Kråkvår

Det var mestadels torr asfalt, vindstilla, behaglig temperatur, sköna ben och söndagmorron. På en cykel ute i landskapet känner man av vädret, årstiderna och naturens växlingar lite tidigare än alla andra.
När dom andra svängde in på fiket fortsatte jag själv hemåt. Vem vill sitta på ett stojigt fik, när det var lugnt o stilla o lättrullat ute. Vinden som har piskat mina kinder i en lång vinter, var nu plötsligt len o mjuk. Kråkorna som under vintern flygit korta bitar o avgivit ett snålt "Kraa", satt nu i en buske o flaxade o kraxade trivsamt ikapp. Det är klart att dom är uppspelta när dom märker att dom klarat av mörkret igen.
Snart märker dom oxå att man blir blind av att stirra in i solen för mycket. Och flyger man för nära den, bränner man lätt vingarna.

Den numera ganska långa dagen, avslutades för min del, med skridskor på Lommarens plogade is , med förtäring av apelsin på brygga efteråt.
Med solen i ansiktet.