Vårklassiker?

När sommartid införs så införs även kvällträningsracen i klubben. Det brukar börja med Finsta GP, ett landsvägsrace på en kort flack trevlig varvbana. Dom sista åren har det varit soligt varje gång, men lite kylslsaget. Årets premiär kördes i 1 plusgrad och blött snöfall och man blev sådär äckligt genomblöt skitig, och kall som man bara kan bli på landsvägsrace. 4 st startande där en fick punktering, en blev varvad och en blev avställd i en segelbåtsattack efter 20 min av dom 30 min som kördes. Jag var den avställde. Jag var vek idag och smaken av skitig asfaltsväg på läpparna efteråt skvallrade om att jag mest legat bakom, men ändå inte orkat. Som vanligt efter vintern var det en liten aha upplevelse att sätta sig på lvg hojen igen. Den rullar ju så lätt. Men jag är trög. Nu kan det bara bli bättre. Det var käckt sagt va..? Nåt fel har uppstått när jag ska publicera på bloggen och allt blir bara en stor klump av text. Om någon råkar läsa..

Lättja och motstånd

"Är början svår, blir resten lätt, och du blir nummer ett", är en liten del ur lilla sportspegelns signaturmelodi, (iallafall när jag såg programmet sist, för några år sedan?) Idag var det lite tvärtom kan man säga. Hoppade idag över ett förmodligen halvtrist distanspass på cykeln till förmån för en solig långfärdskridskotur, och jag ångrade mig inte. I stark medvind på fin is o vårsolen snett från höger svichade vi ut i yttre innerskärgården på nolltid. Som att ha utförsbacke med skidor i 45 minuter. Inte ett dugg jobbigt, bara skönt, roligt och lättja. Efter att ha rundat Vätö så började istället MOTVIND göra sig gällande på hemvägen. En MOTVIND som var VÄLDIGT konstant och varade i över 1,5 timme. Så muskulärt trött som jag var i mina otränade skridskomuskler idag, har jag inte varit på länge. Väldigt länge. Men så är det här i livet. Om man utövar lättja först, så slår det hårda brutala motståndet i form av verklighet tillbaka. Denna gång i form av MOTVIND. Sån jävla MOTVIND!! "Är början lätt, blir resten svårt.. borde lilla sportspegelns signaturmelodi ha låtit istället. Förresten så har jag uppdaterat lite glest på bloggen den här veckan. Lättja kanske?

Soligt

Helgen muntrades upp med sol, race o distanspass.

Gårdagens flacka lite isiga MTB träningsrace med 4 startande visade att jag kanske inte gått så mycket bakåt under vinterns lite ojämna ofokuserade träning, men att jag kanske inte heller gått framåt...

Kul att rejsa var det iallafall och jag lyckades bärga en 2a plats i kvartetten.

Söndagsförmiddagen tillbringades som så många gånger förr i sadeln på min tunga vintercykel, men denna gång på mestadels torr asfalt o i solsken.

En gubbfika hann vi med oxå dagen till ära.

Väger minst ett kilo mindre än vid samma tid i fjol ändå!

Ett kilo som kostar många tiotusenlappar att ta igen på att lätta cykeln...

Dancing in the moonlight

Skarsnön låg tjock på fälten och månen sken från himlen och jag hade bestämt mig för att ta en kvällstur på skidorna.
Såg mig själv skejta över åkrarna i hög fart och bländande teknik, typ "dancing in the moonlight" liksom..
Sen kom jag på att det inte går så bra att skejta med fästvalla kvar under klassiska skidor och det högg nåt alldeles för jävligt.
Bort med vallan så gott det går i mörkret med bilens isskrapa, sen bar det iväg.
Nåja jag åkte iväg på skidorna iallafall...
Det var ungefär 34 år sedan jag skejtade längre sträckor på skidor och det märktes till en början och det höll på att bli "svära högt in the moonlight" eller "vurpa hårt in the moonlight" och när jag i mörkret fastnade i en av trådarna som avskärmar greenerna från övriga golfbanan kunde det blivit "dö in the moonlight" liksom....
Kattugglan i den mörka tallen lät HOO HOO!
Som den alltid gör på våren, (eller så skrattade den åt mig)
Men tekniken med 2 ans 3 ans o 4ans växel som jag lärt mig som 10 åring kom tillbaks efter ca 10 minuters åkning, och plötsligt fann jag mig själv flyta fram rätt bra över åker, äng, kulle, sjö, och hygge på den fina skaren.
I princip hela den snöklädda månskensupplysta världen låg framför mina pjäxor.
Skönt att man inte är så gammal att man glömt sin barndom tänkte jag.

Distansmotstånd

Tycker att distanspassen mest varit sega kalla blåsiga o tråkiga denna vinter, och jag kände även ett motstånd på dagens korta distanspass trots att vädret var skönt med plusgrader o nästan vindstilla.
Det är lite svårt att få till nån förändring så att ett distanspass blir stimulerande om man ledsnat på dom.
Köra längre igen? (08/09) Köra tidigt på morgonen utan frukost igen? (09/10) Köra sent på kvällen med begränsade kolhydratnivåer igen? (07/08)
Svårt att hitta nån utmaning i ett distanspass förutom att dom bör göras..
Sommartid under säsong är dom dock sköna.
Det är det enda.

"Det gör ingenting om du dör, de gör ingenting om du dör, de e bara bra om du dör" sjunger KSMB på spotify i bakgrunden medan jag skriver det här....

"Jag håller andan mest på skoj"

Hur frisk är man när man medan man cyklar till jobbet håller andan då och då för att skapa syrebrist?
Pressar systemet liksom..
Är man frisk när man 44 år gammal går och nynnar för sig själv på signaturmelodin till medelmåttiga gamla barnprogrammet "Doktor snuggles" halva dagen på jobbet....?
Fokuserar på jobbet liksom...
Är det klokt att sitta ensam vecka efter vecka i en spinninglokal och pressa sig hårt på en stillastående cykel till peppande musik i tuffa tajta kläder som ingen ser?
Utom jag själv liksom..

Såhär ser verkligheten ut

Medan vi människor håller på o fjantar runt o jobbar, så gör mina katter betydligt viktigare saker enligt min mening, och när jag idag spontant gick hem tidigare från jobbet, så kom man liksom på dom under den tid då jag egentligen ska fjanta runt o jobba.
Dom hade fullt upp med verkligheten.
Sova lite klockan 11 är helt min melodi.

Fyra år idag! (+40...)

Min 44e födelsedag avslutades med att jag höll på att ramla av cykeln när jag körde bolibompa intervaller.

I övrigt denna dag var allt först mörkt, sen väldigt ljust, sedan var det grått, men sedan såg jag massor med färger o mönster framför mig.
Sedan blev det mörkt igen