Allt hopp är inte ute!

Jag behöver nog inte fylla en säck med sten o lägga mig själv däri, för att rulla mig själv i vattnet och dö drunkningsdöden.
Jag börjar kunna cykla igen, och det kan jag nog tacka mitt hjärta, för som sedan ett par veckor tillbaks slår helt jämnt igen, efter månader av arytmi.

Förutom den stora händelsen att jag har namnsdag, så körde vi idag annandagsracet på en solig badstrand o lite i dess omgivande skog.
Nattens blåst o plusgrader hade torkat upp banan som blev väldigt fin o intensiv istället för lerig o dryg.
6 st kom till start och loppet inleddes med att Robban tokladdade ut från start för att sedan tokvurpa framför oss alla vid första inbromsningen.
Man kan se den lilla fadäsen i början på pulskurvan. (man kan oxå se att jag blev lite sliten på slutet av racet)
Det gick dock förhållandevis bra och racet fortgick efter en micropaus, där man kollade att inget huvud hade rullat ner i sjön eller nåt annat allvarligt.
För min egen del kände jag mig avslappnad o hyfsat stark för första gången sedan jag körde ett DM race i Täby i mitten av Augusti.
Det var ju ett tag sedan.
Jag körde min träningshoj av stål med tävlingshjulen på, vilket gjorde den riktigt bra.
Skönt att vara tillbaks på mtb hoj som är gjord att piskas på ordentligt i terräng o ingen halvsmalhjuling med bockstyre utan bromsar...
Skönt att känna att jag orkar hålla i lite skapligt igen.
Kanske var det dom fostrande branterna upp till Risco Blanco på GC förra veckan som väckte min kropp till någorlunda funktion igen.
Nåt har hänt iallafall, för i tisdags gick det riktigt bra på fyrorna oxå..

Ska plocka ur stenarna ur säcken nu..?