Världsvant parkerade vi bilen utanför Samhall i Säter denna regnblöta junilördag, som om vi vore lätt förstånds eller fysiskt handikappade. Stämmer till viss del, men denna gång var det Djupdalen XC MTB som stod på programmet.
Denna tävling är inte nån stortävling men det är en tävling.
8 st starande i min klass H 40.
Efter ca 20- 25 min av loppet, där den skapliga men rätt sköna stigningen upp på Bispberg,(120 m i ett svep) ingick, var det dags att åka utför, länge o stökigt o halt. Jag låg redan på en säker 2a plats och farten i den steniga o rotiga utförslöpan var på grund av halka inte alls speciellt hög. Men tillräckligt hög för att jag skulle köra punka på framdäcket. Efter ett extremt långsamt slangbyte (5 min) med regn o lerhala händer och en långsam pump(!?) så låg jag toksist av ALLA klasser. (Jag hittade inte adaptern till kolsyrepatronerna i morse. Ligger kanske i tvättmaskinnen? Därför tvingades jag köra med pump.)
S.I.S.T. A.V. A.L.L.A... och oändliga15 minuters körning innan jag såg ryggen på den första konkurrenten uppdaga sig i den regnmörka dalaskogen.
MEN jag vände på steken denna gång och åkte ikapp och om alla utom tre stycken, efter att först ha haft en trög halvtimme o sedan en snabb slutslinga.
Satan med flera flinade mig i ansiktet efter det brutna loppet förra helgen o ville sänka mig igen, men jag var starkare.
Stod sedan naken o insmetad i lera utanför ingången till Samhall o kände mig nöjd.
Säter mentalsjukhus vet jag inte var det ligger.. ?
Åkte civilklädd hem i regnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar