lördag, april 25, 2009

Pålitlig?

Sommaren 1982 var jag 15 år och åkte omkring på en trimmad Zundapp ks 50. Den gjorde 75 ärliga km/h även om hastighetsmätaren glädjande visade 80 km/h. Jag visste att det var en av dom snabbaste mopparna i trakten och detta gav mig ett visst självförtroende. Ett självfortroende som var så stort att när jag en fin sommarkväll såg en avlägsen kompis i nån parallellklass i skolan passerade med sin trimmade Suzuki, så beslutade jag mig för att köra ikapp och förbi honom och därmed förnedra honom.
Efter någon eller några kilometer var jag ikapp och när jag susade förbi honom så gav jag honom fingret lite nonchalant.
I detta ögonblick visste jag inte att han bara låg o slökörde och snart var det hans vråltrimmade Suzuki som susade förbi mig och därmed förnedrade mig ännu mer..
Sånt tar hårt på en 15 åring på moped..
Fick lite tröst nån vecka senare när jag fick höra att hans moppe hade skurit ihop, medan min pålitliga Zundapp spann vidare.

Anledningen till att jag plötsligt kom ihåg detta var att jag igår på mitt kvällsdistanspass på racercykel svischade förbi 2 st cyklister på ungefär samma ställe som den där sommarkvällen 1982. Men jag gav inget finger utan hälsade artigt och försökte se så oberörd ut som möjligt när jag vevade på i medvinden o solskenet.
Trots att båda cyklistena såg ut att vara riktiga råmotionärer av solskenstyp, så lyssnade jag bakåt efter cykelljud väldigt länge för att vara säker på att ingen av dom skulle hänga på o sedan köra ifrån mig. Men detta hände som tur var inte.
Eftersom mitt självförtroende senaste veckan varit ungefär lika grundmurat som hos en förvirrad mopedburen 15 åring, så gav det mig en liten kick, och mina ben kändes för första gången sedan jag gick i mål i Mjölbybiken i lördags ganska normala, för att inte säga rätt bra faktiskt.
Men jag tittade lite oroligt på min skuggbild som kvällssolen skapade, för att se om jag inte såg fet ut i profil eller nåt.
Rättade till vecket på tröjan lite o cyklade vidare, och benen kändes bara bättre o bättre och jag flög fram i den härliga Aprilkvällen.

Men idag körde jag backintervaller och då var man på jorden igen...
Men likt en pålitlig halvsnabb gammal Zundapp så tuffar jag säkert vidare, och kanske finns det nån eller några halvt ihopskurna Suzukin som jag kan köra ifrån snart...

3 kommentarer:

Erik Vrang sa...

Skön berättelse Stefan! Första gången jag körde med cykelskor så körde jag om en gammal trött Caio-moppe med cykel och trodde jag hade hittat framgångskonceptet - det hela visade sig vara en grym medvind!

Hoppas vi syns i Borlänge med pigga ben!
/Erik

stefan sa...

Jag hoppas på konstant medvind i Borlänge, plus att ni andra har motvind. Kanske kan det bli lite jämnare då iallafall?

Jesper Johansson sa...

Tja Steffe,
cool berättelse. Själv hade jag 1984 en lagom drevad och lättrimmad Casal och nu idag 2009 kör jag en vråltrimmad SymJet till jobbet och hem med barnen...

Kör hårt i Borlänge