Trädkramaren

Under en kort period för många år sen, trafikerades sträckan Norrtälje-Åland av snabbgående stora katamaraner, som tog mer eller mindre berusade människor på en snabb o ofta gungig färd till Åland.

På en av dom resorna åkte vi anställda på en riktig firmasuparresa en gång.

Jag följde dock inte med pga en krossad tå, men min äldre bror som ett tag jobbade på samma företag som jag, var med på färden.

Alla blev skapligt fulla, men min bror blev nog fullast, för när dom kom fram till Åland o skulle spela lite minigolf, så stod han under hela "matchen" och höll sig i ett träd strax bredvid för att inte ramla omkull.

Dom fick typ montera bort honom från trädet när dom skulle hem, och sedan dess minns alla honom som "trädkramaren"...

Trädkramare var ju som bekant miljöaktivister, som genom att hålla krampaktigt fast i stammen försökte rädda träd från avverkning på -70 o 80-talet, med föga framgång.

Min äldre bror var ingen äkta trädkramare, men fick jag lite såna tankar när dom började såga ner hälften av träden på kullen utanför mitt fönster.

Dom ståtliga granarna som stått där sen kanske 100 år tillbaka, har i nästan 18 år utgjort silhuetten mot den ljusa staden för mig.

Många är dom höststormar som mattats av dessa bjässar så jag sluppit vinande vindar mot min balkong.

Säg hur många söndagar jag legat bakfull i soffan när jag var ung o partysugen, och använt deras gungande grenar som terapi för ögat?

Hur många fåglar har det suttit där o sjungit för mig på härliga sommarmorgnar?

Hur många cykelpass har jag planerat om till det bättre, när jag från frukostbordet sett åt vilket håll vinden blåser i dom gröna grenarna?

Det tog bara några sekunder att fälla dom.