Det är inte farligt att svettas...

... brukar mina arbetskamrater skämtsamt säga till mig när jag tar det lite lugnt på jobbet.
Jag brukar le tillbaka.

I en stor pöl av svett avslutade jag idag mina intervaller 8*6min, förövrigt på fel dag från mitt schema räknat, och det märktes.
Det gick tungt som fan!! Och jag svettades väldigt mycket
Torkar upp svetten från golvet i spinninglokalen o kommer att tänka på en kvinna som satt brevid mig på ett spinningpass en gång i tiden. Hon frågade om jag hade coca cola i flaskan och spillt det på golvet.
"Nej det är bara lite svett" svarade jag övertygande o lite frågande.
Hon såg lite lätt äcklad ut.
Pölen på golvet var nämligen lätt brunfärgad, orsakat av att svetten runnit genom mina skor o färgats av rost från SPD klotsarna på mina gamla cykelskor.
Såg henne aldrig mer på spinning...
Svett är ju helt naturligt!
Det är ju bara vatten som runnit in i min salivfyllda mun, ner i min slemmiga hals, landat i min sura mage, gått igenom diverse organ i kroppen, blivit uppblandat med lite andra ämnen, ut till svettkörtlarna, genom min hud, passerar genom dyngsura tröjor o byxor, rinner ner på mina håriga ben, och filtreras genom mina strumpor, passerar gammal sula och får lite färg, får mer färg av rostigt järn från kloss, och slutligen rinner det ner på ett golv, där miljoner andra genom åren svettats floder.
Har man som dom flesta människor på sin höjd haft en svett-ring under armen en gång, så kan det här verka lite äckligt kanske.
Jag fullkomligt badar i det.
Flera dagar i veckan.

Människan är ett svin

Att äta eller ätas?
Det är villkoren vi levande varelser har här på jorden.
Detta blir ibland lite tydligare. Som att tillexempel möta grisbilen full av skrikande grisar i den svarta novembernatten.
Jag tittar bakåt efter mötet, den stora lastbilen lotsar sig via sitt lyse genom den tysta mörka landsbygden.
Mot målet.... och grisarnas säkra undergång.
Jag cyklar vidare och blir en stund förföljd av en uggla! Kanske är den intresserad av mitt lyse eller mina lysande dioder på skovärmarna.
Eller kanske ser han mig som ett byte?
Inte så konstigt med tanke på den svaghet man lär utstråla när man cyklar timtals på tom mage.
Att äta eller ätas?
Tanken slår mig igen när jag möter ett gäng vildsvin på nästan samma ställe där jag mött dom förut.
Jag vet att inte vildsvin äter folk, men dom kanske skulle hämnas på mig för sina kusiner i grisbilen?
Jag kommer hem o kan fortfarande höra grisarnas skrikande inom mig.
Jag är hungrig.
En skinkmacka skulle vara gott..!

Fame

Det finns inte sådär överdrivet mycket överflödigt FETT på min kropp, men nåt kilo kan man nog få bort.
Det är svårt, men det har på senaste tiden visat sig att det går. "Fläskringen" kring magen har blivit mindre på senaste tiden, tack vare mina grymma svältpass.
Nåt kilo mindre vid varje tramptag uppför.
Men det kostar.
Berömmelse kostar.
And i have to pay. In sweat!!!

Jag blir iallafall berömd i mitt hus för att ha mest cyklar i förrådet..

Det allvarliga syndromet!!

Lider av ett syndrom.
Det kallas i en lekmans mun för "alltidsomnaframförspännadeidrottidirektsändningpåTVsyndromet".
Detta gäller oftast sporter som jag har intresse för, tex cykel, skidor o alpint.
Det måste vara nån form av prestationsångest som är bakomliggande orsak?
Det man inte FÅR missa det missar man...
Många är dom gånger då jag förvånat vaknat av att programmet som följer sportsändningen har pågått i typ en timme.
Jag somnade ju redan efter 10 min och har möjligtvis långt bak i medvetandet hört nån sportkommentator i fragment.
Har försökt lura syndromet med att spela in på dvd eller video, men somnar då oxå och får se sändningen i snabbspolarläge efteråt.
Det är inte lika kul.
Kanske får jag göra som dom ointresserade och inte bry mig om direktsändningar, eftersom man ändå får reda på resultatet efteråt.
Dom fattar inte tjusningen med att se idrott i direktsändning.... typ.

Hårt tejpad!

Kalle Anka brukar brukar tejpa upp ögonlocken när han av nån viktig anledning försöker hålla sig vaken. Det hela brukar till sist sluta med att ögonlocken blir så tunga att inte tejpen håller, och istället rullar upp sig i pannan på honom och han somnar tungt, omgiven av stora ZZZZZZZ.
Jag har haft liknande problem, då jag varit på kurs inom mitt arbete ett par dagar.
En av kursledarna är världmästare. Kanske inte värlsdmästare i att leda kurser, men väl veteranvärldsmästare (H40) i MTB 2007, och det är viktigare tycker jag.
Det tyckte inte dom andra kursdeltagarna.
Jag lyckades hålla mig vaken dom två långa dagarna.
Tejpen höll!

Firade när jag kom hem med mitt 1 DAG FÖRSENADE kvällssvältpass.
Vetefan vad som hände, men 3,08 tim cykel utan energi kändes ovanligt lätt.
Vad ska jag nu komma på för att plåga systemet?

Tar en kölapp

Den som hade högst platåboots fick stå först i kön när vi körde ryska posten på klassfesterna i mellanstadiet på 70 talet.

Jag fick stå som tvåa..

Det verkade vara samma system som gällde på det folktäta gymet ikväll. Jag fick vänta väldigt länge på maskinerna som jag skulle köra.
Men så var jag bara strumpfota oxå...
Men jag väntar så gärna.
Man blir ju så snygg av att träna!!

Första lilla testet?

Nackspärr o trötthet mötte mig på morgonen, kändes inte som en bra dag att både arrangera o köra Km i cyclocross. Det sista iallafall lite betydande racet för i år.
Kanske är trötthet o allmän stelhet nånting som är helt normala ålderskrämpor, för det gick skapligt att köra när det väl kom till kritan.

Gick ut lite lösare än vanligt, men inte bekväm fart direkt. Ökade lite på andra varvet o körde förbi o ifrån alla konkurrenter utom två.
Den ena av dom bröt en bit inne i loppet, så vips var jag tvåa.
Kunde till och med köra lite lugnare sista två varven på grund av att det var långt till ettan o rätt lugnt bakåt.
KM silver!!
Jippiiiie!!!!

Kollade till pulsfilerna som visade att det fanns en del till att ta ut, OCH att dom intensiva 4*4 min-intervallerna jag kör, ligger precis i spannet där min "normala" högstapuls hamnar i korta perioder på tävlingar, dvs i slutet på backar o i hårda fartökningar med typ luftrörspip och blodmak.
Skönt.

Jag är glad...

.. att jag inte heter Sten-Roger.

Anpassning

I jacka av dun tog jag mig ut i den mörka kalla Novemberkvällen för att gå en kort promenad för att roa min katt o få en nypa frisk luft. Nere vid sjön i det iskalla mörka vattnet låg några änder o plaskade o bröt tystnaden med trivsamt kvackande. Bada vid den här årstiden är nog lika främmande för mig, som det är för dom flesta andra att jag cyklar så här års, antar jag? Dessutom på kvällen!

Det handlar om anpassning.

Idag fick jag dock anpassa mig till att cykla på dagen, fast det var Onsdag.
Lika jobbigt, fast solen sken. Dessutom tappade jag tydligen vattenflaskan vid nån nerkörning i en grop tidigt i passet, vilket ledde till 3 tim utan vätska överhuvudtaget.
En känsla av att vara bakis resten av dagen, trots att jag försökte dricka ikapp hela eftermiddagen. (Dricka vatten alltså).
Kan vara bra att känna hur det känns att vara bakis oxå. Jag har nästan glömt.
Den idrottande krogråttan är numera bara en idrottande tråkig klok farbror.
Med en jääävla fysik..?
Och en jäävla moral...!
Anpassning?

Det var nära

"Why does it always rain on me? Is it because i lied when i was seventeen?" sjöng superbrittiska gruppen Travis nån gång på nittiotalet. Jag nynnade på den låten när jag cyklade hem och även när jag per cykel tog mig till gymet på kvällen.
Det regnade förmodligen inte för att jag ljög speciellt mycket när jag var 17, tvärtom så var jag nog alltför ärlig, liksom idag.
Därför erkänner jag att det var mycket nära att jag bangade kvällens styrketräning. Men jag kom dit till sist.
Jag är därmed ett steg närmare mitt pefekta "sixpack" som jag aldrig kommer att få...
Däremot har jag hindrat förslappnig o förfall, förgubbning o försvagning. Punkt

En alltför vanlig dag

Vaknade sent
Fick förmiddagen att försvinna
Monterat dyr carbongaffel på cykeln
Sov med katten
Vaknade av att solen lyste in för en minut
Körde intervaller på Friskis
Svettades
Handla mat
Snöflinga i ansiktet
Kallt
Åt mig proppmätt
Nu är det mörkt
November

Brytpunkt?

Runt jul kan man i livsmedelsbutiker köpa danskt "svinefedt"! Vad man ska med det till vet jag inte, men jag antar att det är för att göda den magra utsvultna befolkningen...?

Idag var jag nära att ge upp mitt jobbiga onsdagkvällssvältcykelpass."Jag är en idiot som utsätter mig för det här" tänkte jag.
Men precis idag kanske det vände?
Precis idag har mina små energislukande små kraftverk i mina benmuskler börjat vänja sig lite grann med att bara käka fett.
3 timmar flöt på, ja nästan gled på, i en orgie av fettförbränning i allt effektivare processer. Det fanns inte så mycket annat att förbränna liksom. Höll som vanligt pulsen nere för att undvika muskelnerbrytning.
Pigg hela passet!
Kanske blev jag av med lite "svinefedt" på min slappa gubbkropp oxå?

Still alive

I två dagar har jag stirrat in i en vägg.. Skrapat bort tapeter.
Definitivt en engångsföreteelse
Nej jag är inte ett dugg road av "den nya renoveringstrenden".
Eftersom man inte kan ta livet av sig med en spackelspade så gjorde jag mitt bästa på svinjobbiga intervaller idag.
Men jag lever än..

Cyclocross

På dagens program stod den viktiga aktiviteten att åka till Bosön för att beskåda lite cyclocross, närmare bestämt en deltävling i Kalas CX cup, med hela eliten på plats plus rätt många till.
Dom bästa kör väldigt fort. Fast dom skulle förmodligen köra ännu fortare om dom inte tvingades köra omkring på cyklar som bara passar halvdant för lera o tokbranta backar. Men tradition är tradition o regler är regler...

Två minuter före start stod jag o andra i publiken i startbacken o väntade, då en liten grå skogsmus springer framför mina fötter o gömmer sig under en sten en halvmeter från banan, förmodligen uppskrämd av klampande folk ur sitt vinterbo som den kämpat med hela hösten.
Det är oxå det enda foto jag tar denna dag, sen tar batteriet slut.
Viktig händelse fångad på bild.
Att cykla i skogen med bockstyre i november var dock den dominerande och viktigaste händelsen för oss människor på denna plats denna dag.
Men inte för mig. Jag fick mest dåligt självförtroende av att återigen se hur snabba alla är, och jag kände mig mest som en grå mus när jag åkte hem för att köra mina LIVSVIKTIGA intervaller, för att bli lite snabbare?
Kanske slipper jag springa o gömma mig under en sten när våren kommer och cykeltävlingarna drar igång på "riktigt"

Uteliggare

Likt psykedeliska bubblor i en LSD-regisserad rockvideo från tidigt 70-tal avtecknade sig regndropparna som träffat mitt lyse.
Med låga nivåer av glykogen o ett blodsocker som precis räcker till att förse mitt neandertal-intellekt med energi strävade jag vidare i mörkret o regnet på min cykel.
Bara en uteliggare kan ha det värre tänkte jag. Men sen kom jag att tänka på att dom flesta uteliggare har VALT att vara ute, hungriga o frusna i regn o blåst året runt.
Det har jag med.
Varje fucking onsdag.
Fast jag är inne på tisdagar. Då plågar jag mig själv. På en cykel som inte kommer nånvart ( liksom jag?)
På måndagar har jag laster lika tunga som hela världen på mina axlar. På gymet.
Men i kväll sover jag i soffan med ömma ben.
Jag har bäddat med ett gäng Dagensnyheter o en trave veckotidningar som huvudkudde.
Öppnar ett fönster så det blir lite dragigt så jag känner mig som hemma
En filt drar jag över mig o somnar o drömmer om dom som slipper vara ute i regnet året runt.
Dom som slipper svälta.
Dom som slipper plågas.
Dom som är normala!?