbe är inget jag varken är eller vill bli på ett tag.

Hellre världens äldsta magra, hungriga o hyfsat pigga pojke.

Håll käften gubbjävel...?