Man ska träna med dom som är bättre..

.. och det gjorde jag idag. Det är kanske inte så svårt när man är typ sämst men..
Körde iallafall ett kul o snabbt MTB tempo bland annat tillsammans med en regerande dubbel OS guldmedaljör och en regerande svensk veteranmästare. Jag fick stryk av båda, men inte med så mycket som jag trodde innan.
Det har på senaste tiden verkat som mina ben börjar vakna till liv sakta men säkert igen?
För jag har redan glömt hur syradöda dom var ett tag under kvällens race..
Men ändå.

15 km i timmen?

När jag passerade grannbyhålan Rimbo, på väg till Engelbrekts MTB i Norberg, så satt det nån stackars snubbe i 20 årsåldern på trottoaren med en polisbil bredvid och ett gäng poliser som skrev i sina block.
Det enda möjliga brott man kunde se när man nyfiket passerade var möjligtvis att han skräpat ner gatan med en baguette eller liknande, för det låg nämligen fullt av söndertrasat bröd överallt.
Gå bärsärkargång i Rimbo med en baguettte är oxå ett sätt att leva?

Nåja cykla MTB tävling på en av landets stökigaste banor är kanske inte så mycket bättre, men jag är ganska nöjd över min insats, där jag större delen av loppet körde ihop med täten i damelitklassen.
Dom åker rätt fort nuförtiden. Eller är det jag som är slö?
En 16 e plats av ca 45 st i herrklassen blev det iallafall där allt från yppersta sverigeeliten till många bra veteraner o några dåliga deltog. Jag är som sagt rätt nöjd med genomköraren.
Jag kom som vanligt sist bland dom lite bättre o först bland dom lite sämre.
Eller nåt?
Men en medelhastighet på typ 15 km/t som jag hade, är ju ungefär samma hastighet som jag brukade hålla när jag sprang löpartävlingar...!
Men hallå liksom, man köper ju inte ultrasnabba MTB racers för att snitta 15 om det inte är extremt kuperat.
Ok det kanske gick lite snabbare men..
Jag blev rätt trött på allt stök sista kvarten av racet och hade inte målet kommit där det gjorde, så hade det funnits risk för att jag gått BÄRSÄRKARGÅNG MED EN BAGUETTE i Norberg.

Var var ankorna?

I kvällens träningsrace på landsvägscykel så valde jag en något annorlunda o avvaktande taktik mot vad jag brukar göra på racen. Ungefär den taktiken som sverigeeliten på damsidan brukar ha på SM. Det vill säga avvakta o fega för att sedan bli 7a i mål..
Men vi var ju bara 6 st startande, så 7e platsen var därmed omöjlig att ta.
Så jag vann istället.
Tänkte att jag iallafall skulle imponera på dom ankor som brukar husera i en liten damm där målet var förlagt på toppen av en backe.
Men inte ens ankorna var där o såg min triumf.
Det är såna race som jag brukar vinna...

Alla dagar är inte likadana..

... även om det kan kännas så ibland.
Efter att ha slutfört gårdagens 15 st väldigt jobbiga och varma backintervaller i slalombackens liftspår så var jag så trött o adrenalinhög att jag satte mig på en bänk i botten av backen med gåshud på hela kroppen o började skratta för mig själv, och fick liksom inte stopp på det. Till sist började jag nästan gråta, ungefär sådär som bara kvinnor gör i vissa perioder.
Och jag...

Söndagen ägnades åt att njuta av den otroliga sommardagen på Väddös östra klippiga kust. Bad o sol och nästan vindstilla ut till horisonten. (Stackars dom som har långt till havet)

Men att kvällens sena träningspass på fina kostigar o dammiga grusvägar skulle vara så mjukt o följsamt, var mer en överraskning.
Benen kändes som silke, liksom den varma kvällsluften.
Den tidigare så stötiga stumma carbongaffeln flöt som smör över alla ojämnheter.
Flugorna som brukar flyga ner i min hals studsade stolpe ut på mina läppar.
Dom lömska däcken som sitter på min träningscykel hade plötsligt ett enormt fäste.
Vips hade det gått 2,5 tim

Men allt det sköna o mjuka blev förstört av en vass svidande känsla i bröstet, när jag kom på att jag fortfarande måste jobba 2 v till innan jag får semester.

Alla dagar är inte likadana..

Varken hackat eller malet...

.. har det blivit denna vecka.
Hittills.
Tisdag: Ett halvt håglöst pass naturliga intervaller på igenväxta, skitiga o oinspirerande MTB stigar.
Onsdag: Ett av olika omständigheter försenat o förkortat distanspass på 2 tim på racern.
Torsdag: Ett avbrutet träningsrace i Märsta pga av veckad (värdelös) kedja och en hjärndöd felkörning på 4e varvet av 5.
Jag ska vila i morgon och styra upp detta flummeri.

Som en misslyckad rökavvänjning?

Det är meningen att jag ska gå ner nåt kilo i vikt den närmsta månaden, men just nu så går jag bara upp. Höga 71 kg är ju lika mycket som i vintras!
Men man kan ju som bekant inte bestämma sig "lite grann".
Man måste bestämma sig.
Host! Host!

Frasse i "Tårtan"?

Kollade lite närmare på en bild på mig själv från Lida Loop i fjol och fann att mitt dammiga ansikte ganska mycket påminner om Frasse i 70-tals tv-serien "Tårtan" precis när han mjölig i ansiktet o rund om magen blir påkommen med att ha ätit för mycket deg o marsipan....

Efter amatörernas afton

-Stefan, hur kommer det sig att du tillbringar midsommardagens morgon med att köra backintervaller i slalombacken och bli skittrött, frågade min inre röst och säkert några till som råkade se mig.?
-Fick inget annat erbjudande, svarade jag.
Hellre det än att ligga bakfull som typ resten av svenska befolkningen vars inre röster borde ha några frågor att ställa efter ännu en midsommarfylla.
Men vem bryr sig om sin inre röst?

Oanvändbara

"Förlamad 42 årig svensk stämde Japanskt storföretag. Fick 10 miljoner i skadestånd. Blev jätteglad."
Om jag inte hade haft såna otroliga reflexer så hade dessa värdelösa cykelskor lett till att jag ramlat handlöst i trappan o brutit nacken o blivit förlamad från hårfästet o neråt. (Då ska man veta att jag har rätt högt hårfäste)
Köpte dessa MTB skor i vintras till ett väldigt bra pris på en ledande nätcykelbutik. Lätta o snygga, men vad jag då inte visste var att dom i princip är värdelösa att använda som MTB sko.
I MTB händer det ju att man får springa ibland och sedan hoppar man på cykeln o klickar i pedalerna. Då och då kanske man inte kommer i spd clipsen direkt i farten utan får ta nåt tramptag med hålfoten för att sedan klicka i.
Detta är i princip omöjligt med denna glashala carbonsula och man glider av pedalen o slår sönder smalbenet, får stopp, blir omkörd o därefter galen.
Skulle man mot förmodan behöva kliva av på nån berghäll eller liknande så får man krypa därifrån, för det minimala stenhårda gummit(?) som man monterat på klack o framfot är värdelöst o svinhalt.
Gå i trappor är dom inte gjorda för, jag vet men..!
Shimano gör bra grejor, men förutom dom här skorna så köpte jag även en hjälmmössa av samma märke som förstärker fartvindens sus till ett ljud som kan liknas med att ha fladdrande tidningspapper i öronen. Kastade den åt helvete!

"Hörselskadad 42 årig svensk stämde Japanskt storföretag och fick 50 par värdelösa skor som tröst. Blev galen"

Ett fall framåt

Om jag hade haft backspegel på min nya cykel så hade jag kanske hunnit väja för den klumpiga överstressade cyklisten som fullkomligt mejade ner mig bakifrån i starten på dagens deltävling i Kalas cup MTB som gick av stapeln i Borås där 2 st race klarades av i helgen.
Om jag hade haft backspegel så hade jag istället för att ha stått kvar på startrakan i en minut o riktat styret o vända ben o armar åt rätt håll, kunnat gjort ett riktigt bra lopp idag nu när mina ben börjar kännas väldigt normala igen.
Satte mig på min lätt sneda hoj och det tog ett halvt varv innan jag kommit ikapp lite o började se eftersläntarna i startfältet uppe i den längsta backen.
Körde faktiskt ganska fort dom 4 varven o körde förbannad upp mig till en 11e plats iallafall även om jag blev lite trött på slutet av tokrusningen.
Trots allt det bästa resultatet i år!!

Sol o torra banor i dag Söndag
Regn o blött igår Lördag och inte lika bra ben som idag, men jag hävdar mig ganska skapligt ändå när det är lerigt o halt och blev 11a i ett långt o slitigt race där jag anande ett litet ljus i den tröga tunnel jag befunnit mig i sedan början av April typ.
En godkänd helg.

Kötta!!

Starkt av mig

Körde i kväll ett lugnt MTB pass på 2,45 tim utan ben.
På slutet regnade det dessutom.

Det ska inte vara för bra..

Ofta när jag skaffat mig nåt nytt, så har man vid första användningen lyckats förstöra eller förfula det nya fina.
Fick man nya skidor som barn så kunde man ge sig fan på att man körde på värsta stenen i första utförsbacken och repade upp det fina belaget vid första provturen.
Varje gång jag köpte ny crosshoj passade jag på att vurpa i några väl valda snövallar eller störta i nåt hopp så att plasten i kylarvingarna rök alla världens väg plus att man krökte styret vid senast andra provturen.
Missat takräcket när man ställt på cyklar på nya bilens tak, spillt olja på nya dyra Peak byxor, klivit på nya dyra solglasögon..
På förra nya cykeln så fick jag en buckla i ramen nästan direkt.
Den här gången hade jag av nån anledning inte dragit åt ena pedalen ordentligt på nya cykeln och tappade därför denna och förstörde gängorna i vevarmen.
Jag gick länge och letade i mossan efter pedalen, när jag plötsligt förstod att den satt fast i skon såklart..

Men grejor är till för att användas så det är kanske bra att det svider lite i själen på en gång så man kan inte lider så mycket av att köra ut i skiten med dom nästa gång

Men det blev en sån här..

Detta är min nya cykel.
Jag går som vanligt mot strömmen.
Här har många onödiga gram sparats för att få en driftsäker och enkel cykel som ändå är skapligt lätt.
Specialized S works HT carbon -08 med mina egna valda delar.
XTR på allt utom vevpartiet som är det hela 80 gram tyngre XT. Kompenserar lite med en av dom lättare kedjorna.
Slangar i IRC däcken och en Rock shox SID WC -08 med Push lock
Expedo pedaler och en lite fetare variant av Selle italia SLR för mitt magra arsle.
Den väger ca 9,5 kg, vilket inte imponerar alls på många, men jag är nöjd, då den är nästan kilot lättare än min gamla.
Tycker att väldigt många slösar lite för mycket energi, pengar o talang på att extremlätta sina cyklar, när man i en del fall istället går o bär på både 3 och 4 kilo för mycket på kroppen som då leder att effekten uteblir och kanske till att den extermlätta cykeln går sönder.

Hoppas att denna håller lika bra som min gamla bebisblå Marin från -06.

Optimal uppladdning

Kanske är det inte så konstigt att det oftast går bäst att tävla när man får sova gott i sin egen säng..?

Men jag börjar bli van med hotellrum med läckande toalett, väsnande rökvarnare, olidlig värme eller granne med en nattklubb. Har även första tjing på det unknaste, äckligaste vandrarhemsrummen...

Elvis Costello med gäster?

Brukar av nån anledning ibland kolla i TV tablån vad det är för program som sänds samtidigt när jag ska tävla, kanske bara för att se att det inte hade varit bättre att sitta hemma framför TVn, men oxå skänka en tanke till dom stackare som sitter o ser nån menlös repris en fin sommardag..
Idag när sista etappen på Borlänge Tour kördes, så sände SVT 2 "Elvis Costello med gäster".
SVT 1 hade sändningsuppehåll.
Jag gjorde idag en ganska bra sista etapp som var ett tempolopp på 10 km, så det hade nog inte varit bättre att stanna hemma o se på TV denna dag. Så var heller inte fallet på Prologen i Fredagskväll då jag slog mitt tidigare banrekord på denna 2.2 km långa etapp med 10 sek(!)
Men gårdagens XC däremot gick så sakta o segt på slutet att det nästan varit bättre att sitta o stirra in i testbilden i ett sändningsuppehåll.
Denna genomklappning ledde till att jag bara blev 17e totalt trots 2 bra etapper av 3 möjliga

Det var iallafall trevligt att värma upp och varva ner på den fina vägen längs Dalälvens strand

Den tröge vikingen

Minns en gång när jag gick i lågstadiet, när vi skulle ha maskerad i samband med nån klassfest i skolan .
Jag skulle vara viking och hade skaffat både svärd, hjälm med horn och rött kliande lösskägg.
Och fast jag tyckte att det var en ganska larvig företeelse att ha maskerad, så blev jag väldigt besviken när vår lärare förklarade att både maskerad o fest skulle bli inställd av nån anledning som jag faktiskt inte minns idag.
Det tog flera dagar innan jag kunde acceptera detta o få det ur skallen.
Jag var ju förberedd o såg fram emot det trots att det bara var en maskerad!
Kanske var det min tröghet i hjärnan som ibland kan liknas vid en person med diagnosen asperger eller nåt..

Igår hände det igen!

Nej, ingen maskerad blev inställd, men jag beslutade själv i morgontrötthet att inte köra motionscykelloppet "Roslagsrundan" eftersom det spöregnade ute.
Ungefär samma reaktion som vid den där inställda maskeraden blev det dock i min hjärna.
Jag hade ju förberett mig!
Inte med svärd o lösskägg, men väl en vanlig tävlingsförberedelse mentalt o materiellt trots att det bara var ett motionslopp.
Jag drabbades av en enorm hjärntröghet på gränsen till apati, och det tog ända fram till kl 1930 på Lördagkvällen innan jag lyckats ställt om min hjärna o kom ut på ett alternativträningspass i solsken.

Så desillussionerad kan man bli om man inte får klä ut sig till cyklist som 42 åring eller till viking som 7 åring, när man ställt in sig på det.

Det är inte så stor skillnad...

Man får glädja sig åt det lilla

Några cyklister från klubben samlades idag för att leka lite etapplopp. 2 etapper kördes varav en tempoetapp på 10 småkuperade kilometer.
Jag lyckades framför allt göra ett bra tempolopp, som för övrigt inte är nån favorit för min del, även om jag blivit lite bättre på detta på äldre dagar.
Kanske kan det bero på att jag börjar(?) få en sån där gubbkrök på ryggen som tex Lance Armstrong har fått på senare tid.
En annan sak som jag har gemensamt med Lance, är att vi är ganska jämna i marathonlöpning. Lance sprang i mål precis under 3 tim i New York något år efter att han avslutat sin cykelproffs karriär del 1
Jag sprang på 3,12 tim i Stockholm efter att ha ägnat en vinter åt att festa o springa ungefär lika många gånger i veckan.
Inte speciellt imponerande av varken Lance eller mig tycker jag..

En krypande känsla

Vilket är värst? Ha en halvlevande fluga fast i halsen i 2,5 timmar eller cykla distans med start kl 6.45 utan avbrott eller födointag i 5 timmar.
Jag utsatte mig för båda sakerna idag, men alla besvär av detta försvann när jag vid hemkomst ätit väldigt många nybakta vaniljbullar.
Skönt. Och gott!
Till sörjande flugvänner vill jag bara säga att ni får gärna flyga omkring i det vackra Majvädret, men undvik min stora glupska trut.

På rätt väg

Kanske är banan vid Högtalstoppen där "MTB sthlm" arrangeras med jämna mellanrum, den bästa banan jag vet. Mycket höjdmeter i fina stigningar o lagom snabba sköna skogsstigar däremellan.
Kanske inte hade dom allra bästa benen, men min inspiration kommer tillbaka när man får köra på såna här bra banor.
Hängde med skapligt o var först imål av dom som körde 3 varv.
Ingen mördande konkurrens, men det är alltid kul att känna sig lite bra ibland o så...
Men jag får till skillnad från vissa andra inte chansen att köra i nån rosa ledartröja.
Men jag hade faktiskt ett par rosa crossbrallor på 80 talet.
Alltid nåt!

Jag erkänner härmed..

.. att jag ikväll tog mig en sån där MTB runda på dom torra stigarna runt stan som jag så ofta gjorde i slutet av 90 talet då nästan all intervallträning bestod av "spontanintervall".
Jag erkänner att det var jävligt kul.
Jag erkänner att jag kände mig minst lika ung som då.
Jag erkänner att jag körde alldeles för fort på ett par kritiska ställen.
Men jag erkänner inte att jag blev rädd
För det hann jag inte...