"En slemmig torsk i en brödrost"

Under dagens MTB långlopp Lida loop, så hade jag slingor av en gammal förvirrad punklåt med gamla svenska gruppen KSMB i huvudet.

Låten "En slemmig torsk".

Kanske inte en låt man ska ha i huvudet vid fokusering.

Flera textrader från låten, typ "jag är dum jag är seg" eller "du simmar i en jättedeg" och "jag sjunger som jag vill" dök up i skallen.

Eftersom jag skulle göra mitt eget lopp så tänkte jag ett tag "jag cyklar som jag vill" men efter ett tag blev det "jag sjunger som jag vill" precis som i låten.

Sen var det kört.

Kan konstatera att det mentala motståndet mot långlopp som jag ödmjukt försökte förtränga, ändå dök upp under loppet och gjorde mina ben tröga.

Denna gång TOG JAG MIG DOCK RUNT och fick en rejäl genomkörare och stryk av alla kändes det som. Kände ett visst hopp i början av sista loopen, men sen blev jag trött.

Fysiskt långloppstrött.

Efter att ha kört detta lopp och stillat eventuell nyfikenhet inför detta, så kan jag GARANTERA att jag inte kör ett långlopp i MTB mer. Jag är ledsen att säga det, men nummerlappen på bilden är den sista jag sätter på ryggen med ett långloppsnamn på.

Körde ju för helvete första långloppet redan 1992 och det har nästan aldrig av mej uppskattats lika mycket som traditionell "kråss kåntry" av olympisk modell. Därför har det oxå blivit väldigt glest mellan långloppen dom senaste typ 10 åren...

Tycker helt enkelt inte att det är kul att skaka omkring på en cykel i minst 3 tim i nån sorts ickefart som jag numera alltid hamnar i på långloppen.

Och så mår man skit efteråt av vätskebrist o stela muskler.

Tacka vet jag maxfart, pipande luftrör o mjölksyra som riktig XC innebär.

Då mår man bra sen.