Dom 3 nervösaste dagarna i år.

Bakom en trög dörr i ett vidrigt unket rum i en herrgård omgjord till vandrarhem söder om Jönköping, skulle min uppladdningssömn inför SM loppen utföras. Skulle nästan påstå att halva utmaningen var att överleva otåliga o nervösa timmar av väntan.

Fredag: Tempo MTB SM för veteraner.

Var efter en natt av halvdålig sömn väldigt nervös vad jag skulle kunna prestera för dagen, och tyckte timmarna fram till start kröp fram. Ville få skiten gjort! Mitt i frustrationen efter att ha bytt om till cyklist, fick jag syn på en stackars kopparorm som trillat ner i betongbehållaren under gallret där man kunde utföra skotvätt med slang om man ville. Den simmade panikslaget o försökte få fäste på dom branta betongväggarna, men förgäves. Jag var lite stressad så jag tänkte att jag räddar den när jag går o duschar efter målgång. Kopparormar eller kopparödlor saknar ju ben fast dom räknas till ödlesläktet. Jag hoppades att jag skulle ha ben att cykla med idag så jag slapp kämpa för mitt liv under ett galler nånstans eller nåt.

Jag var nästan rädd före start, men det släppte i sista minuten och jag kunde göra ett bra tempolopp, där jag nådde 2 slag från maxpuls i sista slakmotan som var extremt seg. Hade en medelpuls på 179 vilket man inte kan klaga på.

Slutade 15 e man av 35 startande i H40 vilket ungefär är min max kapacitet på ett tempolopp på en så pass flack bana. När jag gick ner o skulle duscha gick jag förbi den där skotvätten där kopparormen var fången. Den hade desperat slingrat sig upp på en bit mossa på sidan o hängde där totalt utmattad. Jag lyfte med viss möda på gallret o plockade upp stackarn o la den i rabatten bredvid. Någon gick förbi o frågade om jag tappat en guldklocka i vattnet?
"Nej jag räddar en kopparorm!"
Eftersom jag hade ben idag, så passade jag på att rädda en varelse utan ben.
Kändes bra.

Lördag: SM XC för eliten.

Här kunde man bekvämt vara åskådare o se världsåkare köra som maskiner uppför backarna.

Hade en vidrig nervös känsla i kroppen inför morgondagen då mitt lopp skulle gå. Det ville som aldrig släppa. Kändes lite bättre när vi provkört XC-banan på kvällen.


Söndag: SM XC för veteraner.

Starten skulle gå kl 1200 vilket gjorde saker ganska enkla vad gällde mat o uppladdning. Bara att gå upp o äta frukost o sen köra lite senare.
Kände mig lite seg på uppvärmningen, men inom felmarginalen.
Väl på starlinjen där vi var seedade efter tempoloppet så kände jag en viss fövåning över hur pass få som hade slagit mej på tempot o hur många jag lyckats slagit fast jag visste resultatet.

Full fokus på starten o jag kom iväg bra. Hamnade i en grupp placering 12-15 som körde på bra och det gick någorlunda ostressat o städat i 1.5 varv. Då började det knäppa o o rassla från bakdreven. Trodde det var gräs i dreven eller nåt, men det blev värre o växlarna hoppade som FAN i alla uppförsbackar. Trodde sen att jag slagit i bakväxeln o stannade o riktade till lite men det blev inte bättre. Efter loppet upptäckte jag att "muttern" som håller kassetten hade lossnat så allt satt löst! Hur ofta händer sånt???
Det fanns liksom inte energi nog för att lirka med växlar samtidigt som man körde på en tuff xc-bana, så jag tappade mycket fart på dom sista två varven, men tog mig i mål ändå, som långt distanserad 21a av 31 startande.
Besviken, men det kändes ändå lite bättre än att kliva av.
När jag duschat sneglade jag för säkerhets skull ner i vattnet under skotvätten så det inte låg nån kopparorm där o kämpade för sitt liv.
Idag var det istället jag som kämpade för mitt liv, men inte kom det nån kopparorm o räddade mig.
Kanske var det straffet för att jag av misstag körde över o dödade en stor kålmask som kämpade sig över vägen under nervärmningen i Fredags?

Hade iallafall inte misslyckats med formen inför tävlingarna, utan körde så bra det går.
Inte superform. Men superformen är mera sällsynt o slumpmässig o är svår att pricka.
Jag väntar tålmodigt.