Nästan varje dag när jag cyklar för att äta lunch, så passerar jag en äldre dam som är ute o går nån sorts stavgång.
I ur o skur stretar hon på i en runda som verkar vara ungefär densamma varje dag, vilket i och för sig inte spelar så stor roll eftersom hon är så krokig i ryggen att hon egentligen bara ser sina skor och nån decimeter framför dessa.
Förmodligen såg hon inte hur vackert frostiga alla träd blivit efter 2 dagar av dimma och -8.
Förmodligen ser hon heller inte nån större skillnad på årstidsväxlingarna eller andra förändringar.
Hon ser bara dessa jävla skor hela tiden!
Hon borrar helt enkelt ner huvudet o kör på. Mot sin undergång.
Som alla andra.
Även jag borrar ner huvudet o kör genom vidriga oxveckor o hårda intervallpass.
I en runda som verkar vara ungefär densamma varje dag.
Fast jag försöker se mig omkring litegrann.
Men jag är ju inte lika krokig i ryggen som den gamla damen med stavarna ännu.
Men det kostar på att borra ner huvudet o köra.
Mot min undergång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar