Slå ihjäl tid

Vad spelar det för roll att utsikten är fin, när skallen bara är inställd på att tävla MTB SM?
Man tittar men man ser inte.

Det är inte speciellt roligt att gå och vänta på en eftermiddagsstart, kanske till och med bland det värsta som finns, men när allt är över och man kört skapligt så har man glömt all tråkig prestationsångest-tid.

Idag kördes ju då XC-SM i Rättvik och jag var med.
När jag värmde upp så var jag osäker på om mina slöa ben skulle hålla för det oändliga antalet små branta backar, det lite trögrullade sandunderlaget och alla kurvor, men när starten till sist gick så var benen plötsligt helt okej, nästan på gränsen till riktigt bra faktiskt.
Fick lugna ner dom lite efter 1.5 varv så att jag inte skulle bränna slut på dom, eftersom en ganska lång åktid var att vänta,
Jag gjorde ett ganska stabilt lopp med en liten svacka i mitten och slutade på en klart godkänd 15e plats med mina SM mått mätta.
Den genom tiderna näst bästa XC SM placeringen för mig (kom 13e 1998 i H30)
Visst jag fick stryk av några som jag kan slå, men jag hängde även av andra som kan slå mig ganska ordentligt.
I det här startfältet på den här banan så är jag inte så mycket bättre än 15e.

"Hemligheten" med att jag för en gångs skull gjorde ett riktigt bra SM lopp var att jag inte toppade mig mer än nåt annat lopp, jag lättade ingen cykel i onödan eller exprimenterade med nåt nytt, utan jag körde ett tryggt pålitligt program som jag är van med och som funkar annars.
Och det är nog hemligheten som kanske fler som aldrig lyckas komma upp till sin kapacitet på just SM skulle ta efter.
Jag vet sånt här, för jag har misslyckats att komma upp till min kapacitet på just SM några gånger.
Typ nästan alla som jag deltagit i..
Men inte i år, och inte 1998.