... även om det kan kännas så ibland.Efter att ha slutfört gårdagens 15 st väldigt jobbiga och varma backintervaller i slalombackens liftspår så var jag så trött o adrenalinhög att jag satte mig på en bänk i botten av backen med gåshud på hela kroppen o började skratta för mig själv, och fick liksom inte stopp på det. Till sist började jag nästan gråta, ungefär sådär som bara kvinnor gör i vissa perioder.
Och jag...
Söndagen ägnades åt att njuta av den otroliga sommardagen på Väddös östra klippiga kust. Bad o sol och nästan vindstilla ut till horisonten. (Stackars dom som har långt till havet)
Men att kvällens sena träningspass på fina kostigar o dammiga grusvägar skulle vara så mjukt o följsamt, var mer en överraskning.
Benen kändes som silke, liksom den varma kvällsluften.
Den tidigare så stötiga stumma carbongaffeln flöt som smör över alla ojämnheter.
Flugorna som brukar flyga ner i min hals studsade stolpe ut på mina läppar.
Dom lömska däcken som sitter på min träningscykel hade plötsligt ett enormt fäste.
Vips hade det gått 2,5 tim
Men allt det sköna o mjuka blev förstört av en vass svidande känsla i bröstet, när jag kom på att jag fortfarande måste jobba 2 v till innan jag får semester.
Alla dagar är inte likadana..
3 kommentarer:
Jag har bar 5 dar kvar;)
Efter 15 backintervaller i den här värmen så är det nog rätt normalt att man undrar om man ska skratta eller gråta, det är nog sekvensen innan som är lite mer paranormal. Bra kört i xc-cupen och en grymt fin sommarbild, så när som att horisonten lutar lite.
Men du körde ju backintervaller dagen innan...
Trevlig semester! /Peter
Tack o tack desamma.
Om 5 dagar är värmeböljan över och när min semester börjar är det typ höst..
Så man får väl ägna semestern åt att grisa i slalombacken..
Skicka en kommentar