.. kommer jag aldrig att bli... heller. Landsvägstempo på cykel är bra träning säger dom. Ibland undrar jag om det verkligen är det just för mig? Har hittils inte fått till en tillfredställande pulskurva under ett tempolopp hur jag än bär mig åt. Och om man inte får upp pulsen, så går det därmed inte speciellt fort heller...!
Kanske är det stärkande för psyket på nåt vis att stirra i grå asfalt, tugga fradga, känna smärta o ångest o ha en inre dialog som en självmordsbenägen? Bara för att senare komma hem o kolla pulsvärdena som är på nivåer likt dom man brukar ha under ett 10 mil långt långlopp på mtb där man måste hålla igen lite för att orka distansen ut!
Efter ett hastighetsrekord under bilens barndom, där en fransman lyckats fått upp ett ekipage i dryga 90 km/h, klev han omskakad ur bilen o sa: "Människan är inte byggd för hastigheter över 100 km/h"
Jag skulle kunna säga att jag inte är byggd för tempolopp med högre medelhastighet än typ 35 km/h
3 kommentarer:
Min snittpuls var två slag högre i dag jämfört med i söndags. Ångest ja så äre att köra tempo!
Ja.
Det är efter 40 som livet börjar, har jag alltid fått höra...
Skicka en kommentar