Jag får väldigt lätt dåligt samvete o jag tycker lätt synd om allt möjligt.
När det gäller mat tillexempel.
Har jag ätit nåt onyttigt, så tycker jag synd om clementinerna i skålen som jag kanske inte hinner äta upp, pga att jag frossat i chokladkaka.
Kommer jag till en lunchresturang med flera rätter, vill jag helst äta lite av allt, för annars kanske nån stackars lax, ko eller kyckling slaktats förgäves o inte går åt, o blir slängd i soporna..
Går jag förbi dom inslagna rökta sikarna på ica är jag övertygad om att dessa inte kommer att gå åt innan bäst före datum. Hur många äter rökt sik idag?
Jag vill torka av o äta upp äpplena som ramlat ner på golvet vid fruktdisken, så dom inte växt fögäves.
Vem vill bli ratad o slängd i soporna?
Såg en film på tv gjord av två svenska amatörfilmare som hade gjort en dokumentär om en rödspättas väg från fri simmande fisk längs någon vacker sandbotten, till fångst, slakt, infrysning, transport, o slutligen tillagning på nån sjaskig vägkrog. Till råga på allt blev den inte uppäten av en kräsen kund o därmed slängd i soporna. Som tur var körde sopbilen som hämtat soporna på restaurangen i diket, och rödspättan blev till sist uppäten av en hungrig tacksam räv som kom ut från skogen o rotade i soporna runt den välta sopbilen.
Ett lyckligt slut på en tragisk historia.
Jag var tårögd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar