Vilodag med stort V.
Gårdagens kvällsdistanspass på cykel gick genom dimmiga vidder. Tätorter som Norrtälje o Finsta, dök bara helt plötsigt upp, utan att förvarna med glittrande gatlyktor på håll. Cykellyset gjorde ett streck genom den dimmiga luften, som lamporna från en ubåt i grumligt vatten under isen. Kände mig själv som en kärnvapenladdad ubåt av aggressioner, efter en hemsk dag på jobbet. Under isen har man varit jämt?
Efterhand avtog dock min inre stress och övergick i lugn, för att lite senare övergå till ödmjuk trötthet.
Sen tacksamhet! Tacksam över att det inte var någon vind åt nåt håll. Över att min 3000 kr vintercykel hade lotsat mig så otroligt felfritt hela vintern utan ett enda knak eller gnäll. Över att jag var frisk. Ju tröttare och hungrigare jag blev, desto mindre blev kraven. Jag var tacksam över att det fanns luft att andas, att jag hade nånstans att bo, och att det fanns mat o vatten.
Utförde en av dödssynderna när jag kom hem, i ett våldsamt frosseri av mat.
Där försvann den ödmjukheten mot tillvaron?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar