Ingen större skillnad

Ensam med mina trötta ben körde jag ikväll årets första efterjobbetdistanspass i mestadels dagsljus, men fann det inte vara speciellt mycket bättre än att köra i mörker.
Fördelen med mörker är att man slipper se det gråkalla så kallade vårvädret.
Men det är först när man ger upp hoppet om något som man inte kan påverka nämnvärt, som det plötsligt händer.
Till exempel att det blir vår.

Så jag ger upp.

Istället för flaggbränning

Lika arg som en kränkt muslim blev jag i morse när jag såg att det regnade och var 1 plusgrad.. Igen.
Skulle det sköna söndagsdistanspasset återigen bli enbart en överlevnadsdag på cykeln?
Min ilska tilltog ytterligare när dragkedjan pajade på en av mina jackor, en jacka som aldrig varit bra, men som nu bara vara värd att bränna utanför nån ambassadbyggnad för att visa mitt hat mot nån, och få upprättelse inför ingen.
Kunde ha hållt liv i brasan med mina skoöverdrag som oxå pajade i dragkedjan vid påklädning.
När jag sedan kom på cykeln visade det sig att mina ben var döda och det var motvind år vilket håll vi än körde i det grådaskiga landsskapet.
När sedan nån i klungan kom på iden att fika efter ett par timmar så skrek jag: Nej!!
En anledning var att jag frös en, annan anledning var att jag var så full av motstånd o ilska att jag kände mig som en självmordsbombare.
Kanske var det allt inre sprängmedel jag bar med mig på dagens pass som gjorde att dragkedjan gick sönder på jackan?
När jag sedan kom hem såg jag att jag var orakad som en taliban.

Är allt redan sagt och gjort?

Jag brukar ibland läsa i arkiven på min egen blogg och tycka att jag skrev bättre förr.
Mitt uthålliga bloggande började relativt tidigt 2006, då dom flesta cyklisters platser på nätet var döda hemsidor med sponsorloggor på.
Jag var dock långt ifrån först.
Däremot har jag levererat strunt väldigt kontinuerligt, även om det har blivit glesare med åren.
Kanske allt redan är sagt?

Likadant är det med träningen.
När cykeltidningar skriver om "nya trendiga" intervaller, så visar det sig att jag kört dom i flera år.
Den Norska "uppfinningen" 4*4 som kom i början av 2000 talet, har jag kört två ggr i veckan varje vinter i fyra år.
Dom korta intervallerna som stod i senaste numret av Kadens, snappade jag upp när professor Tonkonogi började nämna dom för drygt 2 år sedan, och jag har praktiserat dom sedan dess.
Om man saknar talang så gäller det att ligga väl framme med sånt, för att hålla någorlunda jämna steg med talanger som bara behöver "sticka ut och träna" för att bli bra.
Men vad gör jag nu när jag för tillfället inte har nåt i bakfickan.

Är allt redan gjort?

Jag kan ju ändå inte bli bäst, så jag får nöja mig med att vara ganska bra bara och blogga vidare om strunt och dra täcket över huvudet och dö.

"En lärka gör ingen sommar"..

Fåglarna tystnade utanför mitt öppna sovrumsfönster i morse när jag gick upp och visade min nakna vältränade(?) 70,5 kilos kropp i dagsljuset. Anledningen till att dom tystnade var nog mest att gårdagens härliga vårväder med + 10 och sol, idag skulle bytas mot snö och +-0.
Trots detta blev det liksom igår ett distanspass tillsammans med 3 andra, tillskillnad från vinterns ensamnötande.
Mina ben var ungefär som vädret, det vill säga bra igår och sämre idag.

Det är nära till vår nu, och jag har nära till dom 69 kg som jag siktar på.(åtminstone ska det vara nåt hekto under 70 kg innan jag är nöjd).
Men det går långsamt, så jag ska inte kvittra för mycket.

Ekonomiskt lyckade artister

Nu spelar indianen på sin flöjt igen.

Lömskt

Lurad av medvind och sol på nysnöade vägar så fann jag dagens cykelpass väldigt njutbart till en början.
När detta byttes mot stark kant eller motvind och nästan snödrev på fälten så var det inte lika skönt trots solen.
Skönt var det dock att återigen se talet 94% på pulsklockan på gårdagens intervallpass.

-Det kanske inte är så jätteviktigt Stefan!

Ända sedan sista veckan i November så har jag 2 gånger i veckan kört dom där jobbiga 4*4 intervallerna.
Onsdag Lördag Onsdag Lördag Onsdag Lördag Onsdag Lördag Onsdag Lördag Onsdag Lördag.........
Som en jävla maskin eller lika säkert som att en indian i Ecuador spelar flöjt eller nåt?
Det har gått bra varje gång, och även om vissa gånger är jävligare än andra så har jag kämpat mig igenom gång på gång.
Men igår hände nåt!
Nåt kroppsligt fysiskt i benen eller kanske mental-psykiskt i hjärnan....!?
Förmodligen allt på en gång.
Totalsyra vid 80% av maxpuls och därmed var mitt livs(?) första avbrutna intervallpass ett faktum.
Med sänkt huvud och nästan gråten i halsen gick jag tvivlande ur den tomma spinninglokalen där misslyckandet hade skett, och jag mötte inga blickar i omklädningsrummet i mitt tunnelseende.
På vägen hem fann jag mig sitta på cykeln genom stan, tittande på nån vilsen gräsand i ån och pratandes högt för mig själv i nån sorts analys av det traumatiska jag varit med om.
Ingen hörde hoppas jag.
I nästa gathörn gick det förbi en kvinna som till min lättnad pratade ännu högre för sig själv, men det visade sig att hon hade en telefon i örat.

Jävla psykfall tänkte jag...

Lååångt kvar till vår?

Lite halvt misantropiskt gäspade jag mig igenom ännu ett pass på gymet.
Jag tittade på ingen och ingen tittade på mig.
Som tur är.
Börjar tröttna på inomhusaktiviteterna och längta till varmare väder och barmark.
Precis som mina katter..

Träningsrace

3 st cyklister som var glada att solen för en gångs skull sken, ställde upp på startlinjen på dagens träningsrace.
Efter omständigheterna så gick det förvånansvärt bra för mig, även om jag fick nöja mig med den sista pallplatsen av dom 3 möjliga i det täta racet.

Skönt att jag är i bättre form nu än i höstas.

I övrigt så kan man väl säga att vi var typ dom enda barnen som var ute o lekte denna soliga vårvinterdag.
Men kul var det.

Snöby

"Och vid Upplandskusten någon lokal lätt snöby!"

En snöby som nu varat konstant med större eller mindre omfattning i 3 dygn...

Som om det inte skulle räcka med 65 cm snö

DET KOMMER ALDRIG ATT BLI VÅR !

Men ibland när man är nära att gå i väggen på ett långt cykelpass så tror man att man ALDRIG KOMMER ATT KOMMA HEM.

Men det gör man, fast situationen kan se lika trist ut som på bilden.

Det instängda hatet

I byrålådan under lite papper och gamla pulsband så dyker ett gammalt kassettband upp.
Det har blivit sparat för att det innehåller unikt material från min tidigare så kallade "musikkarriär".
Inte mindre än 2 st C60 band fylldes av egenskriven musik med sång, gitarr och enkla ackord när jag var ungefär runt 14 år och hatade som mest.
Inspirerad bland annat av punkmusiken i radioprogrammet "Ny våg" skrek jag ut mitt hat mot det samhälle jag visste om då, men låtar och text stannade nästan helt inom pojkrummets väggar.
Än i dag kan jag komma på mig själv gå och nynna på nån ganska patetisk text från dom här banden och jag minns tydligt alla låtar, trots att jag inte lyssnat på dom sedan jag senast ägde en kassettspelare, för typ 100 år sedan.
Jag påbörjade även en tredje kassett men glöden började falna så den blev det inget av. Även flera andra små musikprojekt som senare i livet togs upp lite halvhjärtat rann ut i sanden.

Jag har sagt det förr: Jag skulle egentligen ha blivit rockstjärna, men jag blev en vanlig tråkig medborgare som tänker på sin hälsa och inte bryter allt för många regler.

Men hatet finns kvar där nånstans...
På en kassett i en byrålåda iallafall..