Efter en bra träningsvinter o en trög vårsäsong, en begynnande sommarform och ett praktfiasko häromdagen, så har jag idag börjat se lite framåt faktiskt.
Hösten är ju den årstiden som jag egentligen funkar bäst på om man tittar bakåt på gamla "meriter" i idrott.
Hösten ger mig tillbaks det fokus jag lätt tappar på sommaren.
Kanske är alla andra dåliga då, eller är det dom sänkta förväntningarna som släpper spänningar i min kropp?
Eller är det så att jag trots allt till skillnad från dom flesta faktiskt lyckas hålla ångan uppe någorlunda hela säsongen?
Jag tror det är dom sänkta förväntningarna.
Jag hatar förväntningar.
Och verkar gilla mörker.
Nu ska vi inte skapa för stora förväntningar på hösten....
Hjälp vad mörkt det börjar bli på kvällarna!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar