I väntan på 2012

Årets sista cykelpass blev ett klassiskt distanspass med fler personer än jag själv och fikastopp mitt i.
Att detta skedde i solsken o några minusgrader gjorde inte saken sämre.

År 2011 varit lite annorlunda än dom senaste åren och mycket har hänt för min del, både väldigt positivt o negativt.
Till det positiva hör ju att jag numera bor i ett hus istället för lägenhet, utan att behövt göra avkall på ekonomin nämnvärt alls.
Och jag är även positivt överraskad att jag presterade riktigt bra på tävlingarna som jag ville prestera på.
9e platsen på SM o den totala 6e platsen i SWE CUP i den hårda H40 klassen, är bra för att vara jag.
Från augusti kanske både verkligheten av lite sämre vinterträning än vanligt kom ikapp, plus att jag blev småsjuk vilket ledde till rekorddålig höstform. (jag som brukar kallas höstcyklist annars).

Som den bekväma vanemänniska jag tenderar att vara så skulle det vara skönt om 2012 blev lite mindre svängig.
Eller oxå inte ?

En vanlig mellandag i slutet av December

ALLA var lediga idag och cyklade många timmar.
Jag jobbade och cyklade bara 50 min pendelcykling och 45 min 4*4 intervaller inomhus.
Allt gick segt. Särskilt jobbet
Och fyrorna
Och pendlingen oxå förresten.
Men som den lantis jag nu varit i 8 månader så börjar jag vänja mig vid tråkig cykelpendling och en del gånger när jag kommer hem så minns jag knappt att jag cyklat.

Allt hopp är inte ute!

Jag behöver nog inte fylla en säck med sten o lägga mig själv däri, för att rulla mig själv i vattnet och dö drunkningsdöden.
Jag börjar kunna cykla igen, och det kan jag nog tacka mitt hjärta, för som sedan ett par veckor tillbaks slår helt jämnt igen, efter månader av arytmi.

Förutom den stora händelsen att jag har namnsdag, så körde vi idag annandagsracet på en solig badstrand o lite i dess omgivande skog.
Nattens blåst o plusgrader hade torkat upp banan som blev väldigt fin o intensiv istället för lerig o dryg.
6 st kom till start och loppet inleddes med att Robban tokladdade ut från start för att sedan tokvurpa framför oss alla vid första inbromsningen.
Man kan se den lilla fadäsen i början på pulskurvan. (man kan oxå se att jag blev lite sliten på slutet av racet)
Det gick dock förhållandevis bra och racet fortgick efter en micropaus, där man kollade att inget huvud hade rullat ner i sjön eller nåt annat allvarligt.
För min egen del kände jag mig avslappnad o hyfsat stark för första gången sedan jag körde ett DM race i Täby i mitten av Augusti.
Det var ju ett tag sedan.
Jag körde min träningshoj av stål med tävlingshjulen på, vilket gjorde den riktigt bra.
Skönt att vara tillbaks på mtb hoj som är gjord att piskas på ordentligt i terräng o ingen halvsmalhjuling med bockstyre utan bromsar...
Skönt att känna att jag orkar hålla i lite skapligt igen.
Kanske var det dom fostrande branterna upp till Risco Blanco på GC förra veckan som väckte min kropp till någorlunda funktion igen.
Nåt har hänt iallafall, för i tisdags gick det riktigt bra på fyrorna oxå..

Ska plocka ur stenarna ur säcken nu..?

Jag gillar sånt som ingen bryr sig om. (Igen!)

Julaftonsmorgonen är kanske den bästa morgonen på hela året att köra distanspass på.
Ingen är ute på vägarna utom jag.
Tvärtemot strömmen.
Passade dessutom på att köra ett svältpass
Dagen då alla andra frossar
Tvärtemot strömmen

Knappt ett kilo skönhet

Lite uppgradering av tävlings MTB till nästa år. Sprittnytt 2011 års modell (jag vet att det snart är 2012, men det får "duga").
För 26 tums hjul. OBS ! TJUGOSEX TUM.
Vad annars?
Icke heldämpad
Vad annars?
Och självklart kommer den utrustas med Shimano XTR överallt.
Vad annars?
Det är iallafall den lättaste MTB ram jag hållt i min hand.

Var ska den där ta vägen med dig? Brukar man säga till nån som köpt ett för snabbt fordon jämfört med sin förmåga...

Tävlingsgrenen "Vintercykel"

För att få lite avbrott i innecyklandet så körde jag ikväll ett tempolopp utomhus på vintercykeln på Ck Norrtäljes Km-tempo bana dom senaste 2 åren.
En sträcka på 14,5 km som kördes på ca 21 minuter av km medaljörerna i höstas på snabba tempocyklar o sommarväglag.
Själv stod jag ikväll för den hisnande tiden 30.50 på min sega vintercykel på saltad asfaltsväg o nollgradigt.
När man kör med lyse känns det som det går lite fort ändå...

Därmed så har jag "uppfunnit" den nya coola cykelgrenen vintercykelrace!
Kanske blir det nästa hajpade cykelgren?
Introducera den i amerika bara, så kommer den tillbaka hit om några år som det coolaste o roligaste man kan göra på cykel.
Det blir såå jävla ball med 25 kilo järnskrot som håller får lite påfrestningar och som man måste kämpa lite för att hålla fart på.
Jag ser framför mig tempolopp med dubbdäck eller bergsetapper med bonussekunder (eller kanske bonusminuter?)för varje extra kilo cykeln väger?
Downhill med stum stålgaffel o skärmar?
Och i nummer 2  2015, i cykeltidningen Kadens kan man läsa: "Inget går upp mot att höra skramlet i stänkskärmarna när man råkar göra en lite brutal dubbelväxling med dom tjocka handskarna.."
Och prylbögarna bloggar vilt om dom tyngsta ramarna dom längsta skärmarna, dom trögaste däcken och dom 8 delade kassetterna.
Vintercykeln har kommit för att stanna!

Sista timmen på en flygresa

Har varit utrikes en vecka o solat o cyklat, vilket är hyfsat trevligt.
Men att flyga längre än 3 timmar är människoplågeri

Färsk frukt för ruttnande grönsaker

Med början klockan 0830 i underkylt regn och alltmer svinhala vägar, som senare blev mindre svinhala, körde jag idag tillsamnans med GT ett distanspass på cykel i 3.5 tim
Sen matade jag småfåglar, fikade lite, o sov en stund i soffan med katten.
Sen var de mörkt o kväll igen i detta mörka december.
Det behövs inte så mycket mer action för att tiden ska gå fort..

Färdigskakat

Idag fick jag verkligen mina eventuella fördomar mot att köra cykelcrosscykel bekräftade.
Kör man på ojämnare underlag än en grusväg eller parkstig skakar den bara o känns oändamålsenlig
Kör man på jämnt underlag som asfalt går den som en halvseg racer med punka och känns oendamålsenlig...


Idag körde vi sista cykelcrossracet för i år och det kändes ungefär som det gjort hela hösten.
Väldigt jobbigt.
En bana som tog fram mina svagaste sidor gjorde saken ännu jobbigare.

Jag ser nu fram emot att stegra denna ändå på senare tid lite stigande formkurva under resten av vintern, och ta bort några bekväma kilon från min kropp.
Och få hjärtat att gå jämnt.

Snart 20 år!

När jag i dagarna två suttit på inomhuscykeln o mer eller mindre kört skiten ur mig, så kom jag ikväll plötsligt tänka på att det snart är 2012 och jag började cykla för snart 20 år sedan!
I februari 1992 gjorde jag min debut på en träningstävling i Rimbo där flera av dåtidens stjärnor från stockholmsområdet var med, vilket jag säkert skrivit om förr..?
Jag körde en Marin "team marin" med xt växlar o stel stålram, som jag köpt begagnad för 5000 kr.
(Dåtidens shimano xt växelreglage hade för övrigt ungefär samma, mer eller mindre oergonomiska tumme/tumme växling, som dagens sram växlar... Ha Ha ha..!!)
Spd pedaler var rätt nytt och det hade jag inte vid den här tidpunkten, men det inköptes senare.
En tidsenlig Etto hjälm lite på sniskan var det mest tidstypiska i klädseln.
Tyvärr så har jag få bildbevis från tidigare än typ 1994, vilket jag idag tycker är synd, men det här var ju så länge sedan att man typ hade kameror med magnesiumpulverblixtar, så det fotades inte lika frekvent som idag.
Jag var definitivt inte nån stjärna den där februaridagen 1992, (inte då heller) förutom att jag möjligtvis såg stjärnor efter ett varv på den millånga banan med några cm snö på.
Delvis för att jag var bakis...
Det skulle dock dröja till sommaren o hösten innan jag kan kalla det att jag började tävla.
3 tävlingar blev det debutåret, sen var det full fart hela 90 talet i dur o moll.
Sedan 1992 har jag  deltagit i nån MTB tävling varje år, även om det var lite sparsamt i början på 2000 talet.
Snart 20 år av konstant tävlande på MTB i sverige.
Inte så många i landet överhuvudtaget som slår detta.
Får man nåt pris för det?
En guldklocka eller nåt?

Det jämnar ut sig

Lite bättre har jag blivit på en månads riktig träning, men det går fortfarande förvånande sakta.
Kanske lika förvånande sakta som det gick förvånande bra i somras..?

Trasiga intervaller med solosång!

Att ha ett glappande pulsband förtar lite av helhetsglädjen i ett intevallpass.
Man får liksom inte se den fina kurvan efteråt, utan bara en sönderhackad sådan, med konstiga toppar och "pulshakningar".
Kompenserade det hela med att sjunga högt med musiken vid nervarning.
Det är skönt att bo i hus, man kan väsnas hur man vill utan att grannarna tror att man är alkoholpåverkad.
(Eller hör att man ÄR alkoholpåverkad...)
Det var jag dock inte?
Kanske ska ta upp musik-"karriären" igen.?

Duschflåsaren

Jag brukar finna mig själv stå o le lite i mjugg när jag är i omklädningsrummet efter att ha varit på gymet.
Det är nästan alltid nån som flåsande kommer ner från gymet och som sen står o pustar o frustar i duschen som om vore han just imålkommen på ett marathon.
Det handlar om män i åldern typ 28 år o uppåt, som släppt iväg latheten lite väl många år, med lättare eller svårare former av lönnfetma som just varit o tränat en timme på gymet.
Eller man kanske ska säga; varit på gymet i en timme o tränat lite grann oxå.
Som för att kompensera sina tillkortakommanden i träningen så vill dom iallafall att det ska låta som om träningspasset varit något i hästväg och därför flåsar o pustar man i duschen en halvtimme efteråt.
Om man råkar gå in i duschen efter en sån här frustare så blir man dessutom skållad, eftersom denne lönnfete frustare förmodligen stått o småfrusit på gymet och måste värma sig lite i duschen.
och det behövs mycket värme för att komma igenom 8,5 cm fett.

Pust flås o puh, det var jobbigt att skriva det här..

Söndag. En dag för utmaningar?

Söndagar har i flera år träningsmässigt under vinterhalvåret i stort sett  betytt distanspass på i medeltal ca 3 tim i lugnt tempo.
Men jag har klurat ett tag vad jag ska göra för att komma ur denna ickeutvecklande vana.
Jo söndagar ska i fortsättningen vara en dag där jag kör ett lite utmanande pass som jag aldrig eller sällan gör.
Det kan vara ett extra jobbigt o annorlunda intervallpass, eller ett extremt långt distanspass,eller ett extremt svältpass, eller kanske sticka ut fruktansvärt tidigt o vara klar till frukost, eller 2 st hårda pass samma dag, eller nåt annat banbrytande osv osv.
Pressa kroppen lite extra eller på ett ovanligt sätt är bra, men det är ännu viktigare att utmana sin tankegång så man inte blir för statisk i sitt tänkande o tränande, vilket är lätt när man jobbar heltid o så.
Att jag blivit mindre statisk i mitt träningstänk och tänkande i största allmänhet, är en stor anledning till att jag gjort bättre tävlingsresultat under säsong dom senaste 2 åren.
Jag har lättare att möta överraskningar o oväntat motstånd av olika slag och kan vända dåliga trender under lopp bättre.
Alltför många i min ålder blir statiska o gör lika varje år för att det känns tryggt.
Känns det tryggt att få samma resultat år efter år oxå?
Eftersom jag är livrädd för att bli en gammal gubbe så måste jag tänka nytt.

Men vad händer när utmaningarna blivit en gammal vana då?
Då gör jag som vanligt igen...

I ingenmansland

På ett blött gräsfält bland lekplatser o arga gubbar körde jag denna gråa novemberförmiddag ett cykelcrossrace tillsammans med 7st andra likasinnade.
Som den felande länken mellan snabbt o långsamt hamnade jag.
I ingenmansland.
Och tyckte dessutom att det var lite roligt oxå.
Ett gott tecken?

Lite statistik!

Rubriken "Som ett könsbyte i Iran" ligger fortfarande väldigt högt i statistiken på sökord för att hitta till min blogg...

Jag gjorde det igen!!

I morse när jag cyklade till jobbet i mörkret, extremt sovtrött, lyckades jag nästan sova o cykla samtidigt.
För ett par år sedan när jag körde kvällssvältpass efter jobbet så var det ganska vanligt förekommande och jag har nog oxå skrivit om det nån gång, och om hur ultramarathonlöpare faktiskt springer o sover mikrosömn samtidigt under långa tävlingar.
Man kan tydligen lära sig det.

Sedan under dagen jobbade jag o sov samtidigt.
Men det har jag lärt mig för lääänge sedan...

2 st världspremiärer!

Det var i helgen världspremiär i officiellt SM i cykelcross för veteraner och det var världspremiär för mig att tävla i cykelcross!
Att tävla i sm i cykelcross med 2 veckors rejäl träning i ryggen efter månader av misärträning gick som väntat inte superbra på nåt sätt, men det gick ändå minst dubbelt så bra än vad jag kört på dom få hemmaträningsracen jag deltagit i.
Jag vet att jag körde nästan onödigt försiktigt pga den begränsade träning jag gjort på just en cx hoj, men fysiken börjar vakna till liv lite iallafall, även om jag är långt ifrån nåt som kan kallas för hyfsat bra.
Fick oseedad som jag är stå i sista startled, och jag kom inte upp speciellt mycket högre än så under loppet.
Hamnade som förväntat i den bakre delen av resultatlistan efter att ha kört i ingenmansland större delen av loppet.
Men nu är världspremiären avklarad.
Skaka fram på en åker med bockstyre kommer inte bli min favoritgren oavsett fysisk form, men kanske kör jag nåt race per år i resten av mitt liv typ..?

Bakåtsträvande?

Idag har jag satt på dom exra fjolliga 33 mm däck som krävs för att kunna tävla i cykelcross.
Man är ju lite intresserad av teknisk utveckling o förbättringar och sånt, men.....
Men det finns ju dom som tävlar i gång oxå, så va fan..

Bolibompa

Fyror med efterföljande 8- 10 st Bolibompa intervaller gör benen möra.
Eller hårda.
(Bolibompa är 10 sek så mycket jag orkar följt av 20 sek rullvila med ångest inkluderat)
Pulskurvan på en väl genomförd Bolibompa intervallsession ser ungefär ut som en väl genomförd fyra.
Det vill säga över 90% av maxpuls i nästan fyra minuter, men Bolibompa har ett lite annat syfte.
Måste ju få nåt gammalt o kännas lite nytt liksom.
Bolibolibolibolibolibompaaa