Fattigt

Det ser onekligen lite fattigt ut i träningschemat sista tiden pga sjukdom, men idag kom jag ut på cykeln i en timme i blekt decembersolsken.

Jag har för länge sedan slutat säga "nästa år då jävlar", för jag vet att jag inte kan göra några extrema intensitets eller volymförändringar i träningen så länge jag måste orka med att jobba oxå.

Men små förbättringar hoppas man ju på , för det har jag ju faktiskt lyckats med dom sista åren trots stigande ålder och avsaknad av medfödd fysisk talang i form av hjärta o lungor.

Men då får det inte se ut såhär i schemat...

Jag har övertaget!

Tror jag?

Det gäller att hålla en fin fasad

I motsats till sommar, värme, hälsa och ledighet som denna bild visar, är det istället vinter, kyla, sjukdom och jobb som är verkligheten.
Och den bilden vågar jag inte visa..

Förändringar!!

Jag har haft så tråkigt idag med min förkylning så att jag till och med ändrat lite i bloggutseendet.
Tyckte det behövdes en bild.
Om 2-3 år kanske jag ändrar nåt igen...

Tant

Likt gamla tanter som samlas och matar änder nånstans och överträffar varandra med sina åkommor som ledvärk, högt blodtryck, gikt, spruckna fötter medmera, så bloggar cyklister allt som oftast om sina fruktansvärda förkylningar.
Tycker det är rätt ointressant att läsa om andras förkylningar, men jag är ändå tvungen att skriva att JAG är förkyld för typ femtioelfte gången i år (iallafall fjärde).
För jävligt!!

Och det enda som återstår att göra för en cyklist som är förkyld är.... att mata änder kanske.
Så tragiskt är det.

Snöstormcykling

Jag har ett svagt minne från barndomen, kanske var jag 3 år gammal och det hade kommit väldigt mycket snö.
Jag skulle gå ut i snön utanför huset och försökte gå några steg, men jag sjönk ner till midjan drygt, men fortsatte ändå att ta mig en bit till och till sist satt jag fast i den för mina barnmuskler alltför tunga snön.
Jag minns att jag blev väldigt arg och skrek rätt ut av ilska och maktlöshet tills någon kom o hjälpte mig ur snöfällan

Jag börjar känna samma typ av ilska över den här vintern och all den snö som vräker ner i iskyliga vindar.
Nästan för tungt för mina gubbmuskler att alltid kämpa i snömodd och att alltid ha motvind med snöpisk i ansiktet.
Dagens avkortade distanspass på cykel i snöstorm var INTE det roligaste jag gjort..

Kanske ställer jag mig och skriker rätt ut i morgon klockan halv sju när jag kämpar mig till jobbet.
Men ingen jävel kommer att komma till min undsättning.
Jag kommer att få ligga där o snöa in i en snödriva ända tills vårens solstrålar smälter snön och min förruttnade gubbkropp framträder i vårljuset till allas äckel.
Om det blir vår vill säga...

Tsunami eller vulkanutbrott

En arbetskollega tyckte golvet var så skitigt på jobbet, att det skulle behövas en flodvåg för att rensa upp lite.
Själv hade jag önskat mig ett rejält vulkanutbrott som dränkt hela skiten i djup lava, som sedan forskare om 200 år hade kunnat gjort utgrävningar i, och sedan undrat vad fan vi höll på med 2010?
Jag behöver inte vänta 200 år för att undra...

Icketräning

Dagens träning bestod av icketräning, däremot gjorde jag säkert av med fler kalorier än dom flesta på kort men trög och moddig cykelpendling, ett fysiskt lönearbete och snöskottning.
Hur tråkigt som helst.
Jag känner mig redan som en förslappad farbror, trots att jag körde det jobbiga "grispasset" på inomhuscykel igår kväll.
Det är jobbigt att träna, men det är ännu jobbigare att inte göra det.

Puh och pust!

Det känns som jag överlevt en påsk för mycket.
Och det var länge sedan det var påsk nu..

42 meter!!

Kanske inte lika imponerande som denna franska alp som jag "fångade" på bild i fjol somras, men på dagens vintriga luciarace i MTB, med hela 4 st startande, så fick vi med en backe som hade hela 42 meter i höjdskillnad från botten till topp på plogad väg, och det är nog den längsta åkbara höjdskillnad i ett svep man kan få till i Norrtälje.

För första gången på väldigt länge kändes det bra i kroppen och jag kunde kötta på till en 2a plats, ganska nära segern, med kalla händer. Kul med lite avbrott från jobbig inomhuscykling. Det hela avslutades med lite kaffe o lussekatter som jag med gott samvete kunde glufsa i mig, tackvare att jag håller vikten så lätt denna vinter av nån anledning som jag inte förstår..

Verkar ha fastnat mellan 69 och 70 kg fast jag tycker jag slarvar lite. Frågan är om det blir nån viktnedgång när jag väl skärper mig...

Gubbvarning

Jag var så jävla ful o trött när jag tittade mig i spegeln efter tuppluren efter jobbet, att jag nästan blev rädd för mig själv.
Nästan som min ena katt som brukar morra åt sin egen spegelbild i vattenskålen.
Istället för att morra så drog jag ut på ett uppfräschande kvälldistanspass på 2 tim i lugnt tempo
En skön men inte så sensationell upplevelse direkt, men jag blir väldigt trött av att köra kvälldistans numera, och när jag kom hem och fått i mig lite mat så satt jag i soffan och nickade till.

Tyckte jag hörde nån som morrade, men när jag tittade upp så låg katten kvar i fåtöljen och inte framför vattenskålen.
Kom senare på att "morrandet" var min egen snarkning, där jag satt med svängd hängnacke o sov som en riktig gubbe bara kan göra..

Igen

Ska inte sticka under stol med att jag har haft det "lite" svårt med motivationen att träna på, men jag har ändå gjort det.

Därför kändes det skönt att höra Layne Staley (numera död sångare i Alice in Chains) sjunga ut sin livsoglädje o ångest i slutet av passet på 20/40 intervallerna.

"I want to taste dirty... stingin´pistol... in my mouth on my tounge..... I want you to scrape me... from the walls... and go crazy like you made me"...osv

Ett lite udda val av träningsmusik men det funkade denna dag.

Det finns alltid nån som har det värre...

Istället för pizza

Innehar sedan en dag i somras nån sorts inofficiellt världsrekord i att cykla upp för branta backar med enväxlad cykel samtidigt som man har en pizzakartong under armen.
Detta hände bara en gång, men kanske var det denna händelse som ikväll fick mig att masa mig ur soffan och cykla iväg med min enväxlade monark med ett par skidor under armen, eftersom det stod skidåkning på programmet, och jag för kvällen inte hade nån bil till förfogande.

Det var lättare att cykla 3 km med skidor än 1,5 km med skör pizzakartong..

När jag väl kom på skidorna överraskades jag hur härligt det kan var att åka skidor ibland.
Ett lager "blått" och sen var det bara att köra i den vackra vinterkvällen med lätt snöfall och hyfsat glid o fäste och även sällskap.
Skidor ska vara frihet, inte en känsla att vara fastlåst vid ett par värdelösa plankor som det ibland kan kännas vid dåligt före.
Men skidåkning kommer ändå inte att stå för någon större procent av min vinterträning, då mitt dåliga knä inte tillåter mer än nån timme i veckan.
Max!
Om jag glömt hur skönt det kan vara att åka skidor som en glad motionär ibland, så hade jag oxå i somras glömt hur äckligt mätt och illamående man blir av en pizza, trots att man slagit världsrekord strax innan..

Tre noll noll

Liksom mina katter så valde jag att stanna inomhus idag.
-16 grader är precis över gränsen för längre pass utomhus på cykel, enligt mig.
Kl 0815 så blev det då istället ett distanspass på 3 timmar inomhus på friskis, tillsammans med GT.
Jag har gjort det en gång förut en kall dag i Februari för några år sedan, och det var lika tråkigt då, men tiden gick lite fortare denna gång då man hade lite sällskap.

Man hade även förmånen att titta på sig själv i den stora spegeln framför cyklarna i tre timmar... Den lågt stående solen som lyste in genom fönstret avslöjade en trött, blek, hårig 43 årig man som kallar sig för nån form av cyklist, och som denna vinter fortfarande håller vikten på tävlingsssäsongsnivå.
Det kan alltså bli bättre, fast man inte kan tro det så här i kallaste december..

Lördagspasset

Såhär tränar jag på lördagar i det ordinarie vinterschemat. ( körde även detta pass sporadiskt i fjol)
Sega ben på fyrorna gav låg puls, men 20/40 efteråt gick skapligt.
Sitter på cykeln i 1 tim o 20 min, men passet tar ca 1 tim o 45 min.
Hur kan det gå till, och vad ska det vara bra för???

Sveriges bäst klädda man?

I går kväll gjordes årsdebuten för riktig vinterkvällscykling.
Väder: Minus 5 grader. Måttlig till frisk nordostvind, något avtagande. Lätt till måttligt snöfall och viss risk för snödrev.
Som vanligt var jag en av sveriges bäst påklädda cyklister, med skön elvärme i sulan, rejäla handskar, dubbla underställ och så vidare, och därtill ett bra lyse..
Det är alla dessa bekvämligheter som gör att jag kommer ut och kör distans vinterkvällar efter jobbet.
Distanspass som mest ger en nypa frisk luft för stunden, men ger oxå skön återhämtning av inomhusintervalltrötta ben.

Eftersom denna vinter verkar börjat lite väl tidigt så kände jag ett visst mentalt motstånd i början av kvällen, men efter ett tag sitter man hypnotiskt och stirrar framåt in i den glittrande snön som möter lyset.
Tittar man bakåt ser man bara mörkret som alltid jagar mig.
Men det verkar inte komma ikapp...

The angry fatherbrother

Det tar lika lång tid att köra 2 st fyraminutersintrevaller med fyra minuter vila mellan, som det tar för en ung kvinna att röka upp sin cigarett.
Det vet jag, för hon stod o rökte strax utanför det öppna fönstret på friskis, där jag körde mina intervaller.
Jag blev nästan arga farbrorn.
Nästan.

Frisk!?

Jag är frisk! Iallafall från den sega lilla irriterande förkylningen som jag haft i en vecka.
Jag har med en dåres envishet vilat bort den i helgen, och därmed oxå satt inofficiellt världsrekord i apati.
Okej, jag cyklade en knapp timme före frukost i lugnt tempo i morse, men i övrigt så kommer man att minnas den här helgen som nåt man inte minns.
Man måste vara sjuk (i huvudet) för att orka bli frisk..

Om en månad så går det mot ljusare tider igen, men tills dess så leds man djupare o djupare in i mörkret.
För att klara sånt så måste man ha ett militäriskt träningsschema att följa, och det kommer jag att börja med nu i veckan, något försenad.
Vinterträning.

Precis så här är det ungefär!

Väldigt lite skrivet här denna vecka, och väldigt lite har hänt.
Jag har exakt lika diffust ont i halsen, det rinner väldigt mycket lite snor ur näsan och det gör regelbundet oregelbundet ont i bihålorna.

Loj

Kanske ingen lysande ide att köra klubbrace i CX med förkylning i kroppen, men så gick det inte särskilt fort heller.
Antingen blir jag sjuk eller friskare eller ingenting alls.
Jag tror på ingenting alls...

40 28

Jag måste få prylböga, nej förlåt prylblogga lite.
Det blir 2 gånger 10 nästa år! Har väntat länge på att den bästa japanska komponentfabriken ska komma med detta.
Tur att jag inte köpte nåt annat 2 delat eftermarknadsskit som jag tänkte ett tag.
Jag är mycket mer intresserad av vad jag själv väger, men min cykel kommer att bli lite lättare oxå.
Slut på prylbögeriet

Börsen

Dow Jones ner 0.3 procent.
Nasdaq oförändrat.

Torgskräck?

På ett fält bland flerbostadshus byggda på 60-talet, och bara ett stenkast från min port, så avgjordes idag dom inofficiella, men ändå officiella Roslagsmästerskapen i cyclocross.
Hela 10 st stod till min förvåning på startlinjen i det fina vädret och skulle köra på en bana som var så nära cyclocross man kan komma i Norrtälje.
Släta gräsfält, asfalt, lite tvära kurvor, löphinder, springbacke, kort cykelbacke, sandhinder..
Och torgskräck?
Öppna och tekniskt enkla banor är väl kanske inte det jag är bäst på, men denna bana var tillräckligt kurvig för att inte bli tråkig.
Jag blev denna gång väldigt trött varje gång jag skulle på cykeln efter ett löphinder, och det var det jag förlorade mest på.
Hedrande men rejält slagen 2a blev jag iallafall.

När man är i min ålder och leker cykeltävling på ett gräsfält nära hus, skolor och lekparker, alltför nära mitt eget hem, så kan jag känna att jag riskerar att uppfattas som en jävla dåre i sammanhanget.
Men det är knappt någon som vistas utomhus längre så det var ingen som såg mej.
Dåre är man ju redan..

Dammade av..

..ett 4*4 pass från fjolårsvintern, och dammade därmed oxå i viss mån av mig själv lite...
Detta är sista viloveckan utan schema, så nästa vecka börjar vinterträningen.
Hela rockärmarna fyllda med ess även i år.

Multisportaren Stefan

Här står vi lite drygt och uttråkat och klappar händerna åt tvåorna och treorna vid en prisutdelning i svenska multisportcupen 2003.
Det förekom faktiskt mer än en gång att vi som segrare klappade händerna åt dom övriga vid prisutdelningar, och vi i Team Newline Intersport/Roslagen som var lagnamnet, tog hem hela svenska cupen i mixed och herrklass detta år.
Jag var med i mixedklassen.
Mellan 2001 o 2005 var jag lite splittrad i mitt idrottande och multisport passade därmed rätt bra just då.
Jag var hyfsad på att springa och kunde cykla i skogen.
Hatade att paddla fort, (det känns ändå som att paddla sakta) men eventuella svagheter kompenserades av att vi hade en väldigt duktig orienterare i laget och det var bara att springa med i snårig skog och stämpla kontroller som jag aldrig hade hittat.
Dom långa tävlingarna slet på mitt redan sargade knä och det blev bara 1 år av riktig multisportsatsning.
En kul period som jag inte ångrar men ej heller saknar speciellt mycket.

Numera är jag inte speciellt splittrad i mitt idrottsutövande.
Den bredaste motorvägen i min hjärna tänker alltid på cykel.

En anledning att fika

Ett besök i storstan idag för att kolla på lite cyclocross i "kungsan". Det såg rätt kul ut, men jag blev ändå inte direkt sugen.
Kan ju inte hålla på med allt, men kanske jag provar nån gång..?
Desto mer sugen på fika efteråt, men efter (för många) bullar o kaffe på ett fik i gamla stan så var jag inte sugen på det heller..

Mota Olle i grind

I min desperata kamp mot "väldigt extrem framgång", så kan jag lycklig konstatera att jag denna höst inte gått upp mer än nåt halvkilo i vikt, trots att jag vilat nästan lika mycket som förra hösten.
Då gick jag upp nästan 3 kg
Det stora viktmålet till i vår är 80 kilo!?
Det vill säga 80 kilo INKLUSIVE cykel OCH full tävlingsmundering med skor, strumpor, byxor, tröja, handskar, hjälm, glasögon och luftpatron i bakfickan.
Begöver gå ner ca 1.5 kg för detta.
Ett 68 kilo tungt och 183 cm långt benrangel ska alltså i vår förhoppningsvis oxå utveckla lika mycket effekt som nu.
Och för det behövs det även i år träning.
Jag för än så länge ganska jämn strid mot föråldring, förfall, förfläskning och fördumning.
Det är en talang att mota Olle i grind oxå.

Eine kliene winterstridswagen

Den har varit med några år nu och klarat många kalla vinterkrig under hård ledning av en handfast och fanatisk "Fuhrer" i form av mig själv.
För att klara dom allt hårdare påfrestningarna så har den genomgått en liten modernisering i form av nya skärmar, hjul och mekaniska "geshivenbremsen" på min egen svensktyska.
Med den här ostoppbara pansarvagnen hoppas jag lägga ytterligare lite grund till att möta den hårdaste fiende vid fronten.

Som att stjäla godis från småbarn?

Jag tog en "oehört prestigefull" KM-titel idag!
Km i cyclocross som gick på en snabb bana som bestod av lite elljusspår o asfalt några kurvor o nästan ingen backe.
Banan blev dock betydligt mindre snabb när det igår kommit en massa snö som var väldigt hal o lömsk och på sina ställen ganska djup oxå.
Eftersom jag vet att jag behärskar halt underlag väldigt bra (i synnerhet snö) så visste jag att kanske enda hotet mot min seger bland dom 5 startande, skulle vara den på snö lika skicklige GT.
Men han körde en CX cykel med smalare däck och hade därmed ingen chans att hänga med.
Så det var bara att sikta o köra ifrån med min mtb cykel.
Lite för lätt för att kännas som en prestation att skriva i en blogg om , men jag gör det ändå.

Kan konstatera att det räcker med att träna 1 gång i veckan för att inte bli alltför seg på helgen såhär under höstvilan.
Men så kan jag inte hålla på så länge till.
Jag har ju ett mål som kommer att redovisas senare nån gång.

En arbetsdag i Oktober har förflutit.

Vaknar upp i dödens trötthet av helvetets signal, och tar mig senare fram i mörker och isande motig vind.
Går in i en byggnad full av fulhet.
Går genom dom djupa suckarnas korridor och in i tristessens sal.
Där utför jag mitt arbete.
Senare på dagen lättar det upp lite.
Som nån sorts naturens jämvikt för att jag inte ska bli galen.

Den "RIKTIGA" cx cupen?

På en superkurvig gräsbana med jobbigt trappspring o lite sandstrand och i flödande solsken så körde vi idag ett klubb-cx race vid Kärleksuddens badplats i Norrtälje.

I den "RIKTIGA" cx cupen får man använda vilken cykel som helst, och på dagens krokiga bana hade man lite fördel med en mtb.

Men jag lyckades inte vinna för det... Ett litet framhjulssläpp och efterföljande vurpa gjorde att jag fick fightas hårt för att ta andraplatsen i det täta racet.

Kan konstatera att drygt 2 veckor med väldigt begränsat med träning leder till sänkt blodvolym och därmed lite högre puls än vanligt, trots att farten kanske är lägre.

Kände mig dessutom lite struttig i åkningen

5 stycken lokala gubbstruttar med mer eller mindre låg blodvolym var det som gjorde upp idag iallafall

Slut på reportaget från "RIKTIGA" cx cupen.

Iallafall i min lilla lilla värld av blommor

Den här dagen förra året..

..låg jag o solade på Cypern i 30 graders värme.

Snabbare i mörkret?

Om man går längre sträckor och tycker att det går oändligt långsamt, så känns det lite bättre om man går nära ett staket eller husvägg eller liknande, för då ser man att man rör sig framåt i förhållande till nåt.
Då blir man glad..!
Men det här skulle handla om mörker.
När jag åkte moped för ett par hundra år sedan, upplevde jag alltid att moppen gick fortare på kvällen i mörkret, men det var nog mest för att man bara såg den svischande vägen framför sig och inte det mer eller mindre stillastående landskapet bredvid.

Därför fick jag ikväll ett spontant ryck i min lata höstvila och tog tunga tränings MTBn och drog ett tokvarv på elljusspåret, körde så gott som fullt och det tog ca 26 min o 45 sekunder, med andra ord inte speciellt snabbt, men jag upplevde det ganska snabbt eftersom jag inte såg "det mer eller mindre stillastående landskapet bredvid"....

Därför åker jag helst skidor i mörker och elljus på vintern, för då kan även jag känna mig lite bra.

Måste vara nån teori med mörker inblandat även på natten när jag sover?
Det tar ju bara ett ögonblick så är det dags att gå till jobbet igen, sedan går dagen skitlångsamt!
Konstigt

Kapten blåben

Om man väl har bestämt sig för något, så ska man helst inte ändra på det, verkar det som.
Jag hade förra helgen bestämt mig för att avsluta tävlandet för i år, men åkte ändå iväg till underbara Märsta, för att deltaga i Norrortsmästerskapen som brukar gå på höstkanten.
Det hela slutade med att jag på grund av denna veckas icketräning (och medföljande seghet och ofokusering), inte hängde med i tempot alls som jag borde.
Hängt med hade man behövt på denna väldigt kuperade och tuffa bana och i detta goda startfält.
Att jag sedan dagen till ära hade bestämt mig för att för sista gången använda ett par handskar av känt märke som jag köpte i Juli, men som haft så exeptionellt dålig hållbarhet att halva handen redan tittar fram vid påtagning.
Denna halva hand blev efter ett par varv lite svettig, och i banans enda lite steniga o rotiga utförslöpa så tappade jag därför greppet om styret och kraschade våldsamt.
Stenars omilda behandling av mitt hösthåriga ben, och ett sönderkört växelreglage, gjorde att jag bröt tävlingen omgående och åkte hem lika omgående.
När jag kom hem hade blodet torkat och min ilska lagt sig.
Nu blir det bara nåt race utanför knuten resten av vintern fram till keps cup, för det har jag bestämt mig för...
Men innan dess lite vinterträning.

Plötsligt händer det..

...knappt ett dugg.
Med en inre tankegång som hos en fetlagd medelsvensk, hindrades jag att spontanträna ikväll på grund av en oövervinnlig motvind som skulle gjort min cykeltransport på 2 km till friskis så gott som omöjlig.... eller nåt...?
Blev istället belönad med en trissvinst på 25 kronor som inger stort hopp inför framtiden...
Det är såna här spännande saker som händer i en fetlagd medelsvensks liv.

Säsongen 2010

Här står jag på en bergstopp i södra Frankrike i början av februari 2010 och kanske klurar jag på hur den kommande säsongen kommer att bli.
Det skulle senare visa sig att den skulle bli väldigt bra, kanske den bästa och definitvt jämnaste säsong jag gjort, och detta finner jag flera anledningar till.
Skulle vilja påstå att jag ganska länge vetat rätt bra hur träning ska bedrivas för att få utveckling på en gammal gubbe och detta har jag oxå praktiserat väldigt disciplinerat sedan vintern 06-07.

Hård intervallträning av olika slag, svältpass, viktnedgång, periodisering, lagom avvägt tävlande för att orka hela säsongen osv.

I år har jag oxå koncentrerat mig på att utmana mig själv lite mer än tidigare, till exempel vågat tränat ner mig mer än vanligt mellan varven, inte tänkt så mycket på prestige utan har istället vågat varit dålig ibland och kört träningstävlingar o nåt långlopp nertränad och fått en massa stryk och inte brytt mig.
Jag vågade ta en lite längre "höstvila" förra hösten utan att bli alltför fet.
Jag har genomfört i stort sett allt jag tänkt mig, förutom under dom 2 överraskande men korta sjukdomsperioder som jag haft.

Jag har därför haft energi och varit i bra eller mycket bra form på i stort sett varenda tävling jag velat prestera på, och det har inte varit mitt varumärke förut, som den humöråkare jag tenderat vara.

Nu har min "höstvila" börjat igen och det är rätt trist, och jag vet inte just nu om jag ser fram emot 2011.
Men jag såg inte fram speciellt mycket emot 2010 förra året vid samma tid heller..

Som ett könsbyte i Iran

Var helt inställd på att göra säsongsavslutning i morgon nere i Jönköping och Vista mountain, en mycket trevlig tävling.
Men eftersom min resekamrat är sjuk så känns det lite drygt att ensam åka 7 timmar bil för 45 min tävling, även om jag gjort det förr.

Så nu tog den fina säsongen 2010 slut en dag för tidigt, och detta beslut var lika svårt och kvalfyllt att ta, som det skulle vara för en transsexuell från Iran att göra ett könsbyte.
Om inte värre!
I morgon blir det istället tvångssysselsättning med nåt som får mig att skingra tankarna och som får mig att undvika den apati och förvirring som lätt kan uppstå vid plötsligt ändrade planer.

Första o sista

Körde ikväll ett klassiskt inomhus 4*4 pass, för första gången sedan April, och jag höll på att kräkas.
Inte för att det var jobbigt, utan för att jag hade samma disk med musik som jag körde på alla 4*4 pass hela förra vintern.
Lite lagom less på det kan man säga.
Just nu ser jag inte direkt fram mot vinterträningen, men det brukar komma efter nån dryg månads lösdriveri från ordnad träning.
Detta lösdriveri påbörjas efter helgens tävlingar.

Missad KM medalj!

Efter att jag idag med ganska god marginal och föga besviken missat att ta hem en KM medalj i landsvägstempo, så kom jag just på att det är just den minskade energin som jag i år lagt ner på klubbtävlingar, som är en faktor till att jag kört bättre på riktiga tävlingar.
Plus att jag är en av få som orkar hålla tävlingslågan uppe från april till oktober.
Men i morgon verkar jag utebli från svealandsmästerskapen i Filipstad pga av resekamrats sjukdom.
Ny tävlingshelg nästa helg.
Den sista.
Sen blir det lite lugnt ett tag, för att sedan orka med en HEL säsong till

Så mycket skit..

..man hinner samla på sig på 100 år.

Pallen!

Det jag är mest nöjd med i dagens race i Vårgårda, förutom att jag blev 3a i racet och 5 a totalt i kalas cup, är att jag körde ifrån så många i dom andra klasserna som idag startade samtidigt som min.
Plötsligt hade jag kört om alla dom bästa i H 30 klassen utom en, och lika förvånande körde jag om herrjuniorerna en efter en, och sist men inte minst så lämnade jag nästan pinsamt enkelt en del startande i elitklassen bakom mig och hade fler inom synhåll.
Det verkade som om nästan alla plötsligt simultant hade blivit totalt oskickliga på att ta sig fram på den blöta och även mycket kuperade banan.
Nästan märkligt
Mitt eget race var dock inte helt problemfritt då kedjan sög fast vid nerväxling inför den tuffaste backen, liftspåret, vilket gjorde att jag fick springa med cykeln uppför hela liftspåret på första varvet och tappade därmed kontakten lite med 2a platsen i klassen.
Fick även en dålig start, men eftersom alla envisades med att köra på nån sorts led efter varann mitt i det lerigaste spåret så cyklade jag rätt enkelt om dom på det hårdare underlaget precis bredvid stigen och kom rätt snabbt upp dit i fältet där jag hörde hemma.
Bra där Stefan!

Det ser förövrigt ut som jag ringer i mobilen till nyhetsbyrån TT på prispallen, men det gör jag inte.
Det är ett helt vanligt cp ryck.

Packad o klar

Åker ner till Vårgårda i morgonkväll för cupfinalen i Kalas cup, och allt är redan packat. Men katten Stina får inte följa med, utan får nöja sig med att ligga inpackad som en kassler i garderoben.
Det kommer att bli ett kort race därnere (ca 45 min) men det blir nog inte mindre jobbigt för det, och jag räknar med hård konkurrens från alla håll.

Återseende

Hösten 1993 körde jag för första gången en träningstävling i mtb vid i lövstalöt norr om uppsala i dess sandtag med omgivande åsar.
Denna plats var på 90-talet en tummelplats för många mtb cyklister, varav några av dom senare i karriären skulle bli svenska mästare i både mtb och landsväg och även ta pallplatser i världscupen till och med.
Jag kan namnge alla och deras meriter, men jag hoppar det den här gången..
Jag var inte en av dom, men jag var där som så många andra och körde träningsrace titt som tätt, vår o även höst.
Som alla andra epoker, så tog även den epoken slut nån gång i början av 2000 talet.

Men idag den 12 september 2010 var jag där igen, och körde en deltävling i upplandscupen som återupplivats, och visst stod det svenska mästare i både landsväg o mtb på startlinjen även idag, men det handlade om svenska veteranmästare.
Själva racet blev en bra genomkörare och jag var ända till det sista varvet bästa "icke svenska mästare", men blev omkörd av ett par stycken på slutet som hade bättre slätdrag än jag (det var ganska långa slätpartier mellan klättringarna), men jag var ganska nöjd ändå att få blåsa ur kroppen lite, med hårt inte alltför fåtaligt uppländskt motstånd.

Tävlingsplatsen var sig i stort sett lik sig, men jag tror faktiskt att jag cyklar lite snabbare på denna plats idag 2010, än vad jag gjorde på 90 talet..

Killen i grön tröja

Jag har alltid haft bra koll på mina konkurrenter när jag tävlar, och tycker att detta kan vara viktigt, eftersom man då slipper bli överraskad av att det kommer "en kille i grön tröja" som man inte har en aning om vem det är och blåser förbi.
Detta kan leda till att man drabbas av psykbryt, och att man tycker att man kör dåligt bara för denna okända "kille i grön tröja".
Om man istället som jag har koll och vet att denna "kille i grön tröja" faktiskt vann typ DM i Dalsland 2002, så ser man ju hellre en möjlighet att hänga på honom för en bättre egen placering.
Självklart kan det även hända att jag blir lite överrumplad ibland när nån ny dyker upp.

Många känner bara till dom bästa eller dom i närmsta kretsen, men jag har koll på och har respekt för "killen i grön tröja".
Viktigt sånt där.
Faktiskt.

"Gjorde inte finländare"...

..eller"did not finish" blev dagens resultat för min del i MTB tävlingen Tour modeen som gick av stapeln i Kungsör idag.
Det blev tyvärr ett väldigt litet startfält denna fina höstdag men när man samkörde alla veteraner plus nån junior så blev det ett tiotal som drog iväg .
Efter ca 9 minuter förstod jag att jag inte skulle kunna hänga med dom tre som drog i täten, men samtidigt var det redan rätt lugnt bakom och jag låg 2a i h40, så jag tog mitt eget skapliga tempo.
Efter ca 10 minuter sa det klick och plötsligt drev inte cykeln framåt längre.

"Did not finish" händer inte ofta för mig nuförtiden och ännu mer sällan pga bristande kedja.
Har kört av 2 st kedjor sedan 1992 och detta var premiär i tävlingsammanhang, så nu blir det ett nytt drivpaket.
Tur att det hände idag på en liten "oviktig" tävling (om det finns några såna), men det känns alltid lite snopet att åka hem, när man knappt hunnit bli svettig.

Bra flyt

Förvånansvärt bra ben hade jag ikväll när vi drog till Täby för att gästspela lite i Stockholms DM serie i MTB.
Idel kända ansikten.
Det har varit mycket hårdkörning för mig den sista tiden med landsvägstävlingar o träningstävlingar och då brukar mina ben och skalle ge upp efter ett tag.
Det enda jag är lite missnöjd med i kvällens race är att jag tog det lite för lugnt strax efter starten så jag hamnade i onödigt långsam "trafik" som tog lite tid att ta sig förbi, men sen var det bara att köra på.
Jag brukar imponeras av regerande olympiske mästaren Julien Absalon som alltid ställer sig upp och trycker på ordentligt efter varje kurva oavsett om han är trött eller inte.
Så var det för mig ikväll.
Fast det gick nog lite långsammare för mig än när Absalon kör?

Hundar o ungar

Alla verkade lite sega ikväll när vi skulle köra ett klubbrace på kortbana landsväg.
Alla utom jag?
Vi höll till i dom bortre delarna av gamla militärområdet, men trots det var banan av nån anledning just ikväll full av hundägare, cyklande barnfamiljer, övningskörande tonårstjejer, SL-bussar och SIST MEN INTE MINST ett gäng dampskadade crackkandidater i övre tonåren som kom åkandes med allt ifrån motordrivna sparkcyklar och crossmotorcyklar, mopeder och bilar i nån sorts uppvisning i idioti, precis på spurtrakan när vi skulle göra upp om segern.
Jag skulle ha vunnit.
Kan inte nån döda dom?

Landsvägsrace

Jag använder helst min racercykel till att glida lugna distanspass på somriga vägar, men idag gjordes ett undantag.
Jag deltog i en landsvägstävling ingående i smackserien, upplandscupen och DM med ca 45 st startande från ganska varierande klubbar i och utanför distriktet.
Banan som jag kört ett flertal gånger på klubbrace är flack och svår att avgöra på, om man inte vill vänta till spurten.
Det gjordes mer eller mindre dumdristiga försök redan på första varvet av tre, men dom stackare som försökte fick se sig inhämtade av den ganska snabbt susande klungan. Inte ens dom elitcyklister(?) som var med (eller dom som trodde sig vara) lyckades göra nån skillnad.
Själv lyckades jag göra ett par irriterande ryck i några av dom få korta backarna och kom faktiskt iväg på en bra tremannautbrytning med två starka cyklister på sista varvet.
Utbrytningen varade i 5 minuter, sen satt man i mitten av klungan igen och rullade i 45 km i timmen och insåg att allt skulle avgöras i en klungspurt.
Eftersom jag inte är nån slätspurtare så sket jag nästan helt i spurten, men sögs med till en hyfsad placering som ingen vet och ingen bryr sig om, inklusive jag själv.
Det var ändå lite kul att få lite inblick i landsvägscyklisternas värld för en dag.

Spännande nyheter!!

Jo jag skulle vilja berätta....

Onaturliga intervaller...

...är precis vad 20/40 intervaller är. Särskilt när man kör dom utomhus.
Icke förstående som råkar se mig, ser ju bara en cyklist som helt plötsligt börjar cykla fort en stund och sedan sakta en lite längre stund flåsande med tungan på svaj, typ.
Jävla idiot!!

Inte aktuellt

Den här typen av extra solskydd i hjälmen är inte aktuellt längre..

Men behövdes på Kreta i juni

Inte så rädd om benen idag

Upp kl 8 00 o äter frukost, iväg kl 9 20 till Gunnar för att köra mtb race kl 10 00.
11 varv på kort kuperad bana med jaktstart.
35 minuter av plåga.
Cyklar hem kl 11 00 och är hemma kl 11.30, äter lite flingor o yoghurt, plus kaffe.
Cyklar iväg kl 12 00 för att köra 30 km tempolopp på landsväg, är framme vid start kl 12 45 med sura ben.
Startar kl 13 01 och "spyr" lite kaffeblandad yoghurt i farten ca kl 13 17
Går i mål kl 13 48 efter drygt 47 min av plåga och får mera kaffe med bulle.
Snackar skit en stund och cyklar sedan hem.
Är hemma kl 14 30
Somnar i soffan kl ?? ?? till kl ?? ??

Jag är väldigt glad....

....att jag inte bor på ett seniorboende ännu, och att jag likt Lill-babs måste slicka mig på överläppen hela tiden för att försöka se någorlunda ung och fräsch ut.

Men jag är ledsen att inse att kvällarna börjar bli korta och att det inte finns så mycket tid att spela med längre,

Tror fan att jag är lite torr på överläppen oxå...

Mycket puls

Inför starten på dagens deltävling i Kalas cup i Södertälje, så hade jag dåligt självförtroende.
Anledningen var att jag varit sjuk och inte visste hur jag skulle palla den tuffa men roliga banan som bjuds där.
Tyvärr hade allt för få pallrat sig dit för att deltaga, men H40 klassen där jag kör, saknade inte så många av dom snabba.
Det var visst nån tävling igår uppe i dalarna där man kör typ rakt fram på grusväg i 9 mil som drog lite fler deltagare av nån anledning..?
Cykelvasan hette det nog?
Nåja tillbaks till mitt viktiga tävlingsreportage från dagen: När starten gått så var allt dåligt självförtroende o ångest borta, och jag kunde ånga på ganska bra mot en 8e plats av dom 16 som behagade starta, och jag hade lite flyt med andras resultat vilket EVENTUELLT betyder att jag nu avancerat till 5e plats i den totala cupen. Hade kanske inte kanonben idag, men pulsen skenade vilket den alltid gör efter sjukdom.
Men det är skönt att se att man orkar ligga i över en timme på rött, av 1timme och 14 minuters tävlingstid.
Få människor nuförtiden orkar ju ligga på rött i överhuvdtaget under en hel livstid..

Man undrar ju hur det står till med folkhälsan när man hör att folk dör en efter en, på löparlopp på EN mil (midnattsloppet), bara för att det råkar vara 23 grader varmt o lite fuktigt?

Nu kommer jag säkert att dö på nästa race bara för det..

Ovanligt amatörmässigt

Inför morgondagens race så har jag redan uppfyllt en av mina farhågor.
Att jag kanske skulle vara fet, långsam, avhängd o röd i ansiktet skrev jag ju om för några dagar sedan
Idag somnade jag på en slät klippa efter några sköna dopp vid väddökusten i värmen o solen.
Så nu är jag RÖD I ANSIKTET av solbränna.
Jag som klarat kretasemestrar och kanonväder i juli utan att bränna mig, och så bränner man upp sig totalt i blek Augustisol..
Men det var skönt med en riktig sommardag till.

Blanda och ge

Idag körde jag ett sistaminutenpanikpass där "det mesta" fanns med.
Började med ett dryga 10 km långt "förnedringstempo" på landsväg med tung stål-MTB, vars grova däck på 2,3 tum var löst pumpade och bakdäcket tog dessutom i ramen vid hård belastning.
Dom andra farbröderna körde Tempohojar eller carbonracers.
Behöver jag säga att jag kom sist?
Fortsatte med några (3st...) backintervaller i det branta liftspåret i slalombacken och avslutade med 11 st 20/40 så hårt jag orkade.
Det var rätt jobbigt faktiskt
Det blir såna här lite speciella pass när man har varit sjuk och precis hinner bli frisk innan tävlingshelg.

Allt är relativt

Eftersom jag nu varit förkyld i 5 dagar så börjar jag oroa mig för min fysiska status en del, även om jag hoppas vara någorlunda frisk till helgen, då näst sista deltävlingen av Kalas cup avgörs i Södertälje.
Oron avtog en del när jag i kväll mötte något av stadens lokala unga fotbollslag vara ute och jogga på stan i en hastighet av ca 7 km i timmen och flåsande som om vore dom drabbade av lungsjukdomen kol allihopa.
En bit efter kom den personen som förmodades vara tränaren, en man i min ålder, dock med några fler kilos övervikt än jag.
Han förmådde inte springa, men ack vad ansträngningsröd han var i ansiktet.
Men allt är relativt.

På helgens tävlingar så kan det mycket väl vara jag som uppträder som denne fete fotbollstränare.
Fet, långsam, avhängd och röd i ansiktet...

Fräsch?

Minns en Kalle Anka-tidning som jag läste nån gång för länge sedan, där Kalle Anka själv hade en dag med mycket dåligt självförtroende.
Varje gång han såg sig i spegeln så hittade han nya svagheter i sitt utseende.
Ena gången tyckte han att hans näbb var gigantisk, i nästa stund blev han chockad över sina enormt fula fötter, sedan sin ankstjärt och så vidare.
Så kände jag mig igår.
Drabbad av en brutal förkylning som inte bara gjorde mig igentäppt i näsan, den yttrade sig oxå i en enorm smärta i kroppen som jag sällan varit med om.
Kunde knappt röra mig, och alla mina små skavanker i rygg och leder som man har när man är 43 år, gjorde otroligt ont.
Inte blev det bättre när man likt Kalle Anka gick förbi en spegel och fick se att mitt ena öra hade flyttat sig minst 1 centimeter neråt och 3 cm utåt av svullnaden från getingsticket jag fått dagen innan, lägg därtill ett blekt ansikte. (se bild)
I mina ögon verkade mitt öra vara förflyttat minst en halvmeter.

Idag är min förkylning, mitt utseende och min världsbild något förbättrad, men jag är ändå lite förvånad att jag är förkyld igen!
2 gånger denna sommar efter att ha haft en period på över 2 år utan minsta sjukdom.

Invaderad av insekter

Den fluga eller skalbagge som flög in i min mun i söndags och som jag inte varken lyckades hosta upp eller svälja ner, sitter nog i nåt skrymsle i halsen än eftersom jag hostade upp vad som liknade ett insektsben i morse..
Och ikväll när vi körde ett klubbrace på landsväg så fick jag för 4e gången denna sommar ett getingstick.
Denna geting flög in i hjälmen och tömde ALLT sitt gift i min kala beniga skalle.
Brukar inte oja mig så mycket över getingstick, men denna gång gör det ont.

Insekter i halsen och gaddar i skallen.
Nu väntar jag bara på en mask i röven...

Ibland händer det..

...att det regnar hela arbetsdagen och sen är det solsken hela träningskvällen.
Oftst är det tvärtom, men inte idag!

Världens kortaste skräckfilm

Rapport från intet?

I brist på ben så fick jag använda huvudet i kvällens XC KM, som kördes i lite blött underlag på Norrtäljes hårdaste bana med Norrtäljes 3 bästa MTB cyklister plus 2 st mycket kompetenta cyklister från utsocknes.
Jag var inte på något sätt inblandad i nån tätstrid, men lyckades "tänka" mig till en silvermedalj i KM igen.
Fick utnyttja dom få partier av banan där jag var snabb och bara ta mitt tempo på dom svaga partierna, utan att spränga mig och mina nu väldigt trötta ben.

Ytterligare ett kanske lite väl utförligt reportage från en ynklig tillställning som ingen vet om..
Men det förekom nog tyvärr många andra ännu ynkligare tillställningar denna regntunga sommarkväll.

KM vecka

Tour de France är slut och fotbolls VM är avslutat för ett tag sedan, men det kommer hela tiden nya stora events.
Till exempel CK Norrtäljes MTB KM vecka som är i full gång!
Gårdagkvällens 8 mil långa långlopp med hela 9 startande blev en positiv upplevelse för mig, trots att jag blev 2a och därmed inte försvarade min titel.
Jag blev starkare och starkare under loppets gång och kunde sopa i högre o högre växlar på slätan hela tiden.
Har inte kört så bra på ett långlopp sedan ring up loppet i Örebro 1996!
14 år sedan alltså.
Så om 14 år så kör jag kanske lika bra på ett långlopp igen.
Fast jag har ju lovat att inte köra några. Utom KM då.

Ikväll kördes MTB tempo KM och det var 3 stycken getingstuckna män med trötta ben från gårdagen, som gjorde upp i en föga spännande tävling.
Det är dock bra att utmana kroppen lite så i morgon körs XC Km på en extremt kuperad bana.
Undrar hur trött man är då?

Hur lång är en sekund?

När man kör tex 20 sekundersintervaller händer det rätt ofta att man vill att klockan ska skynda på lite när det är nånstans ca 5 sekunder kvar eftersom det då börjar bli lite plågsamt.
Under gårdagens pass fann jag mig själv hinna titta ner på klockan på styret hela 3 gånger medan sekund nummer 14 pågick
Fjorton verkade ha hakat upp sig likt den tecknade elefanten med hatt på "Fem myror är fler än fyra elefanter" som pedagogiskt sjungande räknade till tjugo, men jämt fastnade på "-Fjortån fjortån fjortån.."
Till slut kom dock "feemtån, seextåån, sjuuttåån, artåån, nittån, tjugo, tjuugo, tack för mig!

Kunde dock inte relatera till nånting i "fem myror" på dagens extremt sega distanspass i regn.
Möjligtvis att jag drömde mig bort så mycket att låten "Där e där, där man inte är, Här e här, där man äär" skulle ha passat in.
Inte så mycket "lattjolajbanlådan" alltså..

Tillbaks på bomullsfältet

Efter att ha fått sprungit nästan fritt i över 3 sommarveckor med endast en enklare fotboja vid min ankel, så att jag inte helt ska glömma, är jag nu tillbaks i slaveriet.
Såren efter piskrappen på ryggen som precis hade börjat läka...
Semester slut, arbete tar vid.

Jag känner trots detta nu en stor inspiration att träna, efter några dagar av lite lättja med bara nåt lugnt pass.
Så här jämn inspirationkurva har jag ALDRIG haft under dom år jag sysslat med idrott.
Jag ser som vanligt fram emot sensommarens och höstens tävlingar där man "avslappnat" kan kötta på.
Hallelujah!

Slå ihjäl tid

Vad spelar det för roll att utsikten är fin, när skallen bara är inställd på att tävla MTB SM?
Man tittar men man ser inte.

Det är inte speciellt roligt att gå och vänta på en eftermiddagsstart, kanske till och med bland det värsta som finns, men när allt är över och man kört skapligt så har man glömt all tråkig prestationsångest-tid.

Idag kördes ju då XC-SM i Rättvik och jag var med.
När jag värmde upp så var jag osäker på om mina slöa ben skulle hålla för det oändliga antalet små branta backar, det lite trögrullade sandunderlaget och alla kurvor, men när starten till sist gick så var benen plötsligt helt okej, nästan på gränsen till riktigt bra faktiskt.
Fick lugna ner dom lite efter 1.5 varv så att jag inte skulle bränna slut på dom, eftersom en ganska lång åktid var att vänta,
Jag gjorde ett ganska stabilt lopp med en liten svacka i mitten och slutade på en klart godkänd 15e plats med mina SM mått mätta.
Den genom tiderna näst bästa XC SM placeringen för mig (kom 13e 1998 i H30)
Visst jag fick stryk av några som jag kan slå, men jag hängde även av andra som kan slå mig ganska ordentligt.
I det här startfältet på den här banan så är jag inte så mycket bättre än 15e.

"Hemligheten" med att jag för en gångs skull gjorde ett riktigt bra SM lopp var att jag inte toppade mig mer än nåt annat lopp, jag lättade ingen cykel i onödan eller exprimenterade med nåt nytt, utan jag körde ett tryggt pålitligt program som jag är van med och som funkar annars.
Och det är nog hemligheten som kanske fler som aldrig lyckas komma upp till sin kapacitet på just SM skulle ta efter.
Jag vet sånt här, för jag har misslyckats att komma upp till min kapacitet på just SM några gånger.
Typ nästan alla som jag deltagit i..
Men inte i år, och inte 1998.

Svängde åt fel håll

Jag blandar ganska ofta ihop höger o vänster av nån anledning, kanske beror det på att jag är högerhänt, men kastar med vänstern, spelar badminton med båda händerna, plus att jag som barn var mer vänsterhänt än högerhänt.
Komplicerat det där...
Detta var dock inte anledningen till att jag på dagens Tempo-SM i MTB svängde åt fel håll i en kurva och kom in på fel stig ca hundra meter och tappade tid, moral och ett gäng placeringar.
Det var ett plastband som förvirrade mig, trots att jag provkört banan 2 ggr....
Nåja det var inte det värsta som hände.
Det värsta som hände var att jag tror att jag körde över en liten fågelunge som förirrat sig ut på banan.
Sånt svider mer än en 20 e placering på SM.

I morgon är det XC loppet och jag ska försöka svänga åt rätt håll och inte mörda några fåglar iallafall

Oj e joj!!

Kanske har jag fikat o badat för mycket sista tiden, även om cykelträningen fortgått.
Dagens träningsrace vid slalombacken blev bland det jobbigaste jag varit med om kändes det som.
Att sedan banan är väldigt jobbig gör ju inte saken bättre.
Värmen däremot var ingen större bov i dramat.
Tog mig ändå runt dom 7 varven och dom 555 höjdmetrerna utan att ha ben.
Ganska starkt ändå...?

Vad kul det kan vara

Ikväll körde dom flesta av Norrtäljetraktens cyklister inklusive jag, ett roligt etapplopp på landsväg.
Kort tempoprolog, följt av linjelopp med bergspris med bonussekunder.
Plus lite eftersnack
Tror inte att så många människor hade det så mycket roligare än vad vi hade ikväll.
Jag lyckades ta en oerhört prestigefull andraplats totalt, efter en bra prolog och några bonussekunder.
Men det var jobbigt oxå, och det är det som skrämmer bort dom andra människorna som inte har lika kul som oss en vanlig Tisdagkväll.

Neger-Oakley...

...är ett sammanfattningsbegrepp på bra eller dåligt piratkopierade solglasögon sålda av färgad man på charterort i södra europa.
Myntat av mig (?) för ca 10 år sedan.
Jag köpte ett par förra veckan.
Funkar skapligt för dom 70 kr dom kostade.

Vindstilla, varmt och uppförsbacke

Har kommit hem från Kreta, och trots att det var en sol, bad och matsemester så kunde jag förstås inte hålla mig från att hyra en cykel och köra ett varmt pass i bergen.
Redan efter första stigningen på 30 minuter i rätt lugn takt så var jag totalt genomsur av svett.
Men man vänjer sig.
Det var kanske tur att jag körde dom där dryga 3 timmarna och fick dom där höjdmeterna i kroppen, för annars hade jag varit fet som en gris av all god grekisk mat som intogs under veckan.
Nu är jag bara halvfet.

Idag skrämde jag igång kroppen med lite 20/40*32 på racercykeln i härligt svenskt solsken och frisk svensk luft.
Skönt

Jag ställer ifrån mig cykeln ett tag

På den tiden man hade hår på huvudet och ibland var tvungen att uppsöka en frisör, ungefär för 20 år sedan, så hade man alltid en väldigt bra hårdag just på den dagen man bestämt sig att man skulle gå till frisören.
Detta gjorde att man tvekade, men man gick ändå dit och lät skräckslaget sina vackra lockar falla.

Idag var det en sån dag.
Jag skulle inte till frisören, för det behöver jag verkligen inte, men det var min första halva dag på semestern och i morgon är det sedan länge bestämt att styra kosan till Kreta en vecka för att garanterat få uppleva lite sol och bad denna sommar.
Precis då, just idag, så kom sommaren hit på riktigt och sällan har ett cykelpass på 3 tim o 30 min upplevts så underbart som idag, även om benen var lite trötta efter gårdagens tränings lvg race och helgens MTB bravader.
Blev solbränd
Faktiskt det första distanspasset i år där jag kört helt kortärmat/kortbyxat från början till slut!
Visst har det varit soliga dagar, men under första lilla värmeböljan i Maj så var jag sjuk, och i övrigt så har det nästan alltid blåst iskalla vindar från havet eller varit kalla kvällar.

Nåja håret växte ut och blev bra efter nån dag sen iallafall, trots lite separationsångest.

Sköna ben

Var nere i min favorittävlingsort Borås och körde 2 st deltävlingar i Kalas cup MTB i helgen.
Som vanligt regnade det, även om det denna gång var lite mer till och från, än det vanliga ösregnet som brukar möta en där.
Lördagens race gick på en av mina favoritbanor med många backar och som grädde på moset hade jag skapligt bra ben, så jag körde till mig en i mina mått väldigt godkänd 8e plats även om jag på sista varvet tappade 7e platsen som jag kämpat till mig
Nöjd ändå.

Söndagens bana passar mig inte lika bra men mina fina ben fanns kvar så jag körde på rätt bra om jag får säga det själv. Här lyckades jag via en kamikazekörning nerför den sista långa utförslöpan på sista varvet, och en väl avvägd segelbåtsspurt av det lite snabbare slaget, att ta tillbaks den 8e plats som jag hållt stora delar av loppet och bara skulle ha.
Nöjd nu oxå

Här radar jag upp jämna fina resultat i sverigecupen, och det hela är faktiskt ett resultat av en lite "ojämnare" träning som man förenklat kan kalla det.
Väldigt hemligt det där...
Eller oxå inte..

Fartlek?

Påklädd måste man vara när man cyklar i sverige på sommaren.
11 -15 grader varmt...
Ungefär som i Nice i februari.
Ikväll kördes ett intervallpass där jag lurade min hjärna igen och körde först rejäla backintervaller i slalombacken följt av 25 st 20/40 på asfalten.
Det var jobbigt men ändå lite varierat. Kanske inte fysiskt optimalt i teorin, men kanske lite psykiskt optimalt i praktiken för mig just idag.
Körde säkert ihjäl några sniglar i liftspåret.
Det var inte meningen, men det fick bli så den här gången, för jag råkade vara lite för snabb så dom hann inte riktigt undan...

"En slemmig torsk i en brödrost"

Under dagens MTB långlopp Lida loop, så hade jag slingor av en gammal förvirrad punklåt med gamla svenska gruppen KSMB i huvudet.

Låten "En slemmig torsk".

Kanske inte en låt man ska ha i huvudet vid fokusering.

Flera textrader från låten, typ "jag är dum jag är seg" eller "du simmar i en jättedeg" och "jag sjunger som jag vill" dök up i skallen.

Eftersom jag skulle göra mitt eget lopp så tänkte jag ett tag "jag cyklar som jag vill" men efter ett tag blev det "jag sjunger som jag vill" precis som i låten.

Sen var det kört.

Kan konstatera att det mentala motståndet mot långlopp som jag ödmjukt försökte förtränga, ändå dök upp under loppet och gjorde mina ben tröga.

Denna gång TOG JAG MIG DOCK RUNT och fick en rejäl genomkörare och stryk av alla kändes det som. Kände ett visst hopp i början av sista loopen, men sen blev jag trött.

Fysiskt långloppstrött.

Efter att ha kört detta lopp och stillat eventuell nyfikenhet inför detta, så kan jag GARANTERA att jag inte kör ett långlopp i MTB mer. Jag är ledsen att säga det, men nummerlappen på bilden är den sista jag sätter på ryggen med ett långloppsnamn på.

Körde ju för helvete första långloppet redan 1992 och det har nästan aldrig av mej uppskattats lika mycket som traditionell "kråss kåntry" av olympisk modell. Därför har det oxå blivit väldigt glest mellan långloppen dom senaste typ 10 åren...

Tycker helt enkelt inte att det är kul att skaka omkring på en cykel i minst 3 tim i nån sorts ickefart som jag numera alltid hamnar i på långloppen.

Och så mår man skit efteråt av vätskebrist o stela muskler.

Tacka vet jag maxfart, pipande luftrör o mjölksyra som riktig XC innebär.

Då mår man bra sen.