Såhär sliten kan man bli när man springer.(man ser även att jag var lite fetare för några år sedan)
Bilden är ifrån Scaniamilen i södertälje 2005, en av mina sista löpartävlingar där jag gick in på en 35 e plats av dryga 1000 deltagare (blev 22a året innan på samma lopp vilket var mycket bättre).
Man läser lite här o där på cykelbloggar hur en del cyklister fuskar med lite löpning ibland och har olika teorier om hur fort dom skulle kunna ha sprungit på milen eller maraton etc, utan att prova på riktigt.
Jag har provat på riktigt ganska många gånger faktiskt, särskilt under början av 2000 talet då jag var lite trött på cykel.
Helt oteoretiskt så tränade jag löpning på olika sätt som mest ca 3 ggr i veckan. Kunde ha kört betydligt mer men jag har ett dåligt knä som begränsade mig.
Jag lyckades springa milen under tävling på 38 min 55 sek (Hässelbyloppet 2004). 5 km på tävling på 18 min 25 sek (Roslagsnatta 2000). 20 km på tävling på 1 tim 19 min (Kanonloppet Åland 2000). Marathon på 3 tim 12 min (Stockholm marathon 2001).
Att jag sedan nån kväll när allt kändes på topp gjorde tex 3 km på nån "rekordtid" så kan man inte översätta denna lyckade kväll till hur snabbt man "skulle kunna ha sprungit"
Det är tävling som gäller.
Hösten 2004 lyckades jag med konststycket att vinna en löpartävling, då jag defilerade in som etta på löparovalen i Källbrink Huddinge i korta klassen i tävlingen "Huddingeterrängen".
Motståndet kanske inte var mördande, men som sagt en seger är alltid en seger, och man måste deltaga för att kunna vinna. I min lilla värld så kändes det som om publiken som klappade händerna på läktaren var minst tusenhövdad.
Men dom var kanske högst 12st när jag tittade lite mer noggrant efter att ha pustat ut...
Var ändå rätt nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar