Das Aufschlutning

Avslutade Novemberhelgnöjet att spontanrejsa cykelcross, med att köra på den klassiska banan på Nordrona, vilket är den snabbaste banan av dom vi kör.

Sällan har man så hög puls som i slutet av den så kallade sjukhusbacken och denna gång kliade det faktiskt i hjärttrakten när jag maxade på några varv.

Överlevde dock detta och det är bara en dag kvar tills jag överlevt ännu en Novembermånad.

Men man ska inte ropa hej

Innanför denna breda bröstkorg jobbade i dag ett mushjärta på högtryck..

Auf Wiederseende!

Jobbigt faktiskt!

 

Tom blick ut i tomma intet

Jag valde sällskap framför solokörning på dagens distanspass, vilket hade både för o nackdelar.

Fördelen var ju just sällskap

Nackdelen var att jag inte fick välja väg 

Miltals på mjuka blöta sega raka grusvägar tillhör väl inte favoriterna för mig och jag blev trött av allt gnetande i skiten i det gråaste av Novemberväder.

Jobbigt faktiskt! 

Men om 4 veckor går vi mot ljusare tider igen!!!

Jag är stark faktiskt

Typ

Historien om historien

Denna soliga Novemberförmiddag ägnades åt att rejsa lite improviserad cykelcross på smålerigt underlag i utkanten av klassiska Porshankenskogen i Norrtälje

Det är det man ska göra i November om nån undrade.

Fajtades lite med lite otränade fd grekiska MTB-marathonmästaren och fick spurtstryk till slut.

Bjöds på fika efteråt dessutom, så det var ju toppklass.

Mycket soltörstande folk i rörelse i området där vi körde idag.

Både glada o sura ansikten såg man.

Och jag såg ett väldigt vackert ansikte

Men det är en annan historia

Som är historia

En historia som egentligen aldrig har börjat

Blev iallafall smuts på cykeln...

I dont feel....anything...

...sjöng Trent Reznor ut högt i mina högtalare när jag ikväll körde fyraminutersintervaller i källaren på innecykeln.

Och jag kände inte så mycket heller faktiskt!

Man försöker ju ibland att inte känna nånting övriga livet oxå

Med blandat resultat....

Utebliven eufori

En av många anledningar till att man håller på med hård konditionssport är att man efter ett plågsamt pass får nån eller några timmar av skön frid i kropp o själ.

Men ibland inträffar inte det av olika anledningar, och idag var det en sån dag.

Körde cykelcross vid min grannbadplats och trots rätt bra fart i kroppen skaplig känsla under racet så kändes det lite trist efteråt

Kanske var det den gråa Novemberdagen som sen överväldigade mig väldigt mycket

Kanske kan det kännas lite tjatigt ibland med att plåga sig på cykel rätt ofta...

Kanske var det..?

Men jag vet med över 30 år av idrottande av olika slag så kommer dagarna med eufori tillbaks och ibland med sånt genomslag att man känner sig osårbar et tag.

Så är det.

Fredagen den 13 e...

......har det ju varit idag och jag kan inte säga att jag har haft nån speciell otur direkt.

Har bara haft en skitdag lite allmänt så det har nästan känts som att....det var otur att jag vaknade i morse

Men nu ska jag snart våldtäktsduscha bort den här dagen så blir det alldeles säkert bättre i morgon.

Novemberdistans

 

Att ha bra dagsform en grådaskig dag i November är ändå skönare än en skitdag i den vackraste sommaren.

Kanske inte var superpigg idag, men ändå tillräckligt bra för att tycka det var helt ok med duggregn o mörker.

Varierade vägar med både havsutsikt, skog o asfalt och bra uppslutning för att vara Onsdag

Man hinner med att snacka en del på 3,5 timmar, trots avsaknad av fika just idag.

Så man sitter inte BARA o stirrar in i framförvarandes bakskärm...

Och lider

Det är aldrig försent att ge upp

 Förhalade söndagsångesten med lite cykelcross i Mellingeholmsparken, Norrtälje idag.

Nåja, cykelcross o cykelcross, hela startfältet körde på MTB hoj, men formatet i övrigt cykelcross.

Dom flesta kämpade på så bra dom orkade, medan andra gick efter ordspråket:

"Det är bäst att ge upp tidigt, så man har det gjort sen när man inte orkar"

Men det är frivilligt såklart.

30 min högintensivt fysiskt arbete var det, och det kändes rätt bra för mig, som vanligt.

Och en stor del i detta. är att min vikt i år är med rätt bred marginal på rätt sida av 70 kilos-strecket.

Kroppstatus: Slank o vältränad

Världens sämsta fotograf "skjuter" sig själv.

Jag är oftast lite för ointresserad av fotokonsten för att få till bra bilder när jag fotograferar.

Kastar iväg ett gäng shots ut i tomma intet får att se om det likt bingolotto i alla fall är 

nån siffra som hamnar rätt.

Kanske kan ha en utställning där alla mina misslyckade foton skulle visas.

Det är en konstform som kräver sin otalang och flera år av misslyckanden..

 "A lifetime of fucking things up, fixed in one determined flash"

Skulle Trent Reznor ha sagt...

Farbrorn som inte ville bli stor

På fältet utanför där jag bodde för rätt länge sedan nu, så kördes första racet i traditionsenliga cykelcross-serien vi kör varje höst på random ställen i trakterna runt Norrtälje.

Lite fajter om placeringar lite här o där i startfältet på olika nivåer o spridda åldrar.

Kanske har men inte samma brinnande eld för att köra dom här rejsen numera, som för några år sedan, men det är ännu ett bra sätt att hålla hösttristessen borta, och även att hålla mitt motto att man ALDRIG ska sluta leka.

Vad det än kan vara man leker med.

En halvfet, mätt o trött gubbe är inget jag varken är eller vill bli på ett tag.

Hellre världens äldsta magra, hungriga o hyfsat pigga pojke.

Håll käften gubbjävel...?

Bara varulven är vaken

 

Likt en galen varulv så vaknade jag till liv av fullmånen efter en trött fredagseftermiddag.

Korta intervaller på racercykel med lyse. Kände mig stark. Och ännu starkare efter passet.

Om man alltid gick omkring med den känslan av styrka, självförtroende och klara tankar som man har timmen efter ett väl genomfört träningspass så hade man fan varit typ president eller rockstjärna eller nåt.

Helst rockstjärna.

Apropå rockstjärna så dök plötsligt ett gammalt minne från påsken 1998 upp i mina tankar under nedvarvningen i mörkret och dimman.

Det var en sekvens av en blöt krogkväll, då en tjej föll för mig för stunden, eftersom hon tyckte att jag var lik en då välkänd rockstjärna som hon beundrade.

Jag minns att vi pratade om Kurt Cobains död på vägen hem till henne

Och att jag vaknade i hennes säng, extremt bakfull.

Kände mig inte som en rockstjärna direkt...

Det snöade när jag gick hem på förmiddagen.

Hon flyttade till Nya Zeeland senare.

På andra sidan jorden

Så långt ifrån mig som möjligt...

 

The perfect drug

Med lite moral lyckades jag komma ut tillräckligt tidigt i morse så jag iallafall hann cykla lite i solsken på mitt onsdagspass.

Och där satt man o vevade landsvägsracer i dryga 3 timmar, tänkandes endast dom sundaste av tankar.

Eller var det syndiga...?

Så har det varit jämt.

Och som vanligt passerade en ledig dag extremt fort.

Idag är det viktigare med en snygg insikt i kameran, än att få en fin utsikt över fjärden.

Skulle vilja påstå att jag är högst medelmåttig på båda...

"Somewhat damaged"

Efter en extremt trist regndag "firade" jag tidiga Lördagkvällen med ett pass innehållande 40 stycken 20 sekundersintervaller, och liksom svettades ut min eventuella frustration i källaren till hög musik.

Som vanligt på min gamla trotjänare som varit med i 9 år snart och har fungerat oklanderligt varje gång.

Merida spin-road med remdrift o verklighetstroget magnetmotstånd.

Börjar bli lite rostig av svett o drägel, men vad gör det?

Blev lite trött på dom tio sista intervallerna.

Det här är oxå ett sätt att leva.

Jag bromsar fortfarande på is.

Hal is.

Men det bär väl iväg åt nåt håll iallafall?

"Vill ni åka med i taxin"?

Jag satt o käkade lunch på en högt belägen restaurang i Norrtälje häromveckan, då en äldre sävlig herre med viss möda reste sig för att gå och åka med den taxi han beställt.

På vägen ut frågade han nästan alla yngre kvinnliga gäster inom räckhåll om dom ville åka med i taxin, säkert bara för att vara snäll, men oxå för att det kanske även för en riktigt gammal gubbe kan vara trevligt med kvinnligt sällskap.

Om så bara för en kort taxiresa.

Men ingen ville åka med.

Han frågade till och med dom tjejer som jobbade på restaurangen..

"Nej tack, jag jobbar" blev det vänliga svaret

Jag har på sistone lätt motvilligt registrerat mig på en känd dejtingsajt för att se vad som händer.

Det går hittills "lite sådär" kan man säga.

Dom enda som gillar mig är ju gamla tanter som till o med är äldre än jag..

Trots att mina kanske optimistiska preferenser är satta på 35- 48 år.

Kom dock på mig själv häromdagen när jag skickade likes till ett par 30 åringar..

Likt gubben på lunchrestaurangen så chansar jag hejvilt för att eventuellt få med mig några yngre kvinnor.

VILL NI ÅKA MED I TAXIN ..!!!??

Ingen svarar

Ytterligare ett nonsensinlägg!

 För att kunna skriva nåt om något så måste man få lite nya intryck mellan varven.

Kanske inte haglar med nya intryck just nu...

Så jag lägger ut en bild på trä-doseringen från dagens mtb träningsbana, där i alla fall 6 st personer blev lite svettiga o glada för en stund.

I väntan på nån sorts julafton eller nåt?

Alternativ träning?

 

Jorå det blev ett ben o ryggpass på gymet på förmiddagen, och det var lite roligare än förra gången.

Armar o axlar fick sen lite träning naturellt på eftermiddagen då jag fällde en mindre tall, en mindre lönn och en medelstor hasselbuske på tomten, för att en liten ek och ett litet äppelträd ska få lite mer ljus.

Såklart med handsåg.

För att inte störa katten.....

Känner alltid lite smärta i mitt hjärta när lite större träd fälls, och när man kvistar av stammen så känner man sig lite som en brutal slaktare.

Började inte grina iallafall

Ingen cykelträning utomhus idag, men ett pass på innecykeln á 10 gånger 1 minut.

I övrigt så bromsar jag på is...

Jag skjuter det framför mig

 Min ganska trevliga Cube racercykel får i år räkna med att vara med lite längre in på hösten.

Man vill ju försöka skjuta  den halvtröga premiären med vintercykel-aset så långt fram det går.

Slitaget på racern beräknas därmed öka med svindlande ca 300 kr per år.

Cykelglädjen ökar betydligt mer än så..

Typ.

Smuts på trevlig Cube racer

Vintercykel-aset. Delvis baserad på min sista 26 tum tävlings-mtb.

Egentligen oxå rätt trevlig för att vara Vintercykel-as

Idag kördes iallafall några timmar racer o solsken med skapliga ben men med trött skalle.

Igår mtb träning hos GT på sveriges finaste träningsbana

Vem ska jag föreställa i morgon?

Vi får se..

          

                                                 

                    

Istället för Lasse Kronér

 

Fredagkvällar höst o vinter senaste året brukar jag, mest för välbefinnandet, tillbringa på innecykeln i källaren körandes intervaller till hög musik, följt av ligga på matta på golvet med benen högt och ännu högre musik, där jag sjunger ut i tomma intet, inför ingen.

Och mår bra

Men jag känner mig inte riktigt redo för källaren än, så denna kväll monterades för första gången vintercykelbelysning på landsvägsracern och jag körde istället min intervallsommarrunda i oktobermörkret.

Känns som man är skitsnabb i den relativt korta ljuskäglans sken, och på dom små krokigare asfaltsvägarna nästan lite tv spel-känsla.

Fast på riktigt!

Det är oxå extra skönt att träna hårt ute i friska luften, när dom flesta sitter o kollar på typ Doobidoo på tv o blir lika feta som Lasse Kronér var innan han bantade...

Sjunger dock inte så mycket när jag tränar utomhus.

Kanske nån hör mig o ringer polisen, alternativt psykakuten....

Vaknade på fel sida

Min lediga onsdag är oftast den bästa dagen på hela veckan, men inte alltid...

Kände mig kanske lite priviligierad vid frukost o vid morgonpromenad i skogen, men sen....

Tillbringade en del av förmiddagen på gymet och det var riktigt jävla tråkigt, och jag fick inte ens endorfinkicken efteråt, trots att jag körde så pass hårt att jag fick knädarr när jag besökte diverse affärer senare.

Efter stödvila en stund mitt på dagen, så stack jag ut med landsvägsracern knappa 3 mil för att snurra ur benen lite, men blev liksom förbannad och otålig på slutet och körde typ tempolopp sista 5 km för att eventuellt känna mig lite nöjd.

En svag känsla av frid infann sig motvilligt.

En sak blev jag iallafall fall varse denna dag.

När jag innan cykelpasset bytte om till "cyklist" så råkade jag se mig själv i spegeln, naken i bara benförlängare och underställtröja.

Då insåg jag att det fulaste som finns, är en naken man i bara benförlängare o underställströja.

Inga bilder på det...

Put me back on my bike....

 ....var det sista brittiske cyklisten Tom Simpson ska ha sagt innan han segnade ner o dog på Mount Ventoux på Tour de France 1967, full av droger o tömd på vätska.

Lite så kände jag idag när jag efter några dagars seghet skulle ut på ett mtb distanspass i blandad terräng.

Men efter nån timme var det som om proppen släppte o jag kände mig pigg som en tonåring på slutet av dom 3 timmarna i höstmiljö

Fick detta lite bekräftat då jag på en stig i utkanten av porshankenskogen möter en ung mamma i ca 25 års åldern med sin ca 5 årige son som tittade storögt på mig när jag passerade.

Mamman uppmuntrande till sonen: "Såg du killen på cykeln, va snabbt det gick?"

5 årige sonen imponerat: "Jaaa"

Jag är 53 år gammal så det känns ju lite smickrande att bli kallad kille av en 25 årig kvinna.

Hade istället inte varit konstigt om deras reaktion på att möta en 53 åring hade blivit följande:

5 årige sonen högt o tydligt: "Mamma såg du vilken tjock gubbe!!"

Mamman högt viskande: Tyst , så får man inte säga!"

Så om man vill imponera på 5 åringar o bli kallad kille vid 53 så ska man börja cykla

Cykla är liksom grejen

Med allt

.