Att välja

Jag valde ikväll mellan att ha roligt eller ha tråkigt.
Jag valde det tråkiga.
Konstigt val..

Nöjd !

Jag är inte alls så påklistrat nöjd som på bilden efter helgens MTB tävlingar i Borlänge dvs etapploppet Borlänge tour.
Jag är nöjd på riktigt!
Jag kom dit med 2 veckors envis förkylning i ryggen och kände mig mer som en skinnslapp inte riktigt frisk gubbe än en hyfsat tränad 44 årig veterancyklist.
Dessutom skulle jag möta ett stort och framförallt starkt starfält på 30 man
På fredagens korta prolog kändes benen bra före start, men det visade sig sedan att jag bara hade nån sorts mellanfart i kroppen och det blev inte den bästa tiden jag presterat där, men det kändes ändå inom kontroll.
Innan lördagens XC lopp så kändes både ben o övrigt levande i mig väldigt segt, och jag var övertygad om att det skulle bli en helg av självförnedring.
Kändes oxå väldigt segt första 2 km efter start, och efter att ha försökt kört om ännu mer långsamtcyklande konkurrenter lite väl optimistiskt i ett trångt passage, med efterföljande vurpa som följd och riktning av styrtam mot ett träd, så var jag nästan sist.
Men då blev det fart på Stefan helt plötsligt.
Intog ett ganska högt tempo och hade efter halva loppet till min förvåning passerat alla utom 8 st.
Behöll 9 e platsen tills det var ca 400 meter kvar av loppet då jag var lite trött och blev passerad av 2 st i ett svep.
Var ändå nöjd o lite missnöjd 11a med sekunderna på rätt sida för att jag skulle vara 10a efter andra dagen
Dagens tempolopp på 10 km gick oxå över förväntan även om banans flacka slutdel, med tusen kurvor som man aldrig kan lära sig, tog knäcken på mig lite i år med.
Det var ändå värt allt flåsande då jag blev 9a på etappen o 9a totalt, vilket är mitt bästa resultat på Borlänge tour, vars banor inte passar mig perfekt.

Är alltid nöjd med topp 10 i hårdaste gubbklassen!

Det börjar ordna sig...

...men saker o ting blir aldrig vad man tror ändå.
Om man inte tror väldigt mycket

Mycket viktig träning

Det talas om alla viktiga intervallpass och andra späkningspass som måste genomföras för att få en förbättring.
Jag är en av dom som kör väldigt många av dom viktiga passen och slösar så lite tid som möjligt på struntpass.
Men ibland kan även ett struntpass vara mycket viktigt, iallafall när man varit sjuk och vill känna efter om man kan stressa hjärtat till över 85 slag utan att få bakslag och bli sjuk igen.
115 småsjuka hjärtslag i snitt i 53 minuter är nog vad min kropp tålde ikväll och jag hoppas att jag inte vaknar med svidande hals o rethosta i natt.
Har fått nog av det senaste veckan...

Host host!!

Situationen i POSITIVA ordalag

DET FINNS GODA FÖRUTSÄTTNINGAR för att jag kan bli galen om denna förkylning inte ger sig.
DET BÅDAR GOTT för att jag kommer att bli en fet gubbe snart.
FRAMTIDSUTSIKTERNA SER FINA UT om man vill att jag ska bli den VÄLDIGT dåliga cyklisten Stefan.
TIDPUNKTEN ÄR PERFEKT att gräva ner mig i ett skogsbryn likt en självdöd ko, som bönder gjorde förr, och låta delar av mig sticka fram i solljuset och förruttnas och för att sedan bli besudlad av spyflugor som lägger sina ägg i mitt lösa lekamen. Så småningom ska jag skitas ut ur en spyflugelarvs arsle.
JAG SER FRAM EMOT DETTA.

Ungefär så trött är jag på denna förkylning.

Tyvärr så är jag sjuk

Och hostar o så.
Har inte tränat sedan onsdags
Väntar

Tur att jag inte packar sardiner ?

Att somna i en gammal soffa full av katthår efter en arbetsdag av leda likt en uttråkad sardinfabriksarbetare är oxå ett sätt att leva.

Men det är ändå lite värre att somna gammal och full i en soffa av katthår efter en arbetsdag av leda på sardinfabriken.

Eller?

10a och 13 e..

..låter kanske inte så imponerande, men faktum är att jag gjorde riktigt bra tävlingar i helgen när SWE cup drog vidare till Hjo o Tidaholm.
Banan i Hjo där lördagens race gick är riktigt utslagsgivande med ordentliga stigningar och jag gillar den.
Hade bra ben igår och körde stabilt in på 10 e plats i stenhårda H40 klassen, där jag för övrigt är närmare fjolårets tätgubbar tidsmässigt, men tyvärr har det tillkommit några nya snabba 40 åringar i klassen så jag är ungefär lika långt från täten ändå.

Efter att ha genomlevt en natt på Tidaholms stadshotell, med typ sveriges största raggarbils parad alldeles nedanför fönstret, med medföljande skrikande fyllskallar o hög raggarbilsmusik så var det idag dags för Hökensåsracet.

På den banan hade jag ifjol kanske 2010 års "bästa ben dag", men det hade jag inte idag och dessutom hade den redan delvis snabba banan lagts ännu snabbare o flackare, och då finns plötsligt det några 40 åringar till som cyklar snabbare än mig.
Är ändå väldigt nöjd med andra halvan av loppet då mina långsamma ben plötsligt blev väldigt snabba igen och jag körde upp mig ett par placeringar och tog in en hel del på närmast framförvarande. Blev 13e

H 40 klassen blir bara hårdare o hårdare för varje år och det går verkligen snabbt, men jag behåller min position rätt bra faktiskt.
Om någon vill prova att bräcka placeringarna 10 o 13 i H40 i SWE cup just nu, så får han nog träna en del iallafall..
Eller vara talang.
Jag tillhör dom som får träna

Helt överraskande...

..ska jag åka iväg på dubbeltävling i helgen igen.
Är liksom inte med i matchen att säsongen har börjat för ett tag sen.
Jag behöver mer dötid än vad jag haft, för att kunna fokusera ordentligt.

En känsla av gummi(!)

Testade ny utrustning i form av xtr 2*10 och undrade varför ingen kommit på detta extremt välfungerande system tidigare.
Perfekt för mig med 40/28 fram och 11/34 bak och de lite tätare växlarna är precis vad mina halvsvaga ben behöver.
Det gick så tyst o smidigt att man fick en känsla av att köra remdrivet.
Detta tillsammans med världens bästa tubelessready däck och en övrigt skön cykel gör ett träningsrace på 2 man till ett rent nöje.
Att men sedan har sveriges bästa veteransparring i form av GT gör inte saken sämre.
Man vet att man kör bra även om man tappar 15-20 sek per varv...

Surben

Ganska oladdad i kropp o själ cyklade jag iväg för att köra ett klubbträningsrace på landsväg.
Det första i år för mig faktiskt, om man bortser från snöslaskracet på racer i slutet på mars.
Det kändes väldigt trögt när jag cyklade dit trots medvind, det kändes inte bra i början av loppet, det kändes för jävligt i mitten och det kändes trögt på slutet.
Fick stryk av nästan hela den kvarvarande 5 mannaklungan i spurten.
Skönt att jag inte prioriterar träningsrace så högt längre.
Men att köra lite hårt med dåliga ben o oladdat psyke ger säkert lite träning det med.

Den hostande farbrorn

Jag brukar äta lunch på olika restauranger och där möter man mest samma folk varje dag som sitter på samma platser o har samma rutiner, liksom jag.
För några år sedan när jag brukade besöka en restaurang nere i centrum så kom det alltid en stressad man in en stund efter mig.
Han ställde alltid stirrigt sin väska vid bordet och kastade sedan i sig maten på några få minuter för att sedan titta på klockan varpå han reste sig tvärt, klädde på sig jackan och rafsade åt sig sin väska och gick ut i snabb takt.
I dörren avlossade han ALLTID en ljudligt rosslande kort hostattack och tittade på klockan.
Sedan försvann han ut med ett ansträngt stressat ansiktsuttryck.

Jag kom på mig själv för nån vecka sedan att jag på samma stressade sätt oxå börjat hosta i utgången på lunchrestaurangen varje dag.
När jag kom på mig själv att jag var på väg att bli som den hostande farbrorn, så bestämde jag mig för att dra ner på takten lite.
Jag har stressat för mycket i vinter, men nu börjar det lugna sig.
Och jag kan bli den cyklande farbrorn istället.
Som ser annat än klockan o telefonen

Måste skriva lite..

Visst, jag har tillgång till datorer i min omgivning, men inte internet hemma ännu, och därför har det inte blivit nåt skrivet på ett bra tag.
Men nu har jag lånat en dator en stund och tänkte bara yppa några ord om årets tävlingspremiär som var lite konstig för mig.
Premiären i Södertälje bjöd som vanligt på fina banor men kanske lite få startande, men kvaliten på dom som startande var det sannerligen inget fel på.
Innan denna helg trodde jag definitvt inte på några stordåd för min egen del eftersom jag tränat väldigt dåligt sista 3 veckorna pga av flytt och husarbete som jag hatar.
Men efter att ha väckt dom sega benen på lördagens sprintrace (där jag med tur och taktik lyckades bli 7a), så fanns mina bra tävlingsben med mig igen på söndagens xc.
Nästan chockad gick jag i mål som 9a och hade fajtats bra hela loppet, men fick ge mig om kampen om 8 e platsen i sista backen då mina otränade( ? )ben började krampa.
Var ändå väldigt nöjd med min swe cup premiär.
Nu är det ändå ingen som läser det här eftersom dom få som läser min blogg tröttnat på den långa frånvaron från min sida.
Men det blir bättre om nån vecka.
Hörde ni det!!!?
Nån?

Mitt i ett kaos

Det här med att flytta... Kanske var det som man tidigare var lite less på inte så dumt ändå? Just nu är allt som var enkelt o bekvämt bara väldigt kaosartat o bökigt.. Kanske blir det bättre ?

Förändring!

Efter över 20 år i samma trygga enkla lägenhet är det nu ganska nära till flytt härifrån till hus på landet. Känns nästan som jag sviker en gammal vän som man kunnat lita på i ur o skur. En jävla massa flyttjobb kvar "bara". Tur att man inte flyttar så ofta..

Hårt

Hård bana och hård konkurrens på dagens träningsrace hemma hos GT. Idel Sverigecupettor och tidigare svenska veteranmästare blandat med lite andra vårspänstiga cyklister från när o fjärran. Jag var inte en av förhandsfavoriterna, och det sved väldigt mycket i kroppen efter start, trots att jag tog det "lugnt". Jag tog till slut en 5e plats i det 9 man starka startfältet. Visste inte riktigt var jag stod före racet, men det visade sig att jag körde jämnt eller körde ifrån ungefär samma folk som ifjol trots min lite ojämna ofokuserade vinterträning. Men man fick oxå se hur pass långt en medelmåttig 44 årig veteran räcker på hemmamark, mot den yttersta svenska MTB eliten. Man räcker föga överraskande inte särskilt långt...

Vårklassiker?

När sommartid införs så införs även kvällträningsracen i klubben. Det brukar börja med Finsta GP, ett landsvägsrace på en kort flack trevlig varvbana. Dom sista åren har det varit soligt varje gång, men lite kylslsaget. Årets premiär kördes i 1 plusgrad och blött snöfall och man blev sådär äckligt genomblöt skitig, och kall som man bara kan bli på landsvägsrace. 4 st startande där en fick punktering, en blev varvad och en blev avställd i en segelbåtsattack efter 20 min av dom 30 min som kördes. Jag var den avställde. Jag var vek idag och smaken av skitig asfaltsväg på läpparna efteråt skvallrade om att jag mest legat bakom, men ändå inte orkat. Som vanligt efter vintern var det en liten aha upplevelse att sätta sig på lvg hojen igen. Den rullar ju så lätt. Men jag är trög. Nu kan det bara bli bättre. Det var käckt sagt va..? Nåt fel har uppstått när jag ska publicera på bloggen och allt blir bara en stor klump av text. Om någon råkar läsa..

Lättja och motstånd

"Är början svår, blir resten lätt, och du blir nummer ett", är en liten del ur lilla sportspegelns signaturmelodi, (iallafall när jag såg programmet sist, för några år sedan?) Idag var det lite tvärtom kan man säga. Hoppade idag över ett förmodligen halvtrist distanspass på cykeln till förmån för en solig långfärdskridskotur, och jag ångrade mig inte. I stark medvind på fin is o vårsolen snett från höger svichade vi ut i yttre innerskärgården på nolltid. Som att ha utförsbacke med skidor i 45 minuter. Inte ett dugg jobbigt, bara skönt, roligt och lättja. Efter att ha rundat Vätö så började istället MOTVIND göra sig gällande på hemvägen. En MOTVIND som var VÄLDIGT konstant och varade i över 1,5 timme. Så muskulärt trött som jag var i mina otränade skridskomuskler idag, har jag inte varit på länge. Väldigt länge. Men så är det här i livet. Om man utövar lättja först, så slår det hårda brutala motståndet i form av verklighet tillbaka. Denna gång i form av MOTVIND. Sån jävla MOTVIND!! "Är början lätt, blir resten svårt.. borde lilla sportspegelns signaturmelodi ha låtit istället. Förresten så har jag uppdaterat lite glest på bloggen den här veckan. Lättja kanske?

Soligt

Helgen muntrades upp med sol, race o distanspass.

Gårdagens flacka lite isiga MTB träningsrace med 4 startande visade att jag kanske inte gått så mycket bakåt under vinterns lite ojämna ofokuserade träning, men att jag kanske inte heller gått framåt...

Kul att rejsa var det iallafall och jag lyckades bärga en 2a plats i kvartetten.

Söndagsförmiddagen tillbringades som så många gånger förr i sadeln på min tunga vintercykel, men denna gång på mestadels torr asfalt o i solsken.

En gubbfika hann vi med oxå dagen till ära.

Väger minst ett kilo mindre än vid samma tid i fjol ändå!

Ett kilo som kostar många tiotusenlappar att ta igen på att lätta cykeln...

Dancing in the moonlight

Skarsnön låg tjock på fälten och månen sken från himlen och jag hade bestämt mig för att ta en kvällstur på skidorna.
Såg mig själv skejta över åkrarna i hög fart och bländande teknik, typ "dancing in the moonlight" liksom..
Sen kom jag på att det inte går så bra att skejta med fästvalla kvar under klassiska skidor och det högg nåt alldeles för jävligt.
Bort med vallan så gott det går i mörkret med bilens isskrapa, sen bar det iväg.
Nåja jag åkte iväg på skidorna iallafall...
Det var ungefär 34 år sedan jag skejtade längre sträckor på skidor och det märktes till en början och det höll på att bli "svära högt in the moonlight" eller "vurpa hårt in the moonlight" och när jag i mörkret fastnade i en av trådarna som avskärmar greenerna från övriga golfbanan kunde det blivit "dö in the moonlight" liksom....
Kattugglan i den mörka tallen lät HOO HOO!
Som den alltid gör på våren, (eller så skrattade den åt mig)
Men tekniken med 2 ans 3 ans o 4ans växel som jag lärt mig som 10 åring kom tillbaks efter ca 10 minuters åkning, och plötsligt fann jag mig själv flyta fram rätt bra över åker, äng, kulle, sjö, och hygge på den fina skaren.
I princip hela den snöklädda månskensupplysta världen låg framför mina pjäxor.
Skönt att man inte är så gammal att man glömt sin barndom tänkte jag.