Jag visste att jag en dag skulle ha cyklat så mycket att jag skulle nå Världens ände!
När vi idag körde ett pass i dom norra länsdelarna med utgångspunkt Hallstavik, så passerades världsmetropolen Herräng, en plats som ibland brukar kallas just Världens ände.
Den gråa utsikten från slagg/slig-högarna där vi på vårarna i mitten av 80-talet tränade motocross, var i det mesta sig likt.
Förutom passerandet av diverse nostalgiställen så bedrevs passet i sedvanligt misärväder med tidvis småregn och 2 plusgrader, med samtalsämnen som växlade mellan väder, kvinnor o idrott, med inslag av Decembertrött uppgivenhet men ändå med visst hopp om livet nånstans..
Eller har vi kanske nått Världens ände?
Nä inte än va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar