Svår ångest är kanske en överdrift, men jag kände helt klart ett visst mentalt motstånd inför att börja köra jobbiga intervaller inomhus igen.
Men jag ville få premiären ur världen.
Starta föreställningen! Sluta prassla med påsen!!! Låt innehållet falla ut! Kompromisslöst!
Kompromisslöst kan man väl kalla det. Ingen musik, inget sällskap. Bara jag, spinningcykeln o en pulsklocka.
Det var inte alls farligt jobbigt, utvilad som jag är, och pulsen reagerade bra.
Nu är jag igång.
Endorfinerna som jag saknat under ett par veckor gjorde mig lugn o harmonisk efteråt.
Höstsolen lyste vackrare på dom gula bladen liksom.
Kanske är jag sjuk i morron?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar