I isande vindar, i ett liftspår, i en slalombacke med lite snö kvar i, kördes ett tungt backintervallpass på cykel med avstängda sinnen. Ett kallt metalliskt ljud från växlingar under hård belastning blandades med det dova ljudet från den hårda nordanvinden, som kylde ner aprilsolens strålar till ett minimum. I skuggpartierna hade den grå leran frusit under natten vilket gjorde det hela lite lättare i all övrig tröghet o kyla.
Passet gick mot sitt slut, och i vila mot en vägg i motsol kunde man plötsligt känna att solen värmde, att en o annan fågel faktiskt kvittrade, att en gräsplätt faktiskt blivit grön av det kalla regnet som föll häromnatten. Norrtäljeviken som var så kallt blå på väg till träningen, såg betydligt vackrare ut på väg hem.
Frågan är: När såg jag världen med dom rätta ögonen? Före passet eller efter passet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar