När jag gick i ettan fick vi till uppgift att med ett ord eller en mening sammanfatta hösten o sedan viska ordet i örat på läraren. Av alla ord skulle han sedan göra en höstdikt. Vi var 6 stycken i klassen, så dikten skulle inte bli speciellt lång.
Ingen visste inte riktigt vad man skulle komma på för ord och det tjuvlyssnades så gott det gick på vad dom andra viskade i örat.
Dikten blev ungefär såhär: "Löven faller, träden, träden, träden. Mörkret. Det blir mörkare."
Min höstdikt såhär i slutet på säsongen går såhär: "Vevlagret knakar. Benen, benen, benen. Slutet. Man ser slutet."
Ingen vet vem som viskade dom här oerhört poetiska orden i mitt öra.
Jag var för övrigt en av dom som sa ordet "träden"i höstdikten, liksom två andra före mig..
Redan då var jag poet?
3 kommentarer:
Den formstarkt minimalistiske diskbänksrealisten har talat. Jag blir tårögd. Men glöm inte bort det ständiga återfödandet: efter tävlingssäsong följer möjligen vilomånad, men säkerligen vinterträning. Här gives inga slut. Amen.
Men man kan se fram emot en slutspurt iallafall, efter en hård säsong.
Diskbänksrealist!! Ingemar Bergman, Strindberg o diverse andra stora svenskar är döda.
Här kommer jag! :)
Kanske ses på lvg KM.
KM: jag ser fram emot att ligga på din rulle, tryggt förvissad om att du leder mig mot målet.
Skicka en kommentar