100 procent tristess

Jag mötte en kompis tidigt i morse när jag cyklade till jobbet.
Han stod o skrapade rutorna på sin bil och skulle till jobbet han med.
"Tja hur är läget!" frågade jag.
"100 procent tristess" svarade han.
Sen sa vi inte så mycket mer.
Allt om denna kalla arbetsdagsmorgon var redan sagt och sammanfattat.
Skönt att nån annan sa det.

Oplogat

Lika koncentrerad som katten Stina på väg uppför den snöiga plankan till balkongen fick man vara på dagens cykelpass.
Verkar som om alla som plogar vägar nu plötsligt simultant har upphört med detta, nu när det för en gångs skull är snö längre än en vecka..
Fördelen är att man inte behöver cykla så lång sträcka för att få timmarna att gå.

SF journalen

Detta inlägg är kanske skrivet av gamla radiolegenden Sven Jerring och bör läsas på sättet han utttryckte sig i diverse SF journaler på 40talet:

" -I den tidiga Julaftonsmorgonen gav sig en av dom hurtiga cyklisterna från cykelklubben i den lilla idylliska staden Norrtälje iväg på sin vindsnabba velociped.
Småstaden låg denna jul inklädd i vacker snö.
Ingen morgon är för mörk och ingen kyla för hård för dessa tappra gossar.
Visst kan sängvärmen verka lockande, men stärkt av en kopp kaffe gav han sig ändå av på dom vita vägarna i det vintersköna Roslagslandskapet.
Inte ens den stolta Svenska flaggan förmådde vaja denna vindstilla morgon.
Mil efter mil avverkades i god fart tänkandes dom sundaste av tankar.
Visst bet kylan i kinderna och trötthet och hunger gjorde sig gällande, men med starka ben och ett glatt sinne så övervinner dom här gossarna det mesta.
Och ser man på, där bakom krönet mitt i skogen möter han en klubbkamrat som oxå valt att ta velocipeden denna dag.
För en stund stannar dom till och växlar några visa ord, för att sedan streta vidare åt varsitt håll genom nejden.
Det blir allt ljusare, men inte en människa syns till, då dom flesta valt stugvärmen och dom moderna telivisionsaparaterna en sån här kylslagen dag.
När han kommer hem till sitt ljuva hem åtskilliga timmar senare kan man faktiskt ana lite trötthet i hans hans annars så pigga anlete, men dom rosiga kinderna och dom glada ögonen går ej att ta miste på."


Samma inlägg på Twitter:
Cyklade 2,49. Snö. Blev trött på slutet

Jag väljer SF journalen

Händerna fria

Jag har nästan aldrig med mig kameran, och när jag inte har det så finns det massor av saker att fotografera.
Tycker att kameran är ett stressmoment på nåt sätt
Därför är det lite foto-torka här ibland.
Jag tycker inte om att bära med mig för mycket saker överhuvudtaget.
Mobilen ligger hemma, kameran i lådan, och när jag var liten hatade jag att bära omkring på skolväska, jag packar oftast minimalt när jag reser, och jag vill definitivt inte ta med mig jobbet hem, varken fysiskt eller psykiskt.
Detta "syndrom" har blivit lite bättre med åren men...
Jag vill ha händerna fria och vara redo att fly.
Nånstans.
Utan att packa väskan.

Trainerrace

Med gårdagens äckliga julbord i halsen, så var jag i morse föga sugen på att köra skiten ur mig på ett fortius trainerrace hos Gunnar uppför alp duez.

Men det kändes riktigt bra hela vägen och gjorde en väldigt jämn o fin kurva på gränsen till mitt absoluta max just nu. Kanske hade kunnat klämt en halv minut till om jag kört banan innan, men känslan blir ändå som ett landsvägstempolopp. Bara att mata

Tyvärr räckte tiden 55,11 bara till en 3e plats av 3 startande, men jag får vara nöjd att jag iallafall hade den högsta topphastigheten precis efter start..

Om stefan själv får välja..

... så väljer jag hellre 10 minusgrader, sol o vindstilla som det var idag, än -5 grader, snö på tvären och 20 meter per sekund i vind som det varit dom två dagarna innan.
Detta är anledningen till att jag tränar på en Fredag.
2 tim i distanstempo med dubbelt av allt i klädväg inklusive elsula på full effekt. Det enda som saknades var tejp i ansiktet.
Men tejpen kommer på först när det är kallare än -10, så att man har ett vapen till mot kylan.
Men benen o cykeln kändes väldigt tröga idag, trots fina vintervägar.

Snökaos????

På nåt sätt är det lättare att komma upp på morgonen när det har kommit snö, trots att det medför en del nackdelar oxå.
Men jag är ingen sur gubbe heller, som tycker att vinter är skit och sedan ramlar o bryter lårbenshalsen på väg till bilen.
Nej, varje morgon med snö innebär ett litet äventyr när man cyklar till jobbet på enväxlad Monark med sommardäck.
Lite sladd här o lite spårval där, ladda lite genom djupsnö o så vidare o så vidare.
Så håller jag på tills jag snart ramlar o bryter lårbenshalsen.
Men jag är iallafall inte sur när det händer.
Inte på snö iallafall

Inte lurad igen

4 st medlemmar, däribland jag, i den lilla klubben CK Norrtälje, körde idag ett litet mtb race på lite snöiga o delvis lite frusna stigar.
Mest var det dock seg lera, som kändes ännu segare med den form som jag har just nu. En form som är ganska långt i från den form som något överraskande infann sig förra vintern.
Kul ändå att köra rejäl mtb, även om jag blev ifrånkörd ordentligt av nästan alla konkurrenter.
Tillräckligt frånkörd för att hinna bli fotograferad av en av dom i slutet av loppet.
BRA att konkurrenterna är snabba, så jag inte förleds in i en falsk tro om att man är snabb själv.
Förra vintern var jag något snabbare än just nu, men då förstärktes det hela av att dom flesta konkurrenter jag mötte då var i rätt kass form.
Så i år tänker jag inte bli lurad igen.
Kanske?

Non responder?

Jag läser ganska ofta om tränings o idrottsforskning i litteratur o på nätet, och där kan man ibland läsa om vetenskapliga tester som genomförs på en grupp människor.
För det mesta skiljer det sig väldigt mycket på hur olika människor svarar på tex en viss typ av styrketräning eller liknande.
Några blir väldigt många procent bättre, en annan grupp reagerar mer normalt, o tar lite tid på sig.
Och en tredje typ av människor kallas "non responders", det vill säga dom reagerar inte alls på träning av just detta slag som testas.

Och visst finns det "non responders".

När jag körde motocross för 20 år sedan fanns det en kille i klubben som körde ALLA träningstävlingar, ALLA tävlingar, ALLA varv och gick jämt i mål om grejorna höll.
Så höll han på år efter år, och det var väl bra.
MEN killen lärde sig aldrig att köra fortare än att det funnits risk att han blivit omkörd av tankbilen som vattnade banan mellan heaten, om den hade varit ute samtidigt som honom.
Han var kääzzz helt enkelt.

Jag vet att han slutat nu, så numera känner jag bara en riktig "non responder".
Han är 42 år, väldigt korthårig och tränar cykel på olika sätt 5 dagar i veckan, och har tävlat sedan 1992, men det händer nästan inte ett skit för stackarn fast han kämpar på.
Jag såg han i spegeln nyss.
Kan inte någon säga till honom?

Nu känns det bättre..

.. en stund.

Sovjetisk diciplin

Hade bestämt mig för att jag skulle komma ut på mitt söndagssvältpass FÖRE kl 08.00, och med nästan sovjetisk diciplin var jag oxå ute kl 07.57.
Men det sovjetiska systemet fungerade ju som bekant inte i längden, och det visade sig att det hade varit bättre om jag i vanlig ordning kommit ut några minuter försent typ kl 08.04.
Det kom nämligen en ganska rejäl regnskur ca kl 07.59 som varade till ca kl 08.03.
Det räckte för att jag skulle bli lite småblöt resten av passet.

Mörkt decemberväder med lysen på första halvtimmen.
2 timmar och 33 minuter på en kopp espresso.
0.000000006 gram fett borta den här gången med.
Det var värt plågan.

Julefrid?

Jag har märkt av det länge, och det blir bara värre för varje år.
Veckorna före jul är folk arga.
Idag när vi cyklade ett lugnt distanspass stötte vi på en "glad" farbror som var ute och gick på en stig i skogen. Han hade en stackars hund med sig, som tvingades gå kopplad vid denna elaka osympatiska människa.
Kanske hade det blivit lite julefrid om jag slagit ihjäl honom och grävt ner honom i ett kloakdike.
Men jag lät bli, och kommer även i fortsättningen att få acceptera att nästan bli avprejad av vägen av julstressade bilister.
Jag kommer fortfarande att tvingas släppa förbi griniga pensionärer med en alladin-ask i handen i snabbköpskön.
Sura tanter med kassar fulla med julklappar kommer även i fortsättningen att titta argt på mig när dom går i vägen för mig på cykelvägen på väg från jobbet.

Inte behöver man vara så arg bara för att jesus föddes för 2009 år sen?

Dofter

Om man bara tänker efter, så möts man av väldigt många dofter när man är ute o cyklar.
Kanske känner man det ännu starkare när man är hungrig hela passet, som jag var idag, men nästan varje doft gör ofta att man associerar till något som kan ha hänt ganska långt tillbaks i tiden, men som känns väldigt nära när man känner just den lukten.

Lukten av några kor vid sidan av vägen får mig att minnas när man som liten lekte vid ladugården nära mitt barndomshem.
En passerande moped som åker förbi luktar fränt av tvåtaktsolja, och vips så är jag på crossbanan i hallstavik 1988.
En tobaksrökande gubbe går längs vägen och bolmar, men röklukten bär mig tillbaks till dom täta krogbeöken på 90 talet innan rökförbudet.
Någon eldar sopor, vilket gör att jag kommer ihåg en brinnande soptipp utanför nån stad på ett bergspass på Gran canaria.
Matlukt från ett hus påminner om att jag är hungrig just NU.
Och när jag väl kommer hem o ska duscha och hänger mina svettiga underställ på tork så känner jag lukten av gubbsvett.
Detta ger mig inte några speciella associationer, förutom insikten om att jag är en svettig gubbe i medelåldern.

Fy fan va äckligt

Bakom ryggen på en fet Italienare

Videotillbakablick från masters Vm i MTB XC i Augusti. Slutet på första varvet av 5 i H 35 klassen.

Ingen höjdarvideo direkt, men man får en viss känsla för hur det är i langningszonen på tävlingar.

Lägg märke till belgaren som kommer först, och sedan oxå blir världsmästare RULLAR förbi, fast det går uppför en del. Dom bästa körde fort!

Detta ser man oxå på den nervösa lätt frustrerade italienaren som hejar o skriker på sin adept i landslagströja nere på runt 11 plats.

Själv är jag så nervös att jag slutar filma alldeles för tidigt för att inte missa att ge flaskan till Gunnar som passerar som 22 a för att slutligen bli 17e

Varmt o skönt var det oxå.

Å fy fan alltså!..

..fann jag mig själv säga upprepade gånger.
Med ansiktet vitt som ett lakan och blåa ringar under ögonen, så dök till slut huset där jag bor upp i den gråa Novembereftermiddagen.
Tack o lov

Blandmissbrukaren eller "Mannen som kunde tala med rådjur"

Frukosten framställd på bordet.

Eftersom jag måste prova på lite nya grepp för att gå vidare i min träning ibland, så tänker jag köra söndagsdistanspassen ett tag framöver utan att äta frukost innan. Nåja, en kopp kaffe o en tablett leucin är väl alltid något.
Jag har aldrig kört pass längre än 2 tim utan frukost förut så jag struntade i mina vänner som andra knarkare gör, och gav mig ut på egen hand i morse, i eget tempo.
Det gick över förväntan!

Eftersom jag inte är någon storkonsument av kaffe så märker jag en stor skillnad på hur pigg man blir av koffeinet jämfört med att inte äta nåt alls, som jag provat nån gång, och efter 2tim och 25 min var passet över.
Här törs jag lova att detta gör mer för fettförbränningen än "vanepasset" på 3 tim med frukost.
Det var dessutom ganska fridfullt att köra själv i mitt eget tempo utan dom små "toppar" som ofta blir när man kör flera. Detta kan vara ödesdigert när man kör svältpass.
Om nån månad i den här stilen så har jag kapat 3 riktiga kilon, det lovar jag nästan...?

I mitten av passet var jag väldigt nära att köra på 3 st rådjur som sprang skitfort över vägen precis framför mig i en liten utförslöpa.
Ett av rådjuren sprang rakt in i ett halvt ihoprullat fårnät eller liknande och fastnade.
Panikslaget som bara ett rådjur kan vara, sprattlade det förtvivlat för att komma loss.
Jag stannade lite chockad för att se hur det gick. Samtidigt talade jag till djuret med min lenaste djurpratarstämma:
-"Sitter du fast?"
Rådjuret svarade självklart inte, men blev plötsligt väldigt lugn, och tog sig på nån sekund ur sin tillfälliga fälla och skuttade vidare in i skogen.

Sen cyklade jag nöjd hem och åt riktig frukost kl 11.30.
Gott.

Best of ?

Nu närmar sig första perioden på den riktiga vinterträningen som jag i år skjutit upp lite längre än vanligt.
Det handlar inte om några sensationer utan lite vridande o vändande på beprövade metoder.
Kommer att koncentrera mig på vikt o syreupptag.

Veckoschema fram till nyår:

Måndag: Styrka bål och lite ben. 40 min
Tisdag: Cykel eller spinningintervall 4*4. Ca 45 min
Onsdag: Cykel kort distans med tomma depåer. 2 tim
Torsdag: Cykel eller spinningintervall 20/40 * 32 eller mer. Ca 45- 60min
Fredag: Vila
Lördag: Cykel eller spinningintervall 4*4. Ca 45 min
Söndag: Cykel distans 3 tim.

Man kan säga att jag blandat dom 3 sista vintrarnas bästa pass o modifierat dom lite.
Tagit tillbaks svältpasset från 07-08, men förkortat det lite. 3 tim då, 2 tim nu.
Kör 2 likadana hårda intervaller i veckan som 06-07, fast 4*4 på 95% nu, mot 5*5 på 90% då.
Behåller kortintervallpasset 20/40 från 08-09, men ska försöka utöka antalet per gång lite.

Lite ändringar i hur och vad jag äter oxå för att gå ned i vikt lite, utan att förlora muskelmassa.
Kommer inte att gotta mig så mycket i återhämtningsdryck under normala veckor, utan kör grenade aminosyror i tablettform före ett hårt pass istället, och vanlig kost i måttliga mängder efter.
Eftersom mitt svältpass är kortare än förut, så kommer jag kanske inte att vara tokhungrig o svulla som en gris när jag kommer hem som jag gjorde förut. (Gick dock ändå ner i vikt)

Ganska monotont fram till nyår förutom lite extraträning runt jul som det brukar bli.
Sen efter nyår så kommer det att ändras lite i programmet + att ett träningläger i Nice i Frankrike är planerat i februari.
Men det är då det.

Lyckas jag gå ner i vikt några kilo, (Siktar på stabila 69kg) plus att jag kör intervaller för syreupptaget, så kanske jag kompenserar den nedåtgående process i kroppen som min obönhörligen stigande ålder medför.
Resultatet av detta bör ju bli att jag håller ungefär samma nivå nästa säsong som i år, med förhoppningar om en liten förbättring....

Det är så här man gör

Eftersom det ibland finns synpunkter på hur jag visar mina pulskurvor här på min blogg så kommer här en manuellt ritad lätt modifierad pulskurva direkt ur mitt eget minne ca 5 min efter att jag tittat på den på mitt Polar program.
Sedan lite slarvigt fotogfaferad och senare överförd i datorn o ut på det stora internet.
Fantastiskt vad man kan göra med den nya tekniken, såsom blyertspenna och papper.

Föreställer iallafall kvällens 4*4 pass om nån undrade.
Och undra ska man ju göra över konstverk.

VM i apati

Efter en vidrig arbetsvecka följde en trist helg.
Eftersom jag inte har nåt strikt träningschema att följa ännu, så blir man lätt innesittande o tråkig när det är mörkt, regn, blåst, +5 och November.
Fruktansvärt.
Riktiga vinterträningen tar inte vid förrän på Lördag, men jag måste ändå ut o inställa mig på några obligatoriska träningpass denna vecka för att vara säker på att komma ur denna den gråaste av den gråa massan.
Men jag är inte helt säker..

Det är skönt när det är över.

När man kört jävliga träningspass brukar man iallafall för det mesta tycka att det är skönt när det är över.
Ärligt talat så tror jag att känslan "det är skönt när det är över" är en ganska stor kraft som driver oss människor.
Det får vara hur tråkigt eller jävligt som helst, men det känns ju fortfarande skönt när det är över.
Jag har hållt på o grejat lite hemma på sistone. Målat lite o kladdat ner mig, borrat i plugg som släpper för lätt, tappat verktyg, monterat hyllor som inte stämmer osv...
Men nu är det så gott som färdigt och eftersom jag tycker "distinkt pissilla" om att vara hemmafixare så är det jävligt skönt att det är över.
Varje arbetsdag i min karriär har i stort sett klarats av, enbart på grund av vetskapen om att det är skönt när det är över.
Och även miserabla cykeltävlingar har ibland genomförts enbart för att det ska vara skönt när det är över.

Men i kväll körde jag ett så fint intervallcykelpass med superben o frisk luft att det var skönt hela tiden, både före o efter o till och med med 180 i puls.

Annars känns såna pass som "näradödenupplevelser".
Och om man nu skulle råka dö på ett sånt pass, så är det ju jävligt skönt att det är över....

Människoinfluensan..

..när kommer den?

Antistilpolisen

"Snygg" vintercykel

Matchande flaskställ.... inte.

Rost kvar från fjolårets saltpass.

Stort Nej Nej!!

Lite vassa stålstag att få i benet vid nästa vurpa.. och så vidare

Men det är kanske den bästa och tillförlitligaste cykel jag ägt. Aldrig ens ett knak.

Och den rullar lätt. Iallafall utför.

17 kg helgjutet stål får man inte stopp på så lätt.

Jag dyker upp..

... lite överallt.
Iallafall på denna blogg

Det var ju inte så farligt

Idag kördes en klassisk vintersöndagscykelträning i lugnt tempo i grupp.
Det var ju ganska trevligt.
Har cyklat så lite dom sista 3 veckorna så att jag nästan hade inbillat mig att det var tråkigt.

Fettot har ordet...

Man kan ju inte bli hur fet som helst, så jag planerar att göra en liten skärpning under nästa vecka och nåt halvår framöver, när det gäller det okontrollerade matintag som jag ägnat mig åt sista tiden.
Har vägt typ 70- 71,5 kg i 1,5 år, men nu är jag plötsligt uppe på närmast äckliga 73 kg.
Det går fort utför, så det blir som sagt skärpning på matfronten.
Men nån riktig träning börjar jag inte med förrän om ca 3 veckor.
Just nu är det bara nåt avkortat distanspass i varierad hastighet plus mitt för hösten specialkomponerade lat-intervallpass. Det vill säga 3 ggr 3 minuter på 90-95% av maxpuls, som tar typ en halvtimme att genomföra med upp o nervarvning. Ett "bekvämt" sätt att träna lite hårt o kort, så det kardiovaskulära systemet inte ska fetta igen totalt..
Det blir 2 pass i veckan det. Ca 2,5 tim per vecka.
Max.
Resten av veckan fet o lat som dom flesta.
Sen ska man dock inte glömma att jag kör extra fort till o från jobbet med min enväxlade.
Nu när det inte är hård träning eller tävling flera gånger i veckan så har man plötsligt pigga ben kl 6.30 på morgonen.

Siktar på stabila 69 kg iallafall.

Hur denna vinterns träningsprogram kommer att se ut för mig återkommer jag till senare när det blir dax.

Misantropen?

Jag blir ibland förvånad över att någon kan tycka att jag är trevlig.

Cx från sidan

Riksskidstadion i Falun är stor och kan få en rätt stor tävling att se rätt liten ut.
Och den kan få en liten tävling att se ännu mindre ut.
Den glesa plog av gäss som inför vintern strävsamt flög söderut över stadion var helt klart ändå betydligt fler i antal, än det var cyklister o publik på själva stadion när en av deltävlingarna i CX cupen skulle avgöras.
Samtidigt strömmade gamla sextiotalshiten "Den tappre siste mohikanen" ut i högtalarna.
En gammal vm silvermedaljör i downhill från -94 hade fått uppdraget att agera speaker till dom närmast sörjande som utgjorde publik i denna gråkalla oktoberdag.
2009
I sverige
Inte Belgien

Publik: Stefan Larsson med lätt torgskräck o några till

Jag hade fått uppdraget att följa med som medhjälpare o resesällskap till Gunnar som startade i veteranklassen.
Jag bar ett par hjul till depån.
Jag beskådade tävlingen som gick sådär för oss, men bättre för andra.
Sedan bar jag tillbaks hjulen till bilen.
Det var vad jag gjorde.

Var det värt att gå upp kl 0700 denna Lördag för detta?
Var det värt att åka 60 mil i bil för att tävla cykel 40 min o bli missnöjd 7a frågade vi oss efteråt?
Var det värt att åka till Falun för att äta blaskig kalops i restaurangen på Lugnet o beskåda herrarnas prestigeklass lite lojt med ett halvt getöga från fönstret för att sedan åka därifrån långt innan dom gått i mål.?
Var det värt att se fram emot detta race typ hela veckan?

Självklart!!
Nästa helg är det Cx i Stockholm och då är vi där föväntansfulla igen, för detta har vi ju sett fram emot hela veckan.

Så många..

...nedlagda bloggar det finns därute.
Men här fortsätter det hela tiden, vecka efter vecka, år efter år.
I snitt 15 unika besök om dagen sedan starten i september 2006. Inte på bloggtoppen direkt..
Men här kan man läsa mycket intressanta saker..
Som tex att det ligger ett använt tuggumi på skrivbordet, som jag glömmer slänga o snart lägger armen i.
Om att jag precis släppte in katten genom fönstret, och hon smutsade ner väggen o golvet när hon hoppade in.
Men jag torkar bort skiten, vecka efter vecka, år efter år.
Och håller ytan fin.

Inte bara lat

Så mycket sol, värme o bad som jag fått denna vecka på Cypern, har jag aldrig fått på en gång nån gång i mitt liv faktiskt.
Då ska man veta att jag är en sol o badkille/gubbe.
Men jag har inte bara latat mig o blivit fet.
Här ser man ju tydligt hur jag våldsamt forcerar den 3 växlade Madison hojen dom ca 90 höjdmetrarna på serpentinvägen från en av dom härliga stränderna efter en dag av sol o bad o 32 grader varmt i luften o 25 gr i vattnet.
Nu är jag hemma igen.
Flög sista biten..

Cypriotsianienland

Just idag blev regnskurarna som uppstår vid nordlig vind o kallt väder uppblandade med lite snöslask här i Norrtälje.
I morgon vid den här tiden befinner jag mig på Cypern för en vecka sol o bad.
Där är det sol o ca 28-30 grader nu.
Återstår att se om det håller i sig...

Lek följt av fika

På en gräsplan utanför ett dagis så lekte 4 stycken cyklister cykelcross idag. En av dom var jag.
Eftersom inga vuxna kom och sa åt oss att vi inte fick leka där, så körde vi en dryg halvtimme med hög puls.
Själv hade jag en extremt seg kropp idag efter lite för mycket slappande sista tiden, men hjärtat slog utav bara fan.


Först låg jag 3a, sen låg jag 4a, sen låg jag 3a igen o sen låg jag 2a. Skulle ha velat ligga 1a oxå men han som låg först cyklade alldeles för fort, så jag kom 2a!
Gjorde några bromsspår i gräset med min cykel som jag sparat ihop till alldeles själv o det sprutade lite grus om däcken ibland oxå!
Skitcoolt!
Jag andades jättefort o blev alldeles svettig!



Sen drack vi kaffe som riktiga gubbar.

Stressigt?

Vid den här årstiden så beklagar man sig över att man inte hinner träna i dagsljus om man inte stressar hem o sticker ut nån kort timme direkt efter jobbet typ kl 1620.

Idag var jag däremot ledig hela dagen så jag stack ut o cyklade kl 1620
En timme hann jag bara cykla
Sen blev det mörkt...?

I en period mellan två pulsklockor...

...befinner jag mig nu.
Inget som styr mig.
Och jag svävar fritt, desillusionerat och okontrollerat.

Förstaplats!!!

3 st frusna H40 cyklister på en prispall i småland och längst upp står jag och ser väldigt bred ut.
Dagens val att åka ner till Husqvarna för att köra klassiska mtb racet Vista mountain var ett bra val, för trots att vädret var rätt vidrigt kallt, så bjöds det på en otroligt fin o rolig xc bana på fint underlag.
Eftersom elit, junior, veteran o damer startade samtidigt så blev det totalt sett ett rätt stort startfält som drog iväg med massor sm guldmedaljörer, världsmästare och VM medaljörer. Hängde inte med nån av dom, men var ganska nära damernas u23 VM-silver medaljör o årets H30 guldmedaljör i mtbtempo.
I min klass fanns det bara dubbla H30 SM guldmedaljörer från 1999 och 2000, och årets svealandsbronsmedaljör i H40 (som är jag) och några till.

Får minnas tillbaks till det goda 90 talet för att komma ihåg att det var så mycket publik längs banan på en sån såpass liten tävling.
Det var tutor o bjällror, hejarop o fotografer!! Dessutom hade sportklassen väldigt många deltagare.
Det är bara att konstatera att mtb xc fortfarande lever lite i dom sydligare o västra delarna av sverige.
Skönt då att jag hade bra ben o lyckades vinna denna min sista tävling för i år.
Det är ju inte så ofta jag vinner nationella tävlingar.
Senast var för ganska exakt 10 år sedan på svealandsmästerskapen i H30 i Järfälla.
Då hade jag ännu bättre ben minns jag.
Inga stora segrar, men "en seger är alltid en seger" var det nån som sa.

En vanlig dag i en människas liv i det moderna samhället

Igår var jag ett miljösvin, men inte värre än någon annan tror jag.

Jag tog BILEN till jobbet (2.6 km) och brände därmed helt i onödan upp en del BENSIN och släppte ut FÖRORENINGAR.
Sedan tog jag BILEN dom 500 meterarna upp till MAC DONALDS och åt hamburgare med tillbehör i ENGÅNGSFÖRPACKNINGAR. Tog även pommesfrites till, som var friterat i PALMOLJA, som man måste hugga ner regnskog för att odla. Tog onödigt många sevetter och bidrog därmed till SKOGSAVVERKNING. Dom små saltförpackningarna som jag oxå roffade åt mig gick inte åt, och vips så har snart en fin strand helt plötsligt försvunnit helt i onödan, för att man ska kunna framställa salt ur havet. Salt som jag KASTAR
Sedan tog jag BILEN tillbaks till jobbet och jobbade med BILAR, OLJOR, AVFETTNING och andra miljöovänliga saker som på många sätt förstör miljön.
Jag såg oxå till att dessa BILAR fungerade och kunde fortsätta att transportera saker och sprida AVGASER och BULLER.
Duschade sedan onödigt länge i VARMVATTEN och använde mycket tvål som innehåller miljöovänliga TENSIDER som till hälften rann ner i avloppet utan att göra mig ren.
Kom hem och använde nästan alla ENERGIKRÄVANDE otroligt nödvändiga elektriska apparater som jag har, och som bara blir fler med åren.
Sov med öppet fönster och ELEMENTET PÅ i sovrummet bara för att det är skönt och för att katterna tycker det är bekvämt att hoppa ut o in.

Så mycket skit gjorde jag på en enda dag. Och jag är bara en av väldigt många som gör skit varje dag.

Jag brukar iallafall cykla till jobbet i vanliga fall o inte äta på donken..

"Kom igen nu sista biten!!!"

Nej! Ja! Nej! ja! Nej! Ja! Nej! Ja! Nej...

Så var min inre diskussion när jag ikväll skulle resa mig från soffan och genomföra säsongens sista intervallpass.

Observera att både första o sista ordet jag tänkte var ett "Nej!" och ändå kom jag ut o genomförde det hela.

Det blev en slumpmässig blandning av alla intervaller som jag kört sista tiden, ett par fyraminuters där, ett 20 sek igångdrag här, en spurt, några långa sega backar och sist men inte minst årets sista (?) intervall uppför den hyfsat branta slalombacken.

Men kroppen fattar inte att det inte var nån struktur så här i slutet..

Passet blev iallafall av, och jag kallar det väl för fartlek även om dagens varierade intervaller mest berodde på min bristande motivation.

Sista MTB racet för min del går av stapeln i helgen i Huskvarna, för övrigt en tävling jag aldrig kört!

Sen ska jag bara träna lite lugnt till i slutet av November, förutom att vi kanske kör nåt klubbrace.

Men jag ska inte bli fet för det.

Stans snabbaste ungjävlar på typ 40

Om man sitter o tittar på en sportsändning på tv en halv dag och det är dåligt väder på platsen där sändingen är ifrån, så tror man efter ett tag att det är dåligt väder även där man själv är.
Men när jag tittade ut efter damernas VM linjelopp så såg jag ju att hösten visade sig från sin finaste sida utanför.
Sol o 18 grader.
På eftermiddagen lekte sedan några farbröder från klubben, inklusive jag själv, lite cykelcross på en snabb o torr bana.
Lite chock för kroppen blev det eftersom jag inte tränat alls denna vecka, och inte kört ett enda hårt pass sedan XC cupfinalen i Falun för 2 veckor sedan.
6 stycken farbröder var det iallafall på klubbracet och jag kom 2a.
Men jag körde ju MTB och vann denna klass.
Tappade lite mot CX hojarna på rakorna men tog igen uppför o i kurvorna.

När jag var liten och var inomhus för länge när det var fint väder så skällde ofta min far på mig och sa:
"Sitt inte inne och uggla, gå ut o lek i det fina vädret!!"
Jag gjorde som han sa för det mesta, och det sitter i än.
Leka cykelcross är lika kul nu som då.
Dock är det inga ungar yngre än typ 28 år ute o leker o utmanar oss gubbar längre.
Så vi farbröder leker fortfarande cykelcross snabbast i stan...

Sökes: Jobb

Finnes: 42 årig man som håller tider hyfsat och som gärna fastnar på en arbetsplats i 25 år.
Gillar inte att ta för mycket ansvar.
Hatar att ha många bollar i luften.
Tar gärna initiativ (till att hitta lediga stunder).
Gillar inte att jobba med människor.
Ser möjligheter (till ledighet)
Inte speciellt goda utvecklingsmöjligheter.
Jobbar gärna övertid. Inte.
Har stora visioner (utanför arbetet).
Tycker inte om nya "utmaningar".
Har lätt för att lära mig saker jag är intresserad av (vilket dock sällan har med jobb att göra).
Samarbetar, men motvilligt.
Kanske inte chefens bäste vän.
Telefonfobi.
Har en omättlig frihetslängtan.
Inte speciellt framåt.
Bråkar aldrig om löneförhöjning (då får jag bara en massa motkrav).
Helt enkelt inte gjord för att arbeta, men har ändå gjort det hela livet på nåt jävla vis.

(slut på annons)

Skönt

Oj vilket jävla klipp jag hade i benen idag när jag cyklade till jobbet, och ännu bättre på vägen hem.
Vilat mycket nu.
När jag vaknade så hade katten Stina ledsnat på mig, fast hon har ungefär samma inställning till livet som jag..

Min fulaste period

Är relativt nöjd med mitt utseende för det mesta numera, även om jag ibland får en chock över min fula nuna.
Jag var rätt söt som barn och såg normal ut under min uppväxt. I tidiga tonåren hade jag till och med en period då jag ganska lätt fick tjejer. (Dom var inte så många men rätt söta..)
Men ungefär när jag fyllde 16 år hände nåt.
Det var i mitten av 80 talet och modet med nerstoppade skjortor, fluffigt hår och andra attribut som var inne då, passade definitvt inte min lätt otränade magra kropp på nåt sätt. Att få mitt fjuniga tunna koslick till frisyr att bli fluffigt var en omöjlighet. Att jag sedan var tvungen att skaffa glasögon gjorde inte saken bättre.
Fula 80 talsglasögon som förövrigt börjar bli på igen. (ha ha ha!)
Alla var rätt fula under den här epoken, men jag var F.U.L.A.S.T!
Ingen tjej tittade åt mitt håll, och jag förstår dom.
Detta varade i ungefär 4 år, även om fulhetsperioden lade ett litet skimmer över mig på tidigt 90 tal oxå.

Jag undrar bara när min snygga period ska börja?
Eller har den passerat utan att jag märkt det i min kritiska blick.?

Jag tänker inte lata mig

Eftersom säsongen snart är över så har jag tjuvstartat lite på höstviloperioden. Bara lite spontanträning denna vecka.
Denna vinter har jag tänkt gå på hårt lite senare än vad jag gjort dom sista 3 åren.
För att ha lite mer krut kvar till våren kanske?
Nog för att det är kul att vara bra på vintern oxå och spöa skiten ur vinterslöa cyklister på vinterracen. ( kanske oxå den enda chansen en otalang som jag har att slå mer talangfulla..?)
Men jag tänker defintivt inte lata mig.
Det kan dom som vill vara feta några månader om året syssla med.

Mördarbacken? Ha ha ha!!!!!

Ok, jag överdriver min nedvärdering av mördarbacken i Falun, vars början syns på bilden ovan, men den känsla av totalt oöverstiglig
bergskedja som jag hade på exakt samma bana på SM i somras var totalt bortblåst idag när finalen i Kalas Cup avgjordes.
Jag hade bra ben och det var ju bara att köra på, men jag hade nog nån sorts respekt för banan ändå för jag hade inte maximala pulsvärden, eftersom jag inte kaxigt utan mer ödmjukt tog mig an stigningarna.
I den klassblandade gemensamma starten så fick man fajtas med med både H30, Dam elit o Juniorer.
Hängde med väldigt bra och hade lämnat vissa konkurenter långt efter mig och jagade andra konkurrenter ganska nära.
Tyvärr så hände det en LITEN INCIDENT i början av det 4e o sista varvet, som jag bara har mig själv att skylla för.
Det blev nämligen betydligt mer svårcyklat när ena pedalen lossnade.
Eftersom detta har hänt en gång tidigare på träning i år, så brukar jag kolla att pedalerna sitter fast inför tävlingarna.
Men tydligen inte denna gång.
Orkade inte med fingrarna få dit pedalen då gängorna blivit lite dåliga, så jag var gav upp efter ett tag.
Jag gav även upp hela tävlingen för någon minut, men sen sa nån inre djävul åt mig att springa typ ett halvt varv till tekniska zonen där pedalen drogs fast, samtidigt som Gunnar blev segerintervjuad.
Men jag kunde fortätta i MÅL, bara för att det var så kul att köra på den hårda banan ett varv till!!
Tappade en jävla massa tid men det kändes bättre att gå i mål och jag var inte sist heller!
Räddade "oerhört värdefulla" poäng i svenska cupen så jag kunde behålla min 10e plats totalt.

Det är klart att poängen är värdefulla. Varför har man annars poäng?
Varför har man tävlingar?
Jo, för att folk ska deltaga i sin älskade sport, men allt färre verkar vilja deltaga i sin älskade sport, och tävlingar som är mindre än SM verkar betydelselösa, trots att YTTERST FÅ har kapacitet att ta tex en medalj på en sån tävling.
Man ler lite i mjugg och stannar hemma från landsdelstävlingar, sverigecuper och andra "oviktiga" tävlingar.

En gammal mountainbikepionjär från Stockholm fick frågan av en känd svensk MTB tidning i början av 90 talet om vilken tävling han tyckte var viktigast under säsongen.

Svaret blev: ALLA TÄVLINGAR ÄR VIKTIGA!

Tungt är bättre än lätt?

Nej, denna ram sitter inte på nån av mina cyklar och definitivt inte på min tränings MTB, men jag kan tycka det är skönt att köra på en riktigt tung cykel med tröga däck ibland, så branta backar blir ordentligt tunga och 4*4 intervaller på slätt underlag utomhus går att utföra utan att man trampar ur på högsta växeln.
Sen känns ju tävlingscykeln lite snabb o lätt sen oxå.
Har fått ett ett par riktigt fina pass dom 2 senaste dagarna, med 3.50 tim lugn mtb distans i 25 gr värme igår, och ett sånt där skönt svidande intervallpass ikväll.
Pulsen ville upp och så ville spyorna oxå.

Med en TUNG cykel.

Mike Powell som har världsrekordet i längdhopp på 8.95 m, tränade ju med fallskärmar på ryggen för att bli snabbare o starkare i inlöpningen mot hoppet...
Kanske tar jag världsrekord i nånting snart jag med.
I nånting...?
Typ somna snabbt efter en arbetsdag kanske?

För övrigt så kan man se på denna bild ovan som en karikatyr över lättningshysterin eller nåt.
Lätt är inte alltid så ändamålsenligt.
Skulle tippa på att ramen väger ca 5 kg efter ett lerigt race..

Jag var klen och jag blev rädd!

Skulle tippa på att det tar ungefär lika lång tid att bli betydligt starkare av lite styrketräning, som det tar att bli betydligt svagare av överhoppad styrketräning.
Ca 3 veckor alltså.
Jag var klen idag när jag var på gymet efter 3 veckors uppehåll.
Blev ungefär sådär otäckt rädd som jag brukar bli och alltid har blivit när jag tycker mig se en för stor fettvalk på min mage
Kan inte påstå att jag blivit oerhört stark av att träna min mage o rygg 1 gång i veckan, men det räcker för att upprätthålla en spänst som gör att jag helt slipper ryggbesvär vid cykling, vilket är ganska vanligt, särskilt i MTB.
Om 3 veckor har jag den spänsten igen
Det tar alltså lika lång tid att bli lite klen som att bli lite starkare igen.
Det tar oxå ungefär lika lång tid att bli riktigt fet som att bli riktigt deffad.
Och jag skulle vilja påstå att dom som är riktigt feta jobbar lika hårt som en som försöker banta ordentligt.
Måste vara på gränsen till äckligt att äta så mycket mat och psykiskt påfrestande att sedan se sig i spegeln.
Även fysiskt jobbigt att gå o bära på en massa kilo hela dagarna.
Vilka hjältar?
Men jag är lat och ingen hjälte så jag väljer att hålla kilona borta och träna lite styrketräning ibland, så jag orkar gå och stå iallafall.
Det kan vara nog så jobbigt.
Att hålla sig gående o stående alltså.
Och slippa vara rädd.

Jet lag?

Jet lag är ju som bekant ett tillstånd som drabbar oss människor när man på för kort tid färdas genom ett antal för många tidszoner, vilket leder till trötthet o andra symtom.
För mig verkar det räcka med att resa inom samma tidszon.
Eller kan min trötthet denna vecka vara en rest av att jag i somras vistades en del i det svenska kustbandet och då o då fick in finsk tid på mobilen?
Eller kanske har mitt blod blivit tjockt o trögt av 4 dagars vistelse i alperna?
Kanske förrvärrade jag symtomen genom att ägna nån timme att rensa en mtb slinga i Norrtäljes slalombacke?
På 40 meters höjd över havet!
Resan slalombacken tur o retur 3 km i sydvästlig/nordostlig riktning var nog för att jag skulle somna sött i soffan kl 1430 o vakna 1615.

Hur internationell får man vara??

Gunnar hade efter sm guldet bestämt sig för att köra veteranVÄRLDSMÄSTERSKAPEN i mtb
så vi åkte flygplan från UTRIKEShallen på Arlanda för att ta oss till FRANKRIKE, där tävlingarna ägde rum, närmare bestämt i skidorten PRA LOUP i den VÄRLDSKÄNDA bergskedjan ALPERNA.
Väl i FRANKRIKE så fick man kommunicera med lokalbefolkningen på olika SPRÅK så gott det gick, men vi kom kom fram i tid efter en oerhört vacker bilfärd och tog in på första bästa Hotell i den mysiga byn BARCELONETTE strax nedanför.
Här bjöds det på morgonen på en blandning av INTERNATIONELL och traditionell FRANSK frukost.
När tävlingsbanan skulle provköras dagen före tävlingen så visade det sig att banan höll hög INTERNATIONELL klass med oerhörda höjdskillnader och stundtals brutala nerfarter med lömskt underlag.
Nervösa begav vi oss på tävlingsdagen upp till tävlingsplatsen och det vimlade av folk från olika NATIONALITETER.
Det var snabba BELGARE, envisa ITALIENARE, coola AMERIKANER, små MEXIKANER, massor av pratglada FRANSMÄN,
bleka IRLÄNDARE, nån enstaka FINLÄNDARE, misstänkt snabba ÖSTERRIKARE, seriösa ENGELSKMÄN, heta SPANJORER, hårda TYSKAR, med mera och så vidare i all oändlighet nästan!!!
Själv fick jag agera vätskelangare, och i langningszoonen stod jag o väntade nervöst på att Gunnar skulle dyka upp samtidigt som jag pratade lite VÄRLDSVANT på olika SPRÅK med folk från olika NATIONALITETER.( Nåja iallafall med han som langade till FINLÄNDAREN, han pratade FINLANDSSVENSKA...)
Man insåg att det var ett VÄRLDSMÄSTERSKAP när Gunnar passerade placerad runt 20e plats men såg skapligt pigg ut.
I mål blev han nöjd 18e man som ende SVENSK i klassen bland dryga 85 startande.
På vägen hem konstaterade vi att denna del av FRANKRIKE är oerhört vacker.
På den INTERNATIONELLA flygplatsen i NICE satte vi oss på ett plan och åkte hem igen och tittade storögt genom flygplansfönstret och såg genom den klara luften nästan hela EUROPA breda ut sig framför oss.

VÄRLDEN here i come!!!
Tänkte jag en stund.

Sen tittade jag upp i rymden
UNIVERSUM here i come!!!!!
Tänkte jag en stund.

Ett tag senare åkte jag min bil genom NORRTÄLJE och parkerade i GRIND.

2 idioter ?

Det finns en lite udda man klädd i trasor, som man brukar se gå längs vägarna och som demonstrativt håller för öronen så fort en bil eller annat motorfordon passerar. Dock inte för cyklar.
Man kan ju undra varför han går längs vägen när han hatar bilar..

Det finns en annan kanske lite udda man som mina arbetskamrater brukar se, som varje dag går till sitt jobb och stänger av sin hjärna.
Man kan ju undra varför han jobbar när han hatar att jobba...
Kanske enbart för att slippa gå klädd i trasor?

Ojämnheten själv?

Ungefär vid samma period i fjol hade jag ett inlägg med rubriken "Jämnheten själv" eftersom jag gjorde en så pass jämn säsong utan riktiga dalar men oxå utan toppar.
I år är det lite tvärtom, djupdykningar byts av riktigt bra prestationer.
All den saknad av energi som jag hade i benen, huvudet o kroppen igår, var idag utbytt mot ett energiöverskott i nämnda kroppsdelar.
Jag är riktigt nöjd över mitt BRONS idag på svealandsmästerskapets XC del som gick i dag på rätt flacka banor som egentligen inte passar mig så bra jämfört med många andra.
Lite fler deltagare idag och jag slog alla utom 2an och 4an från SM, som tog dom två första platserna.
Var inte direkt euforisk efteråt, men när jag lastade upp cykeln efter uträttat verk, så lyste rönnbären på trädet bredvid kanske lite extra vackert i solen.
Alltid nåt!

Jag kom siiiist

Chockad av hur dåligt det kändes i benen, värmde jag upp ganska noga innan start på svealandsmästerskapens tempolopp.
Var däremot inte lika chockad över att det sedan gick rätt värdelöst på loppet.
Det tog ungefär 20 meter för mig att förstå att jag skulle ha min sämsta dag på cykeln ända sedan jag körde ett oerhört segt cykelpass på Lanzarote i december.
Kom 5a av 5 startande.
Mer behöver jag inte säga.
I morgon är det XC lopp på samma ställe med lite fler deltagare.
Kanske finns det en möjlighet att jag har nån bakom mig då.
Om nån typ dör.

Till det bättre

Tänk vad mycket bättre en vidrig kväll med spöregn blir om man kör världens kortaste (?) linjelopp på landsväg istället för att sitta o ruttna i soffan.
23 km i stort sett flack bana och typ lagtempokörning hela loppet.
Även om jag inte hade några kalasben så tycker jag ändå om att rejsa i regn.
Gärna spöregn
Men man får som vanligt stryk i dom flesta slätspurter mot killarna med grövre ben.
Fast jag skulle inte vilja byta med dom.
Vem vill släpa på 25 kilo kött när man som jag har ett hjärta som hos en råtta och lungor som en fisk?
Men en hjärna som ett..?

KM silver!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?

Förut brukade jag alltid städa ordentligt hemma innan jag åkte iväg på cykeltävling, för att iallafall kunna komma hem till ett nystädat hem oavsett hur det hade gått.
Numera är städandet mer nån form av uppstädning av själen o tillrättaläggande, när man inte känner att man presterar riktigt bra.
Fast jag bara körde ett litet sketet klubbmästerskap idag ( i och för sig upphottat med några inbjudna cyklister från andra klubbar) , så var jag inte nöjd med vad jag lyckades få ur min kropp.
Orkade bara hålla ett skapligt tempo i halva racet på den jobbiga banan, sen blev jag trött som fan o tappade ljusår av tid på dom som var framför.

Hoppas det var en engångsföreteelse, annars blir det ett jävla städande...

Skillnad på plåga o plåga

Var iväg till stora staden ikväll o körde "mtb sthlm" på min favoritbana vid högdalsberget. Jag hade en lite seg resa denna gång, men jag lyckades ändå vinna H40 klassen som brukligt just där.
Ett tag i mitten av loppet kände jag mig ganska långt ner på skalan, dock inte lika långt ner på skalan som den luffare som hade bildat boplats på ett ställe på banan, vars lusiga helly-hansentröja låg slängd mitt i idealspåret och som vi nonchalant cyklade över varje varv.
Jag körde nog över ett par strumpor oxå...
Vilken lyxplåga det kan vara att köra 44 min på en extremt kuperad mtb bana, jämfört med vad det måste vara att sova i en sopsäck i skogen och dessutom ha en tröja med däckspår på ryggen...

Inget guld

I änden av regnbågen sägs det ju att man kan hitta guld.
När jag ikväll närmade mig startbacken på klubbens officiella och i år igenväxta MTB bana, så tycktes regnbågen sluta just där.
Men när jag kom dit så fanns det inget guld.
Bara en snigel och mina slöa ben...

Hela 3 par sega ben..

..körde idag den otroligt prestigefyllda tävlingen "CK Norrtäljes Långlopps KM mtb" på en del av den nydragna sträckan av roslagsleden. Start i Älmsta o mål i Norrtälje ca 47 km o 1tim o 53 min senare, med 25 km/h som snitthastighet. Mest skogsvägar o vägar, men även några oerhört fartnedsättande partier med igenväxt stökig stig i olika miljöer.
Den ena segelbåtsmanövern avlöste den andra, och jag lyckades försvara min titel från ifjol genom att göra ett ryck genom en fårhage på slutet.
Alla cyklade nämligen lika långsamt idag, men jag var snabbast på att hoppa över 2 grindar vilket räckte till en ointaglig lucka i mål.
Kanske grenen "grindhopp i fårhage" finns med på nåt OS program i framtiden??

Havsbad

Denna lite udda "dykbild" visar kanske hur skönt o badbart det var i Ålands hav idag.
Havsbad är bland det bästa jag vet.
Helt utelämnad med vågor o den oändliga horisonten.

Lagen om att det jämnar ut sig på en 25 års period

Det verkar som alla dessa år av 7till16jobbmedledigtlördagochsöndagi24år har format mig mer än jag vill veta.
Jag är verkligen ingen arbetsnarkoman, men det stereotypa livet som lönearbete ger, gör mig mer diciplinerad o fokuserad i min träning på nåt sätt.
Plötsligt när min semester led mot sitt slut så kom formen helt plötsligt o hälsade på.
Förutom racet i helgen som gick bra så cyklade jag oxå rekordsnabbt på ett träningsrace i tempolopp på landsväg häromdagen.
Hade 40 km/h i snitt på 10,2 km med en vanlig racer och fortare än så har iallafall inte jag cyklat nångång i hela mitt liv som är 42 år gammalt, och jag är definitivt inte känd som nån tempohäst på landsvägen.
Kanske är det bara nån sorts tröst för att jag tvingats börja jobba igen efter semestern för att jag inte ska bli helt knäckt.
Och kanske var min dåliga form på semstern ett straff för att jag hade det för bra då.
Plågas man ett tag så får man nästan alltid nån form av belöning.
Även om belöningen kan vara ack så liten och kortvarig ibland

Såhär...

..blå var himlen på min första arbetsdag efter semestern.......
Som den dåre jag är så tillbringades ändå delvis kvällen inomhus på ett gym.
Men det finns ännu värre galningar såg jag när jag cyklade hem!
Dom IDIOTER som tillbringar varje Måndagkväll hela sommaren med att sitta i en bil o spela Bilbingo.

TUT!
BINGO!!
-Vad var det??
-Det var sommaren som passerade!

Tur

På en gudsförgäten ickeplats startar ickecrosscountryt andra dagen i Södertälje som ändå av nån anledning ingår i XC cupen. Det är oxå ett ickelånglopp eftersom man snurrar 3 varv på en ickecharmig bana på 2 ickeroliga mil som jag kört alltför många gånger.
Jag hade tänkt "bojkotta" loppet av den anledningen och var inte anmäld, men blev lite sugen att köra för att det gick så bra igår.
Men min granne ovanför hade nån form av efterfest(?) som startade kl 24(!) o slutade kl 5, så jag har sovit bättre andra nätter kan man säga.
Detta gjorde så att jag trött vid frukostbordet tog beslutet som jag från början tänkt, nämligen att skita i att köra ickeloppet.


Det är tack vare att jag väljer bort ickelopp, som jag fortfarande efter 17 års tävlande nånstans tycker att det är kul att köra MTB.
Kanske är det ickeloppen som dränerat kraften ur alla som lagt av??

Äntligen

Jag diskuterade lite skämtsamt med några konkurrenter före start om hur stor betydelse mitt byte av tävlingströja hade för min kommande prestation.
Och det visade sig att den hade det eller nåt? Min kommande prestation blev nämligen väldigt bra.
Helt klart det bästa jag gjort i år.
OK, startfälten var lite förtunnade såhär efter SM,men 18 st startande var det i H40 iallafall när Kalas Cup MTB drog vidare till Södertälje på snabba, men rätt kuperade banor.
Jag tog den 6e platsen i mål och hade en del folk bland dom "omöjliga" konkurrenterna inte så långt före.
Bra ben!!! Dom bara snurrade på
178 i medelpuls är oxå väldigt bra för mig i 1 tim o 15min.
Jag är inte så mycket bättre än vad jag visade idag. Möjligtvis skulle jag dra lite mer fördel mot några om underlaget vore tex snö.
Men det är sommar grabben, och många kan svänga en MTB cykel på en torr stig!

Imorgon är det 62 km långlopp och jag kommer att ha looser-tröjan på mig.

Bara för att utmana mina bra ben som jag råkade ha idag.

Dum som en get?

Jag kör till 99% mina 4*4 pass inomhus på spinningcykel eller möjligtvis trainer bara för att det är bäst så. Lättast att få en jämn belastning och så.
Men har man en trögrullad cykel, en hyfsat flack sträcka o vindstilla, så kan man få i stort sett samma förutsättningar utomhus.
Så jag körde utomhus ikväll. 4 stycken 4 minuter långa intervaller på 90-95% av maxpuls.
Bra träning som ger mycket bra effekt på syreupptaget. Om man är talang. På oss andra som till exempel jag så ger det oxå lite effekt faktiskt.
Tror jag?
Fördelen med att köra utomhus var att nervarvningen blev lite längre och betydligt trevligare i den sköna sommarkvällen.
Under nervarvningen fick jag syn på ett får i en fårhage som såg ut att ha fastnat i en vajer till en elstolpe, så jag stannade o kollade men det visade sig att fåret bara stod o kliade sig behagligt mot vajern.
Lättad cyklade jag vidare och vid nästa gård stod en get bunden i en lina vid en stolpe. Den hade gått många tråkiga varv runt den, för gräset var slitet i en cirkel som liknade en sån där tänkcirkel som Kalle Anka brukar åstadkomma när han grubblar över nåt.
Den stackars geten fortsatte dock gå varv på varv utan att egentligen komma nån vart.
Precis lika dum o envis som den talanglösa cyklisten som passerade, som tror att han kommer nån vart med att slita skiten ur sig på hårda intervaller.
Stefan heter han....

Michael Jackson lever.. eller nåt!

Lite lätt sommaravslaget körde vi idag ett litet träningsrace på en ny MTB slinga.
Alla 4 deltagare försökte dock göra sitt bästa för att få en genomkörare och det fick vi ju trots allt.
För min del så var känslan i kroppen ganska exakt lika som på SM för en dryg vecka sedan.
Det vill säga trög uppför, seg på slätan, ingen acceleration och lite stel utför.
Skönt att det var så.
Lite snällare bana denna gång, så jag lyckades komma runt alla 6 varv som var bestämt...!!!

Belöningen för smärtan och besväret var att det medelmåttiga sommarvädret kändes bättre på nåt vis efteråt.
Man ser förbi molnen o gläds för solglimtar när man tagit ut sig fysiskt.
Skönt.

2 dagar vila..

.. och dåligt semesterväder..

Mentalt motstånd

Jag fick mot min vilja ett par träskor när jag var i femårsåldern. Alla ungar hade träskor ett tag på 70 talet, men jag hatade det. Jag hatade rätt många saker..
Jag var ägare av dessa träskor i ungefär en kvart.
Jag tog på motvilligt på mig dom o gick ut. När jag skulle passera ett dike som rinner genom en kohage vid mitt barndomshem, så tog jag av mig dessa vingliga förhatliga träskor för att hoppa över diket.
Skorna blev stående där på ena dikesstranden medan jag glömsk o lättad lekte vidare.
När jag på order av min mor nästa morgon letade efter dessa träskor, så kom jag på att jag ställt dom vid diket dagen innan, men när jag letade så fans dom inte kvar.
Korna som gick i hagen hade förmodligen sparkat ner dom i det rinnande vattnet så dom försvann.
Det var min karriär som träskoburen.

Vill man något på riktigt så blir det ofta så.
Vill man INTE något på riktigt så blir det oxå oftast så.
Vill man bara lite grann så bryter man cykeltävlingar eller tvingas gå i träskor mot sin vilja.
Fy fan!!
Så, nu har jag lättat mitt hjärta igen över mitt avbrutna SM.
Nog om det nu.

Har något svårmotiverat tränat vidare dom senaste dagarna och känner mig ganska bra i kroppen faktiskt.

En folksjukdom?

Efter en bra träningsvinter o en trög vårsäsong, en begynnande sommarform och ett praktfiasko häromdagen, så har jag idag börjat se lite framåt faktiskt.
Hösten är ju den årstiden som jag egentligen funkar bäst på om man tittar bakåt på gamla "meriter" i idrott.
Hösten ger mig tillbaks det fokus jag lätt tappar på sommaren.
Kanske är alla andra dåliga då, eller är det dom sänkta förväntningarna som släpper spänningar i min kropp?
Eller är det så att jag trots allt till skillnad från dom flesta faktiskt lyckas hålla ångan uppe någorlunda hela säsongen?
Jag tror det är dom sänkta förväntningarna.
Jag hatar förväntningar.
Och verkar gilla mörker.

Nu ska vi inte skapa för stora förväntningar på hösten....
Hjälp vad mörkt det börjar bli på kvällarna!!

Mästerskapens man

Vissa kör nästan alltid bra på SM. Till exempel Gunnar, som åter fick äran att spruta ner sina konkurrenter med kolsyrad äppeldryck eller nåt, under ackompanjemang av sin dotter.

Imponerande!!

Här kommer MIN inte lika imponerande SM svit sedan tidigt 90 tal:

1993: 21a av ca 100 startande i sportklassen i samband med SM

1994: Bröt, punka, psykbryt. seniorklass

1995: Kvalade inte in. seniorklass

1996: Bröt,punka. seniorklass

1997: Bröt psykbryt H30

1998: 13e H30 (Bra där!)

1999: Bröt, sprängde mig/psykbryt H30

2000: 19e H30

2001: 33a H30 (dåligt cykeltränad)

2002: Deltog ej, tittade på.

2003: Bröt, psykbryt H30

2004: 22a ? tempo,bröt totalt utmattad xc H30

2005: Bröt, punktering H30

2006: Bröt, cykelhaveri H30 (dåligt tränad)

2007 15e tempo (Bra där!) 26a xc H40

2008 16e tempo, deltog ej i XC (skadad) H40

2009 BRÖT, PSYKBRYT H40

Trodde jag hade slutat att få totala psykbryt sedan ett par år, men idag kom det igen, det där totala kraftlösa, oinspirerade sammanbrottet i samspelet mellan hjärna o kropp.

Vi sätter punkt där

10år

För 10 år sedan gick MTB SM i Falun.
Så även i år.
För 10 år sedan var banan väldigt tuff.
Så även i år, om inte tuffare.
För 10 år sedan sprängde jag mig totalt efter ett halvt varv o stod där som en staty i mördarbacken.
Det ska jag inte göra i år.
Men risken finns stt man bara rör sig något fortare än en staty i dessa backar man fått beskrivet för sig.
I morgon åker jag o provkör banan.
På fredag är det tävling.
Om 10 år kan jag le åt det.
Hur det än har gått.

Jakten på solen..

..pågår varje sommar under semestern, och man brukar ganska framgångsrikt på till synes hopplösa dagar hitta solen en bit ut i ö-världen eller kustområdena här i roslagen som tur är.
Så även idag.
Möttes av en regnskur när man var hemma i Norrtälje igen, men då hade man nödsolat en stund på en klippa på Blidö redan, och tagit en fika i Furusund.
Tur!
Har vilat helt från träning i 2 dagar nu och jag börjar bli lite rastlös i kroppen.
Eller är det kanske den snabba energin från skitmaten från Mac Donalds som kryper i mina nerver..
Får inte bli FÖR lat.
Det är ju Svenska Mästerskapen i MTB på fredag, och jag är ju anmäld!!

På väg uppåt??

560 höjdmeter på 7*3 km XC bana i roslagen är ganska bra, och det var att köra race på denna bana som jag o några andra av mina stackars klubbkompisar ägnade sig åt denna lördagförmiddag.
Jag har lyckats kommit upp en bit på den snåriga stammen på formträdet och kan köra skapligt trots att jag inte hade bästa dagsformen just idag.
Jag ska krampaktigt försöka hålla mig kvar här en bit upp, för jag vet att rätt som det är så tappar man taget o faller ner i dom vassa taggbuskarna nedanför och fattar inte hur man ska ta sig upp igen..
Så brukar min katt Stina göra iallafall..