Klädnypa o pappskiva satte man i bakhjulet för att få ett coolt smattrande ljud när man cyklade omkring som barn. Det kändes som det gick fortare då.
Det smattrade oxå ganska friskt hela tiden om den bladförsedda pinne som på nåt sätt letat sig in i mitt bakhjul vid dagens tävling Stockholm XC, som gick av stapeln vid den anrika hoppbacken vid Fiskartorpet.
Väldigt kuperat o lerigt var det, och det verkade passa mig bra, eller dom andra dåligt?. I den gemensamma starten H30 o H 40 kom jag iväg bra och förpassade med en gång alla rimliga konkurrenter bakom mig. Dom 2 som slog mig har varsin seger i Svenska XC cupen i år och dom körde ifrån mig en del, men ovanligt lite ändå.
Det kändes bra uppför (i dom backarna som var cykelbara) men lite lam på flacken. Tur att det inte fanns så mycket flackåkning, och det ska det inte vara i riktig XC.
Riktig effekt i förhållande till kroppshydda är mycket mer intressant än två feta lår o en raksträcka...
En gång per hjulvarv smattrade pinnen i mitt bakhjul och mitt hjärta slog fina 177 slag/min i snitt under 1 tim 15 min race, och jag hamnade på pallen i en nationell tävling för första gången på rätt länge faktiskt.
Skönt.
2 kommentarer:
Bra kört och grattis till 3:e platsen! Smart att delta i årets race då det förhoppningsvis blir en deltävling i xc-cupen nästa år.
Du skriver bra också,
liknelsen bada i kallt vatten V/S köra långlopp/XC är fan i mig genial!
/Peter Mtb Täby
Tack! Jo jag gillar banan även om det var lite väl halt uppför den här gången.
Jag skriver bra ibland o sämre ibland, ungefär som med tävlandet. :)
Skicka en kommentar