69.5 kg (utan skolväska)

Under hela vintern satsade jag på att gå ner i vikt på ett vettigt sätt och jag lyckades väldigt bra och fick bort dryga 4 kilo utan att tappa muskulatur på viktiga ställen. (Vägde ju för fan dryga 76 pannor)

Vägde mig senast i mitten av April o då stod vågen på dryga 72 kg. Nöjd var jag.

Idag vägde jag mig igen, (på samma våg) med lite skräck i sinnet eftersom jag ätit mycket mat på sistone och bara kört mina speciella "svältpass" lite sporadiskt under vår/sommar.

Men för första gången på 8 år visade vågen under 70 kilo dvs 69,5!!

Provade flera gånger och det verkade stämma.

Nu väger ekipaget "Naken Stefan + cykel med flaska" under 80 kg.

Synd att man måste ha kläder, skor o hjälm dårå!

Mina svaga ben behöver ju inte så mycket vikt för att bli trötta.

Eftersom jag sparat minst 500 000 kr på att lätta mig själv 7 kg o inte min cykel, så kan jag passa på att köpa ett par lättare cykelskor för någon tusenlapp extra.

Sen ska jag borra lätthål i pulsbältet, ta bort en onödig skumkudde i hjälmen, rycka dom där hårstråna i öronen som gubbar får med tiden, peta bort skiten under naglarna, gnida bort "selle italia" loggan på sadeln, och aldrig ha vatten i flaskan...

Vad fan har Arja Saijonmaa för funktion?

Det kan man fråga sig?

Senaste 3 dagarna har jag härdat ut med att vara langare på veteran-Sm på landsväg, plågat mig med inomhusintervaller 4*4 på 95%, stått ut med kraftiga regnskurar på Söndagslångpasset i kortärmat.
Kan ibland kännas som cykel o träning står mig upp i halsen och man blir trött på sina insnöade tankar, men känslan att vara en "vältränad atlet" är större.

Kanske samma känsla som Arja Saijonmaa har när hon sjunger "vem e duu vem e jaa, levande charader".... för tvåtusenfemhundrafemtielfte gången. Känns som det har blivit gjort förut, men känslan av att vara en "känd artist" är större..

Vi har nåt gemensamt, Arja o jag! Ingen jävel bryr sig om våra "karriärer" utom vi själva..

Jag vill tacka livet..

Kreativiteten flödar

Nytt från kattlådan!
Katten Pix bajsar små pluttar och kissar stora skvättar. Katten Stina bajsar stora korvar o kissar små skvättar. Katten Selma gör sitt utomhus.

Nytt från cykelsadeln!
Farbrorn Stefan äter små smulor o cyklar långa svängar.

Nytt från tangentbordet!
Farbrorn Stefan tänker stora tankar o skriver om små händelser.

Doktor Dräägel!

Jag dreglade lite av nån anledning i vänstra mungipan så fort jag tog i ordentligt och blev andfådd under gårdagens landsvägsrace, liksom en hund som för tusende gången flåsande springer o hämtar den kastade pinnen.
(Dreglade o dreglade, det kom lite saliv ut ur munnen vid kraftig andning)

Hundar är lättroade som nöjer sig med att springa efter en pinne gång på gång o komma dreglande o glada tillbaks.
Jag är kanske lika lättroad som tycker det är kul med cykelrace gång på gång, dreglande o glad?
Eller är jag redan en dreglande gammal gubbe?

Denna fantastiska Måndag ( kanske var den fantastisk för någon?) bjöd inte mig på några andra överraskningar än en tråkig dag på jobbet o ett väldigt vanligt måndagsstyrkepass för mage o rygg.
Inte mycket att dregla över...

Dagen efter?

I ett skimmer av bakfylla vaknade Norrtälje i morse. Staden låg nästan "efteratomkrigsstom" fortfarande kl 9.30. Jag däremot var uppe med tuppen o hoppade ur sängen o gjorde några käcka gymnastiska rörelser, gjorde båda tummarna upp för ännu en ny dag som låg framför mig, samtdigt som jag trallade lite på nån lättsmält sång i dur...
Eller kanske inte förresten, men jag var inte bakfull iallafall. Jag drack ju senast alkohol förrförra hösten eller nåt, och inte gjorde jag det igår heller. Kände mig ändå rätt seg o grå.
MTB cykeln användes idag för första gången på länge till nåt annat än tävling eller intervaller, och det blev ett lugnt spontanpass med fika på ett sommarcafe i en lada med konst.
Skönt trött efter passet o lite mer harmonisk än innan.
Punkt.

Mitt näst bästa...

.. landsvägstempolopp genom tiderna. Trots det fick jag lite stryk av dom flesta. Benen o pulsen reagerade inte förrän ungefär halva sträckan.
Väldigt konstig höjdkurva, det ju var start o mål på samma ställe med vändpunkt å mitten. Kanske kan förklaras med att en regnskur sänkte lufttryck o temperatur på slutet. Pulskurvan talar sitt tydliga språk. Under 170 i puls = Stefan cyklar sakta.

Muskler?

Den här måndagen så har jag bara träningsvärk i NÄSTAN alla muskler efter gympasset.
Förra veckan var det alla, och det är inte bra, för vem vill ta onödigt muskulösa armar uppför branta backar?
Jaaaag skrriiiver liite lååångsammmare så att inte underarmarna o fingrarna får för mycket muskler, samtidigt som jag trycker fötterna lite lätt i golvet med tramprörelser för att inte cykelmusklerna ska förtvina...?
Vissa säger att man måste tänka cykel typ 24 timmmar om dygnet om man ska bli en riktig cyklist.
Jag tänker på annat ibland..

Att vinna över motgång!!

Världsvant parkerade vi bilen utanför Samhall i Säter denna regnblöta junilördag, som om vi vore lätt förstånds eller fysiskt handikappade. Stämmer till viss del, men denna gång var det Djupdalen XC MTB som stod på programmet.
Denna tävling är inte nån stortävling men det är en tävling.
8 st starande i min klass H 40.
Efter ca 20- 25 min av loppet, där den skapliga men rätt sköna stigningen upp på Bispberg,(120 m i ett svep) ingick, var det dags att åka utför, länge o stökigt o halt. Jag låg redan på en säker 2a plats och farten i den steniga o rotiga utförslöpan var på grund av halka inte alls speciellt hög. Men tillräckligt hög för att jag skulle köra punka på framdäcket. Efter ett extremt långsamt slangbyte (5 min) med regn o lerhala händer och en långsam pump(!?) så låg jag toksist av ALLA klasser. (Jag hittade inte adaptern till kolsyrepatronerna i morse. Ligger kanske i tvättmaskinnen? Därför tvingades jag köra med pump.)
S.I.S.T. A.V. A.L.L.A... och oändliga15 minuters körning innan jag såg ryggen på den första konkurrenten uppdaga sig i den regnmörka dalaskogen.
MEN jag vände på steken denna gång och åkte ikapp och om alla utom tre stycken, efter att först ha haft en trög halvtimme o sedan en snabb slutslinga.
Satan med flera flinade mig i ansiktet efter det brutna loppet förra helgen o ville sänka mig igen, men jag var starkare.

Stod sedan naken o insmetad i lera utanför ingången till Samhall o kände mig nöjd.
Säter mentalsjukhus vet jag inte var det ligger.. ?
Åkte civilklädd hem i regnet

Jag gillar sånt som ingen bryr sig om

Förnedrade mina arbetskamrater i går genom att köra ifrån dom i gokart. Snabbast i kvalet o vann A finalen med nästan 5 sekunder. Sen var alla fd banracingåkare o folkracesnubbar som finns i min arbetskollegekrets tysta.

Har träningsvärk i armarna.

Jag är bra på sånt som är oviktigt, dom är bra på det som är viktigt. Frågan är vad som är viktigt?

Viktigt var det iallafall att jag under kvällens träningsrace på landsvägcykel körde hårt, så man fick lite puls. Taktiken lade man som vanligt åt sidan. Kul var det iallafall o jag seglade som en trög optimistjolle i motvågor in på en föga meriterande 4 e plats i spurten.

Men det är viktigt att tillägga att det viktigaste i oviktiga race är att ha kul.

Det gillar jag.

Första långloppet på 4 år= dnf.

Lida loop. Skulle prova, för jag har aldrig kört racet.
Jag förberedde mig inte tillräckligt seriöst inför detta lopp, bland annat "kolhydratladda" med kaffe, bulle o tårta är inte optimalt. Efteranmäla sig på ett långlopp innebär oxå att stå långt bak i startleden.
Jag förvånas dock över att så många kan tycka långlopp är så kul. Som en enda lång halvplåga utan att nåt speciellt händer. Som att stå till midjan i kallt vatten o aldrig doppa sig, men man tvingas ändå stå där i flera timmar.
Får ändå säga att jag lotsade mig lugnt o metodiskt upp genom fältet från sista startled och var efter en dryg timme uppe ungefär där jag skulle vara utan att stressa, strax efter topp 10 i h 40 klassen och just bakom några av dom skidstjärnor som deltog i racet. Men ca halvtimmen senare fann jag mig själv bara sitta o skramla uttråkad o uttröttad på en cykel, stig efter stig, mil efter mil.
Tröttnade på långlopp för 10 år sen, och nu tröttnade jag igen. Både på långlopp i allmänhet, och i kroppen o huvudet.
Bröt!!! Första gången på ett år.
Tacka vet jag riktigt hård hederlig cross country av olympisk modell. Där dyker man i det kalla vattnet med hela kroppen med huvudet före. Sen får man gå upp o värma sig.

Årets badpojke?

Denna lediga Nationaldag ägnades åt vila, sol o bad på Singö. 28 grader i luften, 10 grader i vattnet.
På sin höjd.

Kanske försvann lite löst fläsk från min slöa kropp av detta friska dopp.

För övrigt väldigt lågt vatten, sjögräset låg blottat i solen.

Världsomspännade sportnyheter!!

Kollade text tv hela kvällen om det stod nåt om att jag o plastbror Gunnar tog en dubbelseger totalt i dagens deltävling i "MTB sthlm" som gick av stapeln i Märsta.
Men det stod inget...
Konstigt.
Kanske var det för fint väder för att SVT reportrarna skulle ut o kolla på världshändelsen?
Kanske nåt tekniskt fel eller nåt, så det liksom inte gick ut i "etern"?
Får kolla i Dagens nyheter eller Aftonbladet i morgon så står det alldeles säkert?
Men om jag tänker efter, så kanske det inte står där heller...?
Nåja jag får väl skriva till alla mina tusen fans här i min enorma blogg.

Det har varit hårdare konkurrens på tävlingar jag tidigare kört, men jag körde bra o kände mig rätt stark.
Och det är huvudsaken med såna här race.

Slut från TT

I gränslandet...

... mellan vår o sommar brukar jag vara lite svag en stund nästan varje år.
Så även i år.
Men allt är relativt, och jag kanske är stark jämfört med nån annan stackare?
Stackare!

Knakchocken!!

Legat på slät klippa med utsikt över havet hela dagen. Väldigt varmt, fint o skönt för att vara början av Juni, men när man har latat sig på ett eller annat sätt, så bestraffas man oxå förr eller senare på ett eller annat sätt enligt ovetenskapliga teorier.
Denna gång kom straffet redan på kvällen när jag skulle köra ett återhämtningspass på cykeln i ett par timmar. Benen var tomma på energi och cykeln började dessutom att knäppa o knaka o knarra på inte mindre än 5 ställen samtidigt. Knakande cyklar kan ibland göra en galen, men jag orkade inte bli galen, jag blev bara ännu tröttare o slakare. När jag kom hem efter 2 tim o 10 minuter så stod medelpulsen på pulsklockan på 99 slag per minut !!!! Återhämtningspass ska gå lugnt men...
Annat var det igår när slalombackens branta liftspår förminskades till en lätt sluttande stig 15 ggr upp o ner. Stark var jag, och det tog runt 1 min o 45 sekunder upp VARJE gång. Snabbt för att vara mej, ganska snabbt för att vara nån annan, jävligt snabbt för att vara ytterligare nån annan..? I morron ska jag fixa knaket på mina cyklar och sedan avverka veckans styrketräningspass så att det knakar. För knakar gör det när gamla ledsviktande gubbar som jag tränar..