Kände en oerhörd trötthet när jag cyklade till jobbet denna avgrundshemska måndagmorron. Det mesta var grått. Sista biten när jag passerade kyrkogården, hoppade det ett gäng kajor förskrämt framför mig, fortare o fortare, tills dom likt vänner i livet flög åt olika håll.
Men jag fortsatte som vanligt. Rakt fram. Mot målet? Eller kanske rent av mot min undergång?
Hoppas jag känner mig starkare när jag går på gymet ikväll..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar