Hemma men borta?

Efter en veckas semester på Lanzarote med väder av det sämre slaget och därmed måttligt med sol o bad och en grådaskig cykeltur i bergen på en hyrd cykel, så fick man en "härlig" flygresa hem på ett plan nästan uteslutande fyllt av skrikande ungar o dreglande pensionärer.

Det fanns en tid för länge sedan jag tyckte det var rätt så trivsamt att flyga, men så är det inte längre. Snarare människoplågeri.

Väl hemma i ett ännu gråare Sverige skulle jag chocka min av ledighet förslappade gamla kropp med att köra ett klubbrace i cykelcross. 4 st startande på en bana mest bestående av ganska rak seg grusväg med en lång seg backe o några träd som springhinder.

Hjärtat dunkade i bröstet men benen var ganska tomma, så jag blev återigen 2a, denna gång besegrad av klubbens bästa landsvägscyklist.

Det var ganska väntat att jag skulle vara seg idag, men jag fick ändå lust att skrika rätt ut som barnungarna på planet kvällen innan.

Men eftersom jag är närmare pensionsåldern än barndomen så valde jag att dregla lite i soffan efteråt när jag vilade.