Det fanns en tid då spontanträningspassen var dom bästa passen. Dom gånger man bara tog cykeln o stack ut o körde lite här o där o hade kul. Var alltid som starkast, hittade alltid dom sköna stigarna, hade alltid ett sånt där mjukt flyt..
Det var då det!! I år har jag bara kört 3 eller möjligtvis 4 såna pass och varje gång har jag känt mig helt offside, ofokuserad, stel och allmänt värdelös. Det kan ha o göra med att jag varit sliten efter en hård period just dom här dagarna, så kroppen egentligen inte vill cykla, men mitt psyke vill ha lite frisk luft.
Idag höll det på att leda till döden i en korsning pga av ofokus. Klarade mig, men fick senare pyspunka i skogen med efterföljande överraskande vurpa, litet skrubbsår, dåligt självförtroende o stelhet.
Kanske är jag på väg att bli en maskin, som inte får köras annat än när det är nödvändigt och befogat och däremellan bara stå still....?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar