Om man vänjer sig ett tag, så kan mänskligt sällskap närmast kännas lite jobbigt. Så kändes det när jag idag gav mig iväg för att köra onsdagskvällspasset. Väldigt van att sitta själv i mörkret o insupa den mörka vinterkvällen. Men så plötsligt idag fick jag sällskap!!! Inte speciellt överraskande så var det Gunnar som blev den förste att hänga med.
Det blev ju en ganska behaglig kväll i sadeln på frusna o snöiga vägar, pratandes om livet eller nåt? Tiden gick lite fortare än vanligt.
Tiden gick fortare mot ålderdom, död och jordens undergång!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar