I fosterställning..

..vaknade jag i morse, med dödens trötthet i min kropp o lite bekymrad. Mest bekymrad var jag över mitt dåliga knä jag i princip känt av dom sista 18 åren, sen den där krachen på motocrossbanan i Hallstavik 1989, då korsband gick av o meniskerna o brosket blev skadat.
Ont har man ju nån gång varje dag, men det som bekymrar mig är att det svullnar lite o blir irriterat även när jag cyklar mycket, den enda sport jag kan utöva fullt ut. Än så länge.
Springa har jag succesivt fått sluta med, skidor går ungefär att åka 5 kilometer om halvåret, skridskor ger även det biverkningar, gå långa promenader är på gränsen, osv osv...

Men jag ångrar inte att jag tävlade motocross, det var ju den sporten som ledde mig in i alla andra sporter som jag fått avnjuta.
Vad hade jag varit utan idrott?
Förmodligen en ännu tråkigare person, som var nöjd med att få göra nåt oerhört tråkigt och ospännande. Typ jobba!
Kanske är det här den ironiska verkligheten som gör sig gällande? Jag har hållit på med så mycket oviktigt i mitt liv att jag knappt kan gå längre, vilket snart kanske leder till att jag inte kan jobba längre?
Så min verklighetsflykt kanske leder nånstans ändå...?